Herman Melville: Moby Dick

Varför läser man om gamla klassiker? Som det ”amerikanska nationaleposet” Moby Dick? Kanske för att se hur man uppfattar samma sak nu, långt senare. Eller av pur nyfikenhet, då det mesta är glömt. Av Moby Dick visar det sig att jag kommer ihåg ungefär det som var med i Illustrerade Klassiker-versionen, eller möjligen Det bästa-varianten, och det räcker gott så.

Samtidigt som boken tveklöst är intressant upplagd och full av vindlingar, prång, kluriga bilder och motbilder, eftertanke och hugskott, vilka lika tveklöst inspirerat många efterföljare i den amerikanska litteraturen, och därmed på sikt också ute i den övriga världen, är det här i stora delar en ofantligt tråkig och tomgångspratande bok. Hade vunnit på en god redaktör som kapat hälften. Bör man då läsa om den? Nej. Bör man ha läst den? Ja!

Moby Dick.

Mersmak från Girard i februari

Ni som redan har koll på Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek (se mer nedan), vet att det smakar mycket av det mesta samtidigt som det aldrig går över den där gränsen där det blir flabbigt. Kort sagt: just som vinet är på väg att halka ner i ett lika utslätat som kletigt Intet kommer där en snygg syra och en tanninanstruken strävhet och baxar allt rätt igen. Ni må tro vad ni vill om den saken, men det är riktigt snyggt vinmakeri det. Just det där med att balansera på gränsen är något av ett adelsmärke för Marco di Giulio, Glenn Hugo och de andra i teamet bakom Girards framgångar. Nu i februari har vi chansen att prova ytterligare ett par viner som köpts in i det tillfälliga sortimentet av Systembolaget.IMG_1024Först ut på fredag femte februari är Girard Artistry Red Blend 2012, nr 99659, 349 sek. Den här blenden är något av ett flaggskepp för vineriet. 59% cabernet sauvignon, 13% petit verdot, 11% malbec, 9% cabernet franc och 8% merlot. Samma sköna balans på gränsen till vad som inte går för sig och en rejäl munfyllare. Eller som Girard-folket själva säger ”De senaste 40 åren har vi framförallt fokuserat på balansen i våra viner. Vi försöker skörda vid exakt rätt tidpunkt och vi försöker alltid få till den perfekta ek-hanteringen för varje liten del i våra viner. Inte minst arbetar vi väldigt detaljerat i våra odlingar.” Druvorna i Artistry kommer flera olika lägen i Napa Valley (cab från St Helena, Oakville och Pope Valley, merlot och malbec från Yountville, Carneros och Rutherford, cab franc och petit verdot Pope Valley) och smakar precis så mycket som en äkta Girard ska göra utan att tappa fattningen. Den femte februari släpps 900 flaskor av Artistry som tillfällig lansering så passa på då.IMG_1019Längre fram i februari, närmare bestämt den tjugofemte, släpps 120 flaskor Girard Diamond Mountain Cabernet Sauvignon 2013, nr 90239, 499 sek. Ett annat vin från Napa Valley som heter duga, eller nåja, de flesta säger nog Diamond Mountain Cab och inte duga, men i alla fall, det här är ett annat fullödigt vin med en osviklig förmåga att fylla munnen och näsborrarna och sinnet och att tränga igenom båda vinterförkylningar och oväsen och andra störande inslag i vardagen. Om vi får tro avsändaren fungerar det här fruktpaketet bra med ”chipotle honey barbecue ribs” och med tanke på Girard-folkets genomgående oskuldsfulla och väna uppenbarelser finns det ingen anledning att inte tro på det.Napa-VallayOvan utlovades lite mer om Girard Old Vine Zinfandel och det som ska tilläggas är att nämnda vin de facto är det enda vinet i Systembolagets sortiment som är en zinfandel från Napa Valley! Detta tänker man nog mer sällan på men övriga listade produkter kommer från andra delar av Kalifornien eller rent av från Italien. Det finns ett par zinfandel från Napa Valley i beställningssortimentet och de kostar ungefär det dubbla och där har vi ytterligare två saker som gör Girard spännande: det är Napa Valley och även om det inte är direkt billigt är priserna humana för sitt ursprung. Och på tal om det, sist men inte minst ett ord om läckra Girard Mount Veeder Cabernet Sauvignon 2012, nr 74864, 499 sek: Finns i BS. Oops, det blev visst tre ord plus den här meningen.

Kalifornienmusik: 1,2, 3, 4, 5.

Öppnad gammal Taverna i vattenglas

För en och en halv månad sedan testade tappert er utsände i de klassiska dryckernas demoniskt undflyende vardag en till åren kommen Taverna. Omdömet blev som följer ”Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i snart 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak”. Nu har samma flaska åter provats, sedan den stått öppen en och en halv månad. Nu tycker vi så här: Färgen intakt, doften har nu falnat något och lämnat plats för inslag av jod och flyktig syra; smaken märkt av den flyktiga syrans utveckling, dock fortsatt angenäm eftersmak med inslag av russin och nötter.IMG_0255Vi åker Tijuana Taxi norrut genom ökenlandskapet mot Lost Angeles till tonerna av The Wanton Song som skär sig något förskräckligt med taxichaufförens envetna visslande på Hear The Whistle Blow A Hundred Miles Away och de Ennio Morricone-toner som hörs utanför rutan både i original och som kopia  och annan musik i vinden som låter Babe Ruth men är Rose och Thin Lizzy, men vänta, där bland molnen svävar både Babe och Ennio omkring och dränker taxichaufförens evinnerliga visslande i en handfull dollar, äntligen.

Châteauneuf-du-Pape & flankstek

Okej, det ska med en gång erkännas: har ingen aning om vad flankstek är. Har i det längsta trott att folk säger plankstek. Dock har vanligtvis pålitliga källor försäkrat mig om att det verkligen finns något som heter flankstek och att det ska finnas att köpa i mer eller mindre vanliga matvaruaffärer. Under förutsättning att det stämmer och under förutsättning att vidhängda recept är autentiskt och väl fungerande säger ryktet att flankstek med sparrissalsa och krossad potatis är ett utmärkt ackompanjemang till en klassisk châteauneuf-du-pape och det tror jag det för alla grenache-dominerade viner som inte blivit alltför uppblåsta går till det mesta och är fantastiska allroundmatviner. Nåväl, allt talar för att flankstek existerar och att nedanstående recept är sanslöst gott. Helt säkert är att i Sverige nya Domaine de Nalys, nr 71813, 249 sek (beställningsvara), är en klassisk châteauneuf-du-pape, vilket innebär sjungande grenache-toner istället för 15,5 % och överdådig frukt som tråkar ut en på nolltid och går till inget. Således är detta ett slag för klassisk châteauneuf av bästa sort, och, föralldel, för den mystiska flanksteken. Recept på grillad flankstek med sparrissalsa och krossad potatis (4 port):bild

Flankstek
700 g flankstek (obs använd naturell inte förkryddade varianter)
salt och peppar
1. Tänd grillen
2. Putsa bort eventuella senor och hinnor från flanksteken.
3. Salta och peppra efter smak
Grilla 2-3 minuter på varje sida och låt vila en kort stund innan köttet skärs upp i smala strimlor

Sparrissalsa
1 avokado
50 gr sockerärtor
½ knippe sparris (gärna så späd som möjligt)
1 rödlök
½ gurka
2 msk citronsaft
1½ msk olivolja
1. Salt och svartpeppar
2. Dela, kärna och gröp ur avokadon
3. Finhacka alla grönsaker
4. Blanda med citronsaft och olivolja
5. Smaka av med salt och peppar.

Krossad potatis
16 små färskpotatisar alt små delikatesspotatisar
2 vitlöksklyftor
Timjan
Rosmarin
1 tsk dijonsenap
Saft från ½ citron
0,5 dl olivolja
2 msk finriven parmesan
Havsalt och svartpeppar från kvarn

1. Sätt ugnen på 200 grader
2. Sjud potatisen i en kastrull med välsaltat vatten tills de mjuknat (15-20 min)
3. Dra av timjansblad och finhacka rosmarin så det blir ca 1 msk av varje
4. Finhacka vitlök och blanda med örter, citronsaft och olivolja.
5. Lägg de kokta potatisarna i en ugnsfast form, ringla över lite olivolja och skaka om.
6. Tryck lätt på toppen av potatisarna tills de spricker
7. Fördela kryddblandningen i sprickorna och krydda med salt och peppar
8. Rosta potatisen i ugnen i ca 15 minuter. Ta ut och strö parmesanen över potatisarna och sätt tillbaka in i ugnen. Låt gå ytterligare 10-15 min tills osten smällt och potatisarna är gyllene och knapriga

PS Någon kanske invänder att man inte tänder grillen i oktober. Säg något mer jag inte har en aning om och inte vill veta något om. Vill minnas att vi som barn grillade korv i ugnen och i värsta fall går det väl att steka eller koka den där flanksteken. Eller halstra eller pochera kanske. Inget är omöjligt.

Musik!

Dvärgtax kass jogginghund

Det är möjligt att det finns någon chow chow-variant eller så som är sämre men tillsvidare får dvärgtaxen dras med titeln världens sämsta jogginghund. Kort sagt är en löprunda med en kopplad dvärgtax både förenad med överhängande snubbel- och stukfara och lika ofrivillig som högintensiv intervallträning.IMG_0010Rent teoretiskt kan man tänka sig att springa med hunden lös vid sin sida, men det gör man bara en gång med en tax, den gången då den fick korn på något och försvann fyra timmar bortåt tjottahejti till. Således är det i praktiken koppel som gäller och man ska då veta att dvärgtaxen oavbrutet varierar sitt tempo mellan stillasittande och full galopp, vanligtvis på så vis att den kommer i en svindlande fart förbi joggaren, tar täten, drar i fem sekunder för att sedan går ner i trav och, slutligen, ungefär då husse är i höjd med hunden, sätta sig ner, eller i vart fall ställa sig att nosa intensivt på en plätt i marken. Och där står den till dess joggaren tvingas göra något mellan en tvärbromsning och ett ryck i kopplet, varpå dvärgtaxen återigen ger sig av i rasande galopp. Och så vidare.IMG_0011Det enda som kan få dvärgtaxen att avbryta det där beteendet är en rejäl uppförsbacke eller om/när den får vittring på någon halvrutten skank ett par hundra meter ut i skogen. Vid det sistnämnda tillfället kan dvärgtaxen låta sig släpas ett hundratal meter innan den ger upp, inser att skanken är förlorad och att det är bättre att sätta av i rasande galopp igen. I händelse av (alltför) kraftigt uppförslut använder sig dvärgtaxen av samma taktik, alltså sätter sig på baken och ser omedgörlig ut, varför joggaren har att välja på att kämpa sig uppför backen med hunden släpandes efter eller så får hen lyfta upp dvärgtaxen i famnen och joggbära den till dess marken planar ut igen. Överflödigt tillägga att det alltid blir som dvärgtaxen vill.IMG_0014The Hounds. Led Zeppelin. Pink Floyd. Bob Hund.

The Oak Case & The Cork Case

Det är inte helt osannolikt att en majoritet av viniferats HR känner till att redaktören under perioden 1988 – 2005 drev och vinmakade allt som hade med Rabiega att göra (Domaine Rabiega, Clos Dière, Château d’Esclans (95-03), Rabiega ”r” (96 – 05)). Vid sidan om de mer kommersiellt anpassade produkterna genomförde vi många experiment med allt från skördetillfället via skalurlakningens betydelse till lagringen på ekfat.

SONY DSC

Bortsett från en massa kunskap som skickades vidare till moderbolaget Vin & Sprit och intresserade vinskribenter och andra som kom på besök för att följa arbetet resulterade det där experimenterandet i ett fåtal produkter sålda under samlingsnamnet ”Série des dégustateurs”. Det första vinet som lanserades i den serien var ett avfärgat rödvin som passerade som rosé för den som inte visste bättre, mer exakt kallades detta första vin för vinnördar ”Vin expérimentale” när det lanserades 1988. Några år senare följde ett osvavlat vin med samma namn och ungefär i samma veva släpptes ”La Suèdoise”, ett vin lagrat på svensk ek.

SONY DSC

De mest uppmärksammade produkterna i ”Série des dégustateurs” var provlådorna ”Rabiega The Oak Case” och ”Rabiega The Cork Case”. Det förstnämnda var en låda om sex flaskor innehållande samma vin lagrat på sex olika ekfat exakt lika lång tid. Det senare var samma idé men nu med sex olika förslutningar, alltså dyr naturkork, billig naturkork, syntetkork och så vidare. Tanken var att den intresserade skulle kunna prova och själv se hur olika ek och förslutningar påverkar slutresultatet. Mest uppmärksamhet av alla våra ”nörd-produkter” fick tveklöst The Oak Case, som under några år till och med fanns att beställa i Sverige.

SONY DSC

På den tiden det begav sig höll inte minst jag själv ett antal provningar med The Oak Case. Få lyckades pricka mer än två ektyper rätt. En enda person satte alla sex (en sommelier på en av stjärnkrogarna härnere). Nu är inte det där så konstigt. För att sätta sådant här måste man rimligtvis ha arbetat med det. Populärast i blindprovningarna brukade slovensk och svensk ek vara medan mer än en gärna ändrade sig och flyttade sin preferens till fransk ek sedan facit visats. Fast sanningen är att den franska eken oftast fick minst röster när provarna preferensröstade.

SONY DSC

Till all glädje har några sådana här eklådor överlevt och jag hade själv tillfälle att prova en för inte så länge sedan. Under 2015 har dessutom tre olika personer hört av sig och delat med sig av sina upplevelser då de öppnat en gammal ”The Oak Case” (i samtliga fall lådan med årgången 1999, ett vin som gjordes på Château d’Esclans och som bland annat såldes via beställningssortimentet i Sverige några år senare).

SONY DSC

Det mest frapperande när jag själv höll i en provning av en gammal eklåda var det förväntade att nu blev den franska eken mest populär i preferenstestet och fler kunde nu plocka ut den amerikanska eken (när vinet var ungt sökte alltför många efter den vanilj som inte är så utmärkande för amerikansk ek som brukar påstås; dessutom är det stor skillnad på ”amerikansk ek” beroende på varifrån i USA den kommer och hur faten gjorts).

SONY DSC

Från de ”svenska” provningarna i år noterar jag inte minst det Tommy Bergkvist twittrat ”Provade nyligen; Amerika (insmickrande), Ryssland (kärvt) och Sverige (tillknäppt) – som folket?”. Övriga provare har bland annat noterat att samtliga viner fortsatt håller ihop, alltså ingen större betydelse vilket fat som använts, och att vinerna överlag var behagliga att dricka samtidigt som skillnaderna mellan faten tveklöst fanns där även efter så lång tid som 15 år.Hollywood Vampires

Hollywood Vampires.

Sistlidna nyårsvinfrossan

Huvudskälet för vinifierat och alla andra som bara vräker ur sig vad de inmundigat här och där kan inte vara annat än att irritera samt, i bästa fall, att framhäva sig själva och sitt fantastiska inmundigande som andra, förhoppningsvis, bara kan drömma om. Efter att i åratal ha varit en av alla dessa nyss beskrivna har vinifierat i år bestämt sig för att avlägga ett nyårslöfte, att fortsätta på samma, för andra förhoppningsvis irriterande, väg, således följer här en resumé av vad som serverades under Nyårsaftonens provningar, måltider och andra övningar, dock utan att nämna Sommarströms snapsar och shots, där en ingefärasnaps utmärkte sig synnerligen väl där den satt i sitt glas och skrek efter asiatiska kök medan shotsen tog provaren med sig ner i godispåsen och avseende smaken ”viol” raka vägen tillbaka till den lokala biografens matiné och ner i den till filmen hörande, obligatoriska tablettasken. bildInte heller tänker vi nämna uppvärmningen med svamp(kantarell)risotto som satt som en smäck till Ponzis Pinot Noir eller den i vanlig ordning knastertorra och disciplinerade Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne som fick åtfölja köksplanerarnas snäckor – i den händelse någon undrar vad er utsände i de sönderbrända fläskbitarnas och exploderande påssåsernas värld gjorde tillsammans med köksplanerarna ska den veta att den nyss nämnde efter många års träning kommit att bli en fena på att snikäta i köket medan andra arbetar. Vill också påpeka att jag inte heller nämner helgens genomgående sopp- och pratvin, Les Lauzeraies, som sin vana trogen ackompanjerar vintern och fiskstukade soppor och andra anrättningar med den äran.bild Nog av. Till vinerna. Kvällens stora vinnare var till mångas överraskning den för Sverige nya champagnen H.Blin (ni får gärna uttala detta Hå Bliin, men ni bör känna till att på franska heter det Aasch Bläng), kort sagt sopade denna pinot meunier/chardonnay-blend banan med övriga skumpor, hela 14 av 15 testare höll den som klar etta, och kanske berodde det på att detta årgångsbubbel från 2004 och Vincelles sur Marne inte bara är ungt och strålande utan också rent, fräscht, mineralstint och fruktigt (vit persika, gula äpplen, gröna äpplen med mera) i en synnerligen disciplinerad och välstrukturerad stil baserad på en bädd av lie, vilket kan låta en aning pleonastiskt men som fungerar då språken blandas, som vore de pinot meunier och chardonnay (H. Blin är för övrigt världsmästare på pinot meunier och vi kommer i vår att få se vad som sannolikt är historiens första årgångs-extra-brut på ren PM (året är 2009) från producenten).bild Övriga bubbel: Bollinger Grande Année 2004 (ung, oförlöst, skum oxidton samtidigt som den uppenbarligen bör lagras mer, god), Bollinger Spécial Cuvée (hustypiskt avrundad, schysst syra, bra), Twoson 1er Cru Cuvée Création (Vilmart) 1999 (tämligen maffig, liten käftsmäll, tydligt maloblockad syra, liestukad, hustypisk, lång), Piper-Heidsick (som varje år en trevlig bekantskap som förenar enkelhet med stil och elegans), Taittinger Brut (njaee, inget fel någonstans, men inte heller särskilt kul), Mesnillesime (Guy Charlemagne) 2003 (bra för att vara 2003, årgångstypisk men ändå fräsch och mesnil-aktigt mineralig, men visst, mycket mullighet här som minner om vad som kanske inte är historiens bästa bubbelår), Baron-Fuenté ”Galipettes” (enkel och lite grön), Palmer & Co 2008 och Palmer & Co Blanc de Blancs 2008 (brukar gilla de här, men det här är första gången de upplevs som så enkla som de väl egentligen borde vara, den förra är dock snygg och ren i all enkelhet, den senare lite aggressiv i sin maloblockade stil (påstår jag trots att importören säger att vinet genomgått fullständig malolaktisk jäsning – stämmer den uppgiften kan syraupplevelsen vara av en annan art så min teori torde vara att föredra för alla inblandade)).bild På vitvinssidan blev vinnaren Chateau Montelena Chardonnay 2011, det gick så otroligt bra till en svårbemästrad anrättning av hälleflundra i, typ, parmesansoppa, helt enkelt oförglömligt gott ihop och vinet stod och balanserade på det mest imponerande vis med det ena benet i Frankrike och det andra i USA och såg ut som Lafayette mitt på Atlanten mellan sina uppdrag i det ena eller andra landet: stolt, självmedveten, kompetent och, i vinets fall, som är det vi med säkerhet kan uttala oss om, synnerligen välsmakande. Övrigt vitt: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2013 (ja, vad trodde ni, inget Nyår utan Clotilde, som än en gång gav oss en uppvisning i hur mineralstint vin och stålinspirerad syra ska disciplineras och hållas i en Kvinnans tukt och förmaning, hon kan hon, Clotilde, och åtminstone jag ledsnar aldrig på att få ta del av hennes uppvisningar), Couvent des Jacobins (Louis Jadot) 2002 (fortsatt utmärkt, nu med svavelbaserade aromer av krut och flinta, integrerad ek som också idag fungerar som den ska och bär upp den fortsatt närvarande frukten, smaken liknar doften med tillägget lång, ren, fin syra, mycket krutrök), Montagny 1er Cru Les Coères (Françoise Feuillat-Juillot) 2012 (årets nykomling på vita sidan i bolagets sortiment (i vissa butiker i alla fall), druv-, ursprungs- och hustypiskt, mycket chardonnay, rent, snyggt, mycket försiktigt ekat, lång, ren smak med frisk syra och betagande slut), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” (Jobard) 2005 (elegant, finess, balans, snyggt, rent, långt).bild På rödvinssidan röstades Robert Sinskey Vineyards (RSV) Cabernet Franc 2004 fram som bäst i test (kort sagt: ooh, så god och så perfekt just nu, dessutom synnerligen välartad till Angus för de av oss som kan tänka sig en sådan då och då). Övrigt rött: Clos de Magny (Jean Féry) 2011 (härlig pinot från Nuits utan att kosta skjortan, ursprungstypisk, god), Girard Petit Sirah 2011 (färgrikt, kraftfullt, fruktigt, strukturerat, disciplinerat, bra), Clos de l’Oratoire des Papes 2000 (mogen, årgångstypiskt fluff, bra balans, god, saknar lite syra för att få toppbetyg), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stort, kraftfullt, mycket frukt, väl ihophållet och strukturerat för sitt ursprung och i förhållande till druvans allmogestil, gott och bra i sin stil), Cartlidge&Browne Pinot Noir 2012 (pinot i enkelt och mumsigt utförande), Falcoaria 2011 (nu som då: en lätt rå sälle från Tejo, som charmar med sin frukt), bildClos Dière 1990 (det här är den syrah/cuvée I som gjordes 1990 utan ek och därför bara heter Clos Dière samt saknar årgång på etiketten, dessvärre rejält korkad, verkade annars fortsatt vital, kom i 90-talets början trea i GaultMillaus Vinolympiad i Bordeaux före storheter som Chapoutier, Henschke, Guigal och Penfold’s Grange och en hel drös med andra syrah-potentater), Clos Dière cuvée I 1998 (snabbmognande mellanår, höll ändå ihop bra, hygglig doft med en del druvtypiskhet i nordlig Rhône-stil (som den alltid haft), aningen ny badboll, medelfylligt, något för låg syra), Montecillo Gran Reserva Selecion Especial 1994 (tegelröd, mogen, hus- och ursprungstypiskt, tacklat av lite mer än den borde ha gjort), Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc 2012 (svartvinbärsblad, Chile, höghöjdsfräschör och – syra som ger en välbehövlig friskhet till frukten, snyggt gjord), Dominio de Tares ”Cepas Viejas” 2009 (Baltos storasyskon från Bierzo, mycket ursprung och Mencia, ändå i behov av mindre luft än Baltos, kraft, uppstyrd strävhet och alkoholrelaterad eldighet som ger vinet en spännande touch, i sanningen ett köttbitsvin, som jag hoppas att också en driven vegetarian kan hitta fram till även om jag för stunden inte har något bra mattips där).bildBonzo räknar in The Ocean.

Vin på torkad cinsaut

Under Rabiega-tiden fick jag tillfälle att experimentera en hel del. Detta skedde i mindre utsträckning på gården Domaine Rabiega och inte alls inom vinhandelsdelen, Rabiega Vin. Istället bedrevs de rena experimenten framförallt på arrendegården Château d’Escans i La Motte, där vi bland annat gjorde det ekfatslagrade rosévin, Rochêne (ordlek på franska med orden rosé och ek), som idag av gårdens nya ägare utvecklats till ett av världens dyraste roséviner. Ett annat kul vin var Recinsaut – en ordlek med italienskans recioto och druvan cinsaut. Det var ett vin som gjordes på sent skördade cinsaut-druvor som fick ligga och torka några tre månader på en väl ventilerad vind innan de jästes. Drog min sista Recinsaut igår, en 98:a. Ganska ljust i färgen nu, hygglig doftintensitet, mycket russin, volatil; smaken ungefär likadan, russin och tydligt volatil, lite väl tilltagen syra. Ge bort om du har en flaska. Mellandagsmusik.bild

Robert Plant, Lisbergshallen

Bortsett från snubben i keps, precis snett framför till höger om mig, han som med jämna mellanrum undslapp sig ett ”Robert!” på svenska ochRobert Plant, Lisbergshallen som efter ett par låtar gick, förmodar vi, på muggen och aldrig kom tillbaka, var Robert Plants konsert i Lisebergshallen förra veckan en finfin upplevelse: fantastiska och grymt samspelta musiker, urfräcka Led Zep-covers, som ensträngad fela istället för Pages solo i Whole Lotta Love och det ändå är bra, ett urval gamla och nya låtar ur Plants omfattande solokarriär, en mix av world music, engelsk folkmusik, hårdrock och Plants värld. Robert!

Mick Wall: Led Zeppelin – En biografi

Mick Walls Led Zeppelin-biografi kom för några år sedan, men eftersom den fått så bra kritik har det tagit tid innan jag ville läsa den. Nå, hur pass bra är den då? Bra men nja, ärLed Zeppelin Mick Wall lite kluven. Första delen av boken är bedårande och urspännande för den som är intresserad av musikhistoria i allmänhet och Led Zeppelin och/eller perioden 1965 – 1970 i London/ Storbritannien och bara för den delen rekommenderas den här boken varmt. Mitt i boken följer så en onödigt lång del om magick och ockultism innan den tredje delen följer bandet in i drogberoende och resan neråt. Allt detta hör förstås till bandets historia, eller i varje fall vissa bandmedlemmars historia, men ändå, och det här med resan neråt… i grunden var det så att Zep varit så grymma att allt de gjorde efter Physical Grafitti rimligtvis skulle bli mindre bra såvida inte alla, läs Page, nyktrade till och fick tillbaka sin galna kreativitet. Nu skedde inte det och ändå, ändå tycker i vart fall jag att Wall dissar Presence på ett orättvist sätt. Lyssna på det här albumet med sina lysande gitarrpålägg, Bonham som om han aldrig rört en flaska spritLed Zeppelin II eller skjutit heroin och Plant som om han var fullt frisk och inte alls satt i rullstol efter en svår bilolycka. Håller med Page om att det är en bra skiva. Dissningen av In Through The Out Door är också överdriven. Här håller jag med John Paul Jones, som får mycket större utrymme än på de tidigare albumen, om att de var något nytt på spåret här och om bara inte Page varit helt borta och Bonham snart skulle gå bort hade de kanske kommit vidare. På tal om Bonham är det lika trist att läsa om hans frånfälle här som det var när han gick bort på riktigt. En sanslöst bra trummis som bara han gör att man kan lyssna och lyssna igen på Zeps skivor i all evighet och, javisst, läs boken! Presence. The Song Remains The Same (hoppa fram till 13.00 ok du vill slippa det inledande tramset) – Page på scen vid den här tiden stämmer rimligtvis till stor ödmjukhet hos alla amatörgitarrister och rytmsektionen är lika imponerande den och så Plant på det, klart det var bra.