När jag för sisådär tio år sedan sommarpratat i P1 fick jag många kommentarer inte bara på vad jag sagt (en attack på skämtet tillika nötrasen Belgisk blå, en tes om den då allmänt hyllade Lars Ramqvists begränsningar som företagsledare, en idé avseende arbetsfördelningen i samhället i syfte att hjälpa arbetslösa in på arbetsmarknaden och annat, som en vinmänniska förmodligen inte förväntades ha synpunkter på) utan också på musiken jag spelat (Pixies, Belly, Shakespeare´s sister, Paul Weller, Jussi Björling, Janis Joplin & The Big Brother, Rita Mitsouko och inte minst en specialinspelad snutt med Peter Puders (TT Reuter, Commando M Pigg, Thåström) i bästa gitarrform och i Stig Vigs produktion, gjord enkom för mitt program) .

Medan alla – ingen vågade väl annat – var positiva till det sagda, tyckte de flesta att musiken genomgående sög. Den övervägande majoriteten förstod sig inte alls på Puders underbara lilla inspel och stilbildande Pixies tror jag är populärare idag än de var för tio år sedan eller då de höll på som bäst några år tidigare. Någon sa till och med att jag var för gammal sådan där musik. Hur kan man överhuvudtaget bli för gammal för en musik? Möjligen kan en musik, likt en människa, gå ur tiden. Eller för den delen vara ur led med tiden. Eller utsättas för ignoranta individers åsikter.

Hursomhelst, jag lyssnar faktiskt nästan lika mycket på klassiskt och opera som övrig musik, men det är inte så lätt att lägga in speltips på sådan musik i en sådan här blogg, tycker jag. Men okej, nedan följer tips på ett mycket vackert intermezzo från Pietro Mascagnis Cavalleria rusticana från 1890, en av mina favoritoperor.

Det är en enaktare, vilket det inte finns så där jättemånga av. Det är också huvudskälet till att den oftast sätts upp tillsammans med Ruggiero Leoncavallos enaktare Pajazzo från 1892. Andra skäl är att såväl Cavalleria rusticana (ofta På Sicilien i Sverige) som Pajazzo är skrivna vid samma tid och att båda kompositörerna och deras verk räknas till verismen, Cavalleria rusticana anses för övrigt som stilbildare inom den samma.

Verismen, för er som vill slänga er med lite abc i operakunskap i helgen, försökte, inom operans ramar, att utan romantiska försköningar återge vardagens dramatik.

skön musik

mer skön musik

Dela “Pietro, Sommar, Verismen & Jag” på Twitter