Lustiga Schweiz 2.0

Plats och tidpunkt: Tåget 10.36 mellan Genèves flygplats och Centralstationen i Genève, med ankomsttid 10.42, fredag 30 oktober 2009. Jag har hållit en provning i Genève och ska nu vidare med tåg till Lyon. Eftersom det lantligt belägna hotellet har en navette till flygplatsen åker jag dit och köper en biljett därifrån till Lyon. Detta innebär att jag först måste ta ett tåg mellan flygplatsen och Centralstationen, en sex minuter lång resa.

Tillsammans med två äldre amerikanska turister lyckas jag under något förvirrade omständigheter komma med ett tåg mot Centralstationen. Amerikanskorna och jag slår oss ner i en vagn med blott en passagerare. Nu uppenbarar sig konduktören, för övrigt samme man som sagt åt oss att hoppa in i vagnen vi sitter i. Han var inte så glad när han gjorde det, men nu är han direkt sur ety amerikanskorna, visar det sig, har biljett för andra klass och detta är, som ni förstått, första klass. Något konfunderade gör damerna i alla fall den buttre och ilskne mannen till lags och går och ställer sig på plattformen mellan den här vagnen och loket (platsen som konduktören föreslår att de ska befolka).

Även jag, visar det sig, sitter olovligt i första klass, men eftersom jag är upptagen med ett telefonsamtal och balanserar en öppen dokumentportfölj i knäet när den viktiga mannen kommer förbi, förstår han att jag också är viktig och därför (?) får jag sitta kvar. Han tittar på min biljett, muttrar lite och går sin väg.

Ganska precis tre minuter senare uppenbarar han sig igen. Jag har avslutat mitt oviktiga telefonsamtal och han är inte butter och ilsken. Han är rosenrasande. Med viss möda tyglar han sin röst som drabbats av ett raseriets vibrato och talar om för mig att om inte jag med omedelbar verkan förpassar mig ut på plattformen så ska han se till så att jag får betala för en förstaklassbiljett mellan flygplatsen och Centralstationen. Medan han vibrerar fram detta pekar han ivrigt på mig, på sitt biljetthäfte och på plattformen, där amerikanskorna står och balanserar på åldrade och darriga ben.

Jag säger, artigt och trevligt (jag lovar!), att jag inte har för avsikt att köpa en förstaklassbiljett för 30 sekunders resa (försöker vara lite lustig där) och att jag självfallet ska bege mig till plattformen med det snaraste. Av någon outgrundlig anledning gör detta mannen än mer rasande och först förstår jag inte varför han är som han är, men så småningom slår det mig, att han är schweizare.

2 svar på ”Lustiga Schweiz 2.0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.