En Twoson-resa

Många HR:are har koll på Twoson Club vid det här laget – någon är kanske rent av medlem i den exklusiva klubben. Dock, i all korthet: Twoson Club drivs av ”Twoson-kollegan” och er utsände i de exklusiva vinenvirongernas dyrköpta erfarenheter. 39 medlemmar (som vissa år blir 40), som får några sanslöst dyra magnumbuteljer varje år – buteljer som är unika såtillvida att det för det mesta bara finns de flaskorna som klubben frikostigt delar med sig av: det kan vara ett specialblendat vin eller en uppsättning magnum som exklusivt köpts upp av klubben. Bland producenterna som hittills passerat revy kan nämnas La Spinetta, Chateau Latour Martillac, Champagne Pierre Peters, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Laurent Ponsot och Clotilde Davenne. Vinerna hittas/blendas av de ovan nämnda två klubbmästarna.

En stilla undran

Nu undrar förstås alla hur en sådan där resa kan gå till! Ja, det är mycket spännande. Häromdagen var vi i Italien och dammsög vinkällarna i jakt på det unika. Fanns där dramatik? Ja, Twoson-kollegans plan kunde inte landa i det stormande Pisa så ja ni vet vem som fick äta den förbeställda lyxmåltiden själv. Shit happens. (Twoson-kollegan tog de också väl hand om: han fick först flyga till Venedig och landa där innan planet lyfte igen och gjorde ett nytt försök att gå ner i Pisa, säg något mer som inte gick, men då hade piloten vänligheten att flyga Twoson-kollegan till Rom, där han visades till ett mysigt hotellrum som väntade trots att klockan då var 03.30 och hotellet egentligen stängt. Fint av personalen.)

Entente cordiale

Entente cordiale? Ja, vad tror ni, när Twoson-kollegan och er utsände till slut, ett dygn senare, finner varandra i Montalcino, dit vi tagit oss med varsin bil och från Pisa respektive Rom? Dessutom blir det så klart ett och annat hjärtligt möte med de producenter som tar emot oss – vore vi inte hjärtliga med varandra skulle vi aldrig få gå runt i deras hemligaste rum och prova från fat och gamla buteljer de inte alls tänk sälja men vad ska de göra när vi står och lismar och slickar stövlar å det värsta och de redan gett oss lillfingret?

Business

Business? Japp. You bet. Senaste resan till Toskana, till del beskriven ovan, resulterade i inte mindre än tre inköpta unikum till viner. Vi blendade inte själva den här gången – det brukar vi annars göra för det mesta – utan tog sikte på de gamla magnum som vi lyckades lirka fram hos de hus vi besökte. Det blev ett rött från 1994, en blandlåda med ett och samma vin från 00, 01 och 02, och sist men inte minst ett absolut fullständigt galet grymt vitt från 2001 – exakt vad det är får ni veta när medlemmarna får det vinet någon gång nästa år (så bra att jag knappt kan hålla mig men nu har de här resorna lite av hemlighetsmakeriets mörkande över sig, vilket gör att Twoson-kollegan och jag känner oss som några slags hemliga agenter när vi är ute och reser, jag är typ James Bond och han Tintin).

Efter önskemål från Twoson-kollegan: Mina! Samt lite Puccini för att skapa balans i musikutbudet.

Blixtar & dunder, spisa i Pisa

Pisa, denna gamla universitetsstad som tronar med sitt torn i nordvästra utkanten av Toscana, staden som såg Galileo Galilei födas, staden med världskulturarvet Piazza dei Miracoli och området däromkring, Europas äldsta botaniska trädgård och det felkonstruerade tornet som Galileo inte släppte kanonkulor från, där befann sig er utsände i de sökande vinälskarnas illustra skara med målet att med öppna armar ta emot sin Twoson-kollega då denne landade med flyg från Stockholm – detta som en del av ett projekt som gick ut på att hitta nya viner till Twoson Club, den exklusiva vinklubb den nämnde utsände och kollegan plägar driva tillsammans.

Av detta blev det dock intet ity just som Twoson-kollegan skulle landa brakade helvete lös där uppe i den lägre atmosfären, Tor slungade Mjölner och Bröderna Herrey tog i från hälarna och hördes mellan åskknallarna och över det likt en överhettad KSP smattrande regnet i vinden vråla ”Blixtar och dunder! Magiska under! Diggi-loo diggi-ley! Himlen öppnade sig!” smått atonalt och på repeat och det så till den milda grad att piloten som körde Twoson-kollegan fann för gott att åka till Venedig istället. Med andra ord, övergiven i Pisa.

Vad göra? Äta så klart. Hittade en utomordentligt rejäl krog. Oerhört trevlig och tillmötesgående personal, utmärkt kök, familjärt (visst en del skräniga ungar, men italienska ungar på krog är mindre äckliga än barn i allmänhet och på det stora hela taget okej, och om man ser dem som en del av inredningen, alltså något som förstärker intrycket av att det här är en krog dit ursprungsbefolkningen gärna själv går och äter, kan de rent ses som en tillgång), fantastisk vinlista och som grädde på moset ett tämligen välstämt piano en glad resenär kan spela boogie woogie på eller möjligen Fröken Johansson. Rekommenderas: Ristorante Hostaria Le Pubbliche Marinare.

(Den som vill bo nära krogen, ifall det blir sent, eller, som i det här fallet, himlen står på vid gavel och läcker som ett trasigt såll, kan Hotell Bologna rekommenderas.)

Dino!

Osäkrad vinfrossa

Häromdagen gick säkringen på Twoson-kollegan och det ledde till en vinfrossa av hyggliga mått. Då er utsände i de yviga och väl tilltagna frossornas prunkande trädgårdar med sina dignande fat av frukter och legender kände ett djupt ansvar mot alla HR:are att ställa upp då nöden kallade och delta i den här frossan så att någon kunde sprida informationen om den för att säkerställa att den inte går någon avundsjuk näsa förbi, ställde den nyss nämnde sig än en gång till HR:arnas tjänst, bet ihop och genomförde, med viss bravur, övningen. (Allt på magnum såvida inte annat anges.)IMG_1344

Frossan inleddes med halvchansningen 1959 Moët & Chandon, ett fantastiskt vinår i största allmänhet och den här vintage-varianten från M&C var precis lika bra som husets vintageviner plägade vara på den här tiden, kort sagt en stor upplevelse med sina urläckra mognadstoner, de där som bara riktigt gammal champagne kan få, understödda av en imponerande syra och mousse, en livlig krabat som alla bubbelälskare borde få njuta en gång i livet.IMG_1355

Öppningen ställde krav på det kommande vinet, som lämpligt nog var en Dom Perignon från samma hus som ovan och det likaledes utmärkta året 1988. Tyvärr var den flaskan lite lätt störd av korken – inte defekt, störd – men även utan detta för den griniga näsan irriterande inslaget hade det här i grunden utmärkta vinet inte någon chans mot sitt äldre syskon. Således snabbt till en 1989 Clos des Goisses, som, som sig borde, uppvisade en rejäl syraskjuts och bra spets i doften, bra. Den inledande magnumskumpa-delen av frossan avslutades med en 1983 Salon Blanc de Blancs ”Le Mesnil”, som aldrig varit er utsändes bland de hajpade bubblens högljudda och följajohniga berg- och dalbana vinkopp, säkert bra för den som gillar den kraftfulla och aningen klumpiga husstilen.IMG_1360

För att inte rusa iväg blev det också en 75 cl-butelj av Pol Rogers gamla prestigebubbel (nedlagd 1988) ”PR” från 1986, mycket bra, mycket god, tur Winston Churchill finns kvar… samt en 75 cl-butelj Dom Perignon från 1969, ett vin som uppvisade fin mognad och fortsatt full form, utan att nå 59:ans ovan nivå (men det är mest ett uttryck för hur överjävlig 59:an var ska ni som aldrig kommer få dricka den veta).IMG_1366Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.IMG_1363

Äntligen lite DRC! Detta mänsklighetens livsluft, dess räddande elixir och det som visar varför människan behöver kultur och skönhet för att överleva som ras. Nu ställdes en Romanée-st-Vivant mot en La Tache. Båda från 1982 och 75 cl. Inledningsvis skrek RsV så mycket elegant och tydlig pinot att La Tachen kom av sig lite, men när den väl fått ordning på stämbanden var det inget snack om saken. Bäst fick på tafsen av bättre än bäst. Hatten av för det där vinodlandet och –makeriet de ägnar sig åt på DRC!IMG_1365

Finns det då alls något vin som kan följa upp det nyss nämnda? Det gjorde det faktiskt! En 1953 Château Mouton Rothschild var i ett så bländande och urgott skick att det för en stund blev knäpptyst runt bordet (och då ska ni veta att vi var många pratglada egon som satt där och spände oss); endast njutningsfullt sörplande och pinsamt hulkande från dem som inte kunde hålla tårarna tillbaka hördes. Satan i gatan! Ett råd: tacka inte nej om någon vill bjuda dig på ett glas 53 Mouton (men kräv magnum).IMG_1366

Efter det nyss nämnda gick det inte att gå vidare så vi gick tillbaka till Gå och tryckte i oss en magnifik 1983 Chateau Montelena (75 cl) i bästa form och hög mumsfaktor och med många år framför sig om man kan avhålla sig från att dricka eventuella flaskor i vinkällaren; denna följdes av en 1970 ”Martha’s Vineyard” från Heitz Cellars (75 cl), ett vin som aldrig varit min grej och inte heller var det nu, men alla som gillar skadade viner satt där och ojade sig i vanlig ordning ity det var inget fel på vinets form, bara vinet.IMG_1368

Äntligen port! 75:or så klart. Först en utmärkt Fonseca Vintage Port från året som vägrar växa upp, 1963. Överflödigt nämna att inte heller den här flaskan var mogen, men ack så god. Och imponerande. En stackars 1970 Graham’s Vintage Port som skulle matcha 63:an blev lite tunn i sammanhanget och fick därmed också lite väl påtaglig sötma, vilket å andra sidan inte är detsamma som att det inte var en njutning.IMG_1370

På tal om sötma. Kommen så här långt fick Twoson-kollegan plötsligt för sig att låta Barsac utmana Sauternes, som om det inte var samma sak, men jag håller på Twoson-kollegan, det är inte alls samma sak, och som vanligt vann Barsac den här kvällen också. Medan 1971 Château d’Yquem i vanlig ordning spelade med sina obalanserade och imponerande muskler dansade en fjäderlätt och elegant Château Climens som en prima ballerina hängandes uppochner i gommen, upplyst av Bacchus gudomliga spotlight.IMG_1344Sängdags och vad är väl en bättre sängfösare än en 1996 Pol Roger ”Sir Winston Churchill”, ett vin med skrämmande hög wow-faktor.

Clotilde Davenne

För många år sedan presenterade min Twoson-kollega en galet bra Chablis Grand Cru Les Clos för mig. Vinet var ungt, makalöst rent och exakt, perfekt balans och ett påfallande tydligt uttryck av druva och ursprung. Detta ledde till att vi köpte in vinet på magnum till Twoson Club som då fortfarande befann sig på planeringsstadiet och det ledde till att jag lärde känna kvinnan bakom konstverket, Clotilde Davenne.10408107_1583495841887410_6044310098715347245_n

Det där var ett av de första vinerna hon gjorde sedan hon smugit igång sin egen verksamhet i Chablis. Tidigare hade hon arbetat för en större firma och gjort sig ett namn i de inre kretsarna. Den som hade koll visste mycket väl vem hon var men på det stora hela taget var hon en av de där vinmakarna som står bakom varje stor vinproducent.

Långsamt och med hjälp av skramlande släktingar byggde hon sin egen verksamhet vid sidan om genom att köpa på sig små jordlotter i Chablis med omnejd. 2004 var hon redo att kapa banden med den tidigare arbetsgivaren och ge sig hän med sin egen verksamhet. En verksamhet hon med tålamod och med två ögon på vad som varit ekonomiskt möjligt i sakta mak baxat från noll till en position som en av de bästa producenterna i Chablis.IMG_0411

Det som utmärker Clotildes vinmakeri är en sällan sedd precision och renhet. Hennes viner är alltid i perfekt balans, de är eleganta och stramt snygga. Inget för den som söker största möjliga flabbighet för en bred publik men desto mer för den som vill finna vinmakeriets hjärta: de rena aromerna. Hennes Bourgogne Blanc är trots sitt låga pris år efter år en stilstudie i ren chardonnay utan störande aromer som baserats på svavel eller något som inte är druva eller ursprung. Borde användas som skolboksexempel i varje druvkurs värd sitt namn.

Att Clotildes Chablis spöar både Premier Cru- och Grand Cru-vinerna från andra producenter överraskar inte. Åter denna precision och renhet. Ingen fruktätande ek, ingen svavelbyggd krutrök, flinta eller krydda. Bara renhet och ett tydligt avtryck av ursprunget. Den som går vidare i hierarkin och provar Clotildes Premier Cru- och Grand Cru-viner blir inte besviken. Å andra sidan börjar hon här få konkurrens från många andra vinproducenter som kanske inte alltid får till det i de nedre prislägena men som kan vara med och leka då priserna sticker iväg över 300 och kanske rent av 500 kronor.IMG_0546

I Sverige hittar vi även Clotildes strama och knastrande crémant. Ett bevis gott som något på att en talangfull vinmakare kan föra över sina konster till den mousserande världen om så krävs – lite grann som en bra instrumentalist kan följa med när musiken i ett slag ändrar stil och inriktning och på tal om det: nu lyssnar vi på Steven Wilson och Porcupine Tree.

Fyndtips, Champagne H.Blin & Cream

I Champagne arbetar producenterna i huvudsak med tre druvor. De lite noblare pinot noir och chardonnay samt den mindre fina pinot meunier. Twoson-kollegan har i åratal försökt få er utsände i de bubblande vasernas värld att gå igång på ren meunier. Något som icke låtit sig göras. Kort sagt är merparten av de rena meunier-vinerna i likhet med många andra varianter där enkel meunier ingår i receptet lika rustika och oeleganta som de är ointressanta i jämförelse med de sagolika viner Champagne-producenterna till och med i sina halvdana stunder är kapabla att klämma ur sig om de får hålla sig till chardonnay och pinot noir. Nu är det dock slut med det där enkla ställningstagande att pinot meunier är en skräpdruva som ofelbart resulterar i skräpviner.

Det främsta skälet till denna nedslående slutsats, att inte ens i Champagne är världen bara svart och vit, är Champagne H. Bliin. Ja, det är ett osedvanligt fånigt namn. Uttala det gärna på svenska, Hå Blin, eller på franska om ni vågar, Aasch Blääng. Oavsett vilket kommer ni att undra varför i hela fridens namn ni inte redan hade koll på den här utomordentliga producenten och hur den kan göra så eleganta meunier-viner.bild

Tja, här vilar inga hemligheter. H.Blin är stolt över att sätta meunier i främsta rummet och framförallt så anstränger sig producenten till det yttersta att göra något bra även av denna inte fantastiska druva. Kort sagt gäller det att ha råkoll på uttag, vingårdens balans, skördetillfället och vinifieringen. En ren nolldoserad meuiner är på ingående till Sverige (årgång 09) men lär inte vara här förrän kanske fram i höst. Missa inte den.

Men långt innan den där rena meunieren kommer slå er med häpnad kan ni redan nu fynda Champagne H. Blin Brut 2004, nr 77742, 381 kr (beställningsvara). Gör det. Och lägg firman på minnet. Bruten är en 50/50-blend på pinot meunier och chardonnay. Elegant, fräsch, läcker, klassisk.Cream Disraeli Years

Sist men inte minst, ett hett stalltips: den 20:e mars släpps 180 magnum-buteljer av Champagne H.Blin Brut 2002, nr 99563, 725 kr. I den mån vinskribenterna fått prova det här vinet före släppet – ett evenemang som Systembolaget håller i varför vinifierat inte vet huruvida vinet alls provas – kommer det att lyftas till skyarna och ta slut på nolltid. Det finns alltså anledning att hänga på låset avseende det vinet. Ni behöver inte tacka för tipset – det är precis så bra det ska vara att vara en trogen HR.

Cream.

RSV-Cab Franc till Twoson

Den för HR:en bekanta, exklusiva vinklubben Twoson, eller The Torstenson Hanzon Collection, handlar om att välja ut och i förkommande fall sätta ihop småpytsar vin, buteljera dessa på magnum och sälja dem till klubbens medlemmar. Antalet magnum landar alltidRobert Sinskey mellan 125 och 150 stycken. Vanligtvis cirka 130. Det beror på att merparten av de utvalda vinerna kommer från unika fat om 225 liter, fat som Hanzon och er utsände i vinklubbarnas mångfacetterade universum fått välja ut hos producenter som de nyss nämnda vinresenärerna tycker om på ett mer eller mindre hejdlöst sätt. I förra veckan fick de tillfälle att sniffa tunnor hos den ekologiska pionjären och egensinniga vinproducenten Robert Sinskey Vineyards i Carneros, Napa Valley, och närmare bestämt alldeles intill Silverado Trail i Stags Leap. Exakt vad det kommer att leda till är ännu inte klart. Bland annat finns det funderingar kring en finfin, vingårdsbetecknad (”Three Amigos”) pinot noirAbraxas från 2012 och en eventuell möjlighet att köpa loss ett knippe Abraxas 2006 på magnum – ett vin som är störtskönt idag och som understryker vikten av att inte hinka i sig sina Abraxas för tidigt. Dock ledde besöket och sniffandet till att ett nytt fat mellanrostad Troncais-ek från Nadalie till brädden fyllt med cabernet franc köptes in. Detta kommer nu med det snaraste att buteljeras. Vinet kommer från Sinskeys utmärkta Vandal Vineyard – prov kan köpas i Sverige – men kommer till skillnad från RSV:s eget vin bara innehålla en av två kloner cabernet franc samt få betydligt mindre ek. Det kommer göra Twoson-varianten mer ren och fräsch i druv-uttrycket, men mindre koncentrerad. Två goda sidor av samma sak.

Liten vinfrossa med Vinakademien & Twoson lunch #1 2014

I samband med Vinakademiens i Sverige första sammankomst för året avsmakades ett litet antal vin, som det är er utsändes i akademiernas förgängliga gungflyt plikt att informera er om. Det och att förhoppningsvis imponera på någon enstaka HR. Årets första möte inleddes med enVinakademien våren 14 lagom lätt Chouilly-robust och mycket god Legras&Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1996 och följdes upp med två jämförande provningar, där äldre vitingar ställdes mot yngre dito, samt en rödvinsprovning med mindre åldersskillnad. Vid handen gav detta, att Viña Tondonia 1981 var ett utmärkt exempel på gammal, skön, vit Rioja när den är som bäst (stor, mogen, nötig, komplex doft med en rejäl skjuts väl integrerad och ren ek samt ett uns svamp, mango, bivax och honung i doften, högviskos smak med en fin, bärande och uppfriskande syrastruktur), att Labores 2011 var ett snyggt och typiskt exempel på en förhållandevis ung verdejo från Rueda (ganska stor, frisk doft med inslag av citrus, bra och balanserad syra, ganska lång, ren eftersmak med inslag av grape), att Chablis GC ”Les Preuses” 2005 var precis så snyggt och vackert som bara Clotilde Davenne kan få till ”Les Preuses” (elegant, disciplinerat, komplext, läcker syra, tropiska inslag blandade med lätt yllekofta i positivaste mening, gott nu men kanske ändå bättre om några år, äh, klart det kommer vara ändå bättre om några år: det är Les Preuses från Clotilde Davenne för bövelen), att Twoson PonsotChablis GC ”Les Preuses” 1993 från Dauvissat inte är så dum den heller (här divergerade ledamöternas åsikter något, en överväldigande majoriteten tyckte det här var mumma medan en er närstående gnällspik påstod att vinet inledningsvis var stört, jo stört, på grund av onödiga svavelföreningar som låg där som sordin på den annars uppsluppna stämningen, dock ändrades detta något då syret attackerat svavlet och satt var sak på sin plats), att Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001 var ytterligare ett vin värt att diskutera och i vanlig ordning tyckte en överväldigande majoritet att det här var mumma medan samme gnällspik som ovan påpekade att vinet var reduktivt och att acetaldehyd svävade ur glaset om någon dristade sig till att stoppa ner snoken och inhalera samt att ävenledes flyktiga syror fanns där och bara väntade på den nyss nämnda inhalerande snoken, dessutom, påpekade gnällspiken, var vinet lite orent, inget av detta godtogs som lämpliga argument av övrigaTwoson Barbera ledamöter som tyckte vinet var gott men då ingen av dem skriver historien här har de fel), att Querciabella Chianti Classico Riserva 1997 var ett väldigt trevlig och italienskt vin med rätt stramhet och strävhet för att bli älskat av hela folket. Nog av, låt oss gå vidare: Årets första Twoson-lunch serverades häromveckan på Pontus! Hedersgäst den här gången var Laurent Champs från Champagne Vilmart. Laurent lät gästerna prova ett större antal champagner av olika ålder och klass. Er utsände i de esoteriska lunchernas magiska värld tyckte, möjligen aningen subjektivt, att förra årets ”Twoson-champagne”, ”Twoson 1999 Vilmart Cuvée de Creation”, var bäst, trots den hårda konkurrensen. Dagens vin var annars årets första medlemsvin ”Twoson 2009 Echezeaux Grand Cru” från Laurent Ponsot – ett vin som endast kan beskrivas med ett enda stort ”oh boy!”, inte långt från det allra bästa från Bourgogne. Klubbmedlemmarna fick dessutom tillfälle att se hur väl Twoson 2005 Barbera Gallina från La Spinetta utvecklats, mycket gott nu, men fortsatt inte helt moget.

Prowein 2014 & 2 x Wagner

Den välorganiserade vinmässan Prowein i Düsseldorf genomfördes söndag – tisdag den här veckan. Över 4800 utställare från 47 länder visade upp sig för drygt 48 000 besökare. Det är ingen nyhet att det här numer är Europas, kanske världens, viktigaste vinmässa, i alla fall om vi talar affärer. Handlar det om socialt umgänge är Vinexpo i Bordeaux fortsatt världsledande. Dök i år bland annat på ett par fantastiska viner från Priorat och Monsant. Priorat tillhörde mina favoriter för 25 år sedan, men har befunnit sig i ett utslätande ”vi-har-sett-det-förut-och-det-är-

Pascal Clément

Pascal Clément

bara-för-mycket-och-tråkigt-fall” de senaste 10 – 15 åren. Därför var det extra kul att bli visad till Clos del Portal av producentens svenska importör (som jag inte är kopplad till, bör kanske tilläggas) – förhoppningsvis kommer Twosonkollegan och jag att kunna presentera ett par magnum från producenten någon gång i framtiden, åtminstone var det så tongångarna gick där på mässan när vi omfamnade varandra – Twosonkollegan, importören, producenten och jag – i ett närmast pinsamt och snudd på tårfyllt konsensus om de här vinernas storhet. Två viner bör särskilt framhållas: Tros de Clos 2012, gjort på 101 åriga carignan-stockar, och Trossos ”Tros Negre”, ett imponerade garnacha-bygge. Hatten av för både producent och importör.  Två andra fynd, för att inte göra listan alltför lång: Bourgogne-producenten Pascal Clément, en manlig Clotilde Davenne, och Muhr van der Niepoort, inte minst Dorli Muhrs fascinerande Syrah från Spitzerberg. Innan vi släpper på musiken påminner vi om att det är den internationella veckan utan pesticider 20-30 mars, alltså i skrivande stund. Musik: Richard Wagner. Dick Wagner & Peter Gabriel. Dick Wagner & Lou ReedDick Wagner & Steve Hunter.

Twoson på Pontus!,urläcker Petit verdot, Pierre Peters & Lill-Babs

Årets första Twoson-lunch avhölls, sistlidna fredag, på Pontus! . Eller möjligen, och snarare, på Pontus!s nya bistro Pocket, som ligger där Pontus!s skaldjursbar låg. Twoson har, alltså, flyttat från saligtFabienne & Rodolphe Peters avsomnade Pontus by the Sea till riktiga Pontus och det har, föga förvånansvärt, gått utmärkt. Pontus, mannen bakom Pontus! och alla andra Pontus, håller alltid en hög klass i allt han gör och varhelst han gör det och som den kloke företagsledare han är ser han till att omge sig med kunniga och förstklassiga medarbetare. Med andra ord förlöpte allt väl och maten var, som alltid på Pontus!, utmärkt. Själva Twoson-lunchen såg som sina gäster Fabienne och Rodolphe Peters från Champagne Pierre Peters – de levererade förra årets skumpa, en lågdoserad Twoson-variant av ”Les Chétillons”. Vi fick prova deras toppnummer ”Les Chétillons” 02, 97 och 88. Samtliga iTwoson-viner, Twoson-linchen april 13 avskalad och snygg Pierre Peters-stil och mycket goda. 02:an var knuten och ung, 88:an om inte fullt mogen så i alla fall väl utvecklad och öppen, rund och god. 97:an är, som tidigare meddelats på denna blogg, fantastiskt bra för sitt år. Vid sidan om de här tre godingarna, samtliga, som sig bör på en Twoson-tillställning, på magnum, serverades förra årets sista Twoson-vin och årets första dito: Twoson Chambolle Musigny från 09 och Ponsot och Twoson Barolo Campé från La Spinetta och 05. Båda, om vinifierat får tycka så eller ja, försök hindra mig!,  mycket goda, den förra tokung, den senare börjar komma ur en lång tunnel och bli drickklar. Som grädde på moset serverades också ett kommande Twoson-vin, det smått sensationella Twoson Washington State Petit Verdot från Hedges och 06, alltså, kort sagt: man får leta efter ett bättre druvuttryck (Petit verdot, för er som inte riktigt hängt med i texten) av denna inte särskilt ofta väl uttryckta, utan snarare allt som oftast överextraherade, druva; urläckert vin! (Ja, jag är part i målet, men det skulle vara mig främmande att ljuga för mina HR) Lill-Babs.

Twoson, CSN&Y & Jethro Tull

Flickorna Faller

Flickorna Faller på Domaine Weinbach

På tal om vinklubbsreklam kommer här lite mer vinklubbsreklam. Den här gången för exklusiva Twoson Club. Kort sagt betalar medlemmen närmare 20 000 sek per år och får för det fyra leveranser om tre magnum, alltså inalles tolv magnum. För att få alla att tycka att det hela är urbilligt levereras lagom till Jul och Nyår en låda med tre magnum champagne, specialutvald och i begränsad upplaga som allt annat, oftast med lägre dosage än vad producenten normalt arbetar med. Det unika med vinerna är att de bara finns i en upplaga om högst 150 magnum. Därför är också klubbens medlemsantal begränsat till 40. Vinerna väljer Mats Hanzon, bland annat preses Svenska Vinakademien, och jag ut hos prominenta producenter världen över, många gånger gör vi våra egna blend eller väljer, helt enkelt, ut ett ekfat som vi ber producenten buteljera åt oss. 120 magnum sänds till medlemmarna, övriga används vid medlemsluncher, två per år, och för att vi som har klubben ska kunna följa mognadsutvecklingen och hålla medlemmarna underrättade om hur det är beställt med deras flaskor. I år går Twoson Club in på sitt fjärde verksamhetsår – däremot har Mats Hanzon och jag arbetat med att leta viner betydligt längre, första vinet köpte vi redan 2005 – och en del av de ursprungliga medlemmarna, som avsåg att vara med i tre år, lämnar nu. Det gör att det kanske kommer finnas fyra-fem platser lediga. ÄrWeinbachs kyl någon intresserad kan den gå in på medlemssidan, klicka här, och från den kontakta klubben och förhöra sig om det går att få en inbjudan. Det kan verka som att vi förbehåller oss rätten att välja och vraka och det gör vi för all del, men de viktigaste urvalskriterierna är att man betalar, tycker om vin och, om man avser att närvara vid våra luncher, är trevlig och hämningslöst hyllar de producenter som alltid är med, minst en per lunch. vinifierat gissar att beskrivningen i förra meningen på pricken stämmer in på bloggens alla hängruntare. Just det: var i förrgår i Alsace hos mamma Colette och döttrarna Catherine och Laurence Faller på Domaine Weinbach och plockade ut några nya, exklusiva viner för Twoson. Det blev en låda med tre druvsorter, en magnum av vardera, från 2006 (Riesling, Pinot gris och Gewurztraminer). Eftersom Hanzon tycker om CSN/CSN&Y och Jethro Tull avslutar vi med det. (PS Kylen är den som står i flickorna Fallers kök på Domaine Weinbach; fick inte till bildtexten p g a något nytt, mystiskt sätt att hantera bilder som WordPress infört under min frånvaro)