Sous-bois: undervegetationens navigationsproblem

Fransmännen har i vinsammanhang använt uttrycket ”sous-bois” sedan urminnes tider, och jämte det ”feuilles mortes”. Tämligen väl översatt betyder uttrycken ”undervegetation” respektive ”döda löv”. Rent krasst är undervegetationen, både på franska och svenska, det som växer under lövverket/skogstaket men ovan jorden, alltså utan att nödvändigtvis tränga ner i den. Och döda löv, ja det är döda löv, men på franska och i ursprungligt franskt vinsammanhang med tillägget att feuilles mortes i någon mån också kan omfatta undervegetation och jord. Så hur använder vi det här i vinets värld?

I stora stycken är det med de här uttrycken som med så många andra, att de är ganska subjektiva. Till och med en enkel referens som ”hallon” är de facto subjektiv av det enkla skälet att vi har olika referenser till hallon: skogshallon, tänker den som är född på landet, trädgårdshallon, tänker den som vuxit upp i villa, hallonbåtar, tänker storstadsbon.

Flyttar vi nu näsorna och referenserna till döda löv så är det uppenbart att det är skillnad på döda löv och döda löv. Vad är det för löv? Björk, lönn, platan, lagerblad, eukalyptus…? Var i världen befinner vi oss i vår referens? Umeå, Singapore, Montreal, Alvesta…? Är löven blöta eller torra? Vilken årstid tänker vi oss? Är det så att säga nydöda löv eller kraftigt förmultnade dito? Vilken klimatzon är vi i?

Nu kan någon invända att det finns kurser att gå för att lära sig det där, och det gör det förvisso, problemet är väl att kurserna lär oss olika referenser. Det leder till att de som gått kursen A på orten Y har sin referens till döda löv och hallon medan den som går kursen B på orten X har sin. Någonstans möts de här två, men de kan också skilja sig en del från varandra.

Det ovan sagda innebär inte att vi inte ska fortsätta säga undervegetation, eller ändå hellre sous-bois, eftersom det låter mer sofistikerat och imponerar mer på dem som kan för lite för att känna sig trygga i vinets värld. Däremot kan vi väl understundom fråga oss själva vad vi menar när vi slänger oss med saker som sous-bois och feuilles mortes,. För att nu inte tala om mineral och flyktig syra (förlåt, ska förstås vara volatila syror).

Musik.

Domaine Rabiega: Avslut & 2003

Många frågar mig hur det går för Domaine Rabiega och hur årets skörd var. Svaret är att jag inte har koll på vare sig det ena eller det andra, eftersom jag avslutade mitt konsultuppdrag som ansvarig för vintillverkningen i mars i år. Förhoppningsvis går det alldeles utmärkt och förhoppningsvis var årets skörd utmärkt.

En följdfråga när jag berättar att jag lämnat Domaine Rabiega är ”Vad gör du nu då?”.  Redan innan jag tog på mig konsultuppdraget på Domaine Rabiega 2020 hade jag mer än fullt upp och så är det nu också. Snarare är det så att jag idag för första gången sedan gymnasiet, eller så, nöjer mig med att arbeta heltid. Med andra ord fortsatt arbete med importfirman Terrific Wines, fler böcker på g och fortsatt konsultande som vinmakare (även om jag på grund av allt resande försökt och fortsatt försöker dra ner på det).

På tal om Domaine Rabiega och äldre årgångar och hur förändrade förutsättningar påverkar våra viner kan det i det här sammanhanget vara lämpligt att avlägga en rapport från den senaste provningen av en Clos Dière från 2003, vilken skedde i hemmets lugna vrå häromdagen.

Årgången 2003 innebar, enligt mig, att ett paradigmskifte som vi kunnat ana 1999, 2000 och 2001 blev tydligt. De svalare och till och från mer nederbördsrika åren på 80- och 90-talet ersattes av varmare år med längre torrperioder. För producenterna längre norrut var 2003 generellt ett gissel. Kort sagt var de ovana vid att hantera den typen av frukt som de här ”nya” åren ger. För oss som redan hade vanan inne och inte överraskades av torkan och värmen, i alla fall inte på samma vis, var det ”bara” ett något varmare och torrare år.

Det är glömt nu men många fick panik, då 2003, och andra visste inte riktigt hur de skulle hantera frukten. Detta samtidigt som vinvärldens krämare hade siktet inställt på Parker och hans idealbild av det fullmatade vinet. Föga förvånande gjordes därför en hel del uppblåsta viner utan balans, elegans och seriös ryggrad. Viner som med självklarhet inte hållit över tid.

Den som läst så här långt inser att 2003 Clos Dière än en gång visade sig vara i ett superbt skick och inte bara det: det vara dessutom otroligt gott. Ett av de bästa viner jag gjort. Ja, det var bara det jag ville ha sagt. Resten av den här texten är bara falsk blygsamhet.

Musik.

Traditionsenligt tips på vin till påsk, Backyard Babies, Neon Rose & Yves Montand

Du vänder ryggen till i 364 dagar och vips! så har ett år gått och det är påsk igen som om tiden inte räknas och som om påskhögen som bara blir högre och högre inte finns, som om varje påsk var något nytt och inte en högtid satt på repeat och därför, bara för att vara motvals, repeterarPåskägg vinifierat några gamla vintips som duger lika bra i år som något annat år ity dessa viner är tidlösa och lika goda i år som förra året och nästa år. Självskriven rosévinsdricka till påsk: Les Lauzeraies ”LL” Tavel, nr 2724, 109 kr. Sprudlande friskt bubbel: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 kr. Skön elegans vitt: Montagny 1er Cru, nr 2812, 169 kr. Käftsmäll i rött: Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 kr. Påsksång god som någon från Backyard Babies. Och en annan klassiker, nu från Neon Rose. Och en från Yves Montand.