Château Lafite Rothschild 1985

Har inte sagt hela, hemska sanningen om mina vinkällare. Det var oordning och kaos, det vet ni. Småningom omgärdades pavorna av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen, för att nu citera mig själv. Så, en dag, fick jag ordning på det där. Kaotiska vingömmor en masse blev blott ett fåtal gömmor, där det mesta lades i ordnade högar.

Det var då det hemska hände. Min nya, fina vinkällare, där merparten av samlingen hamnade, läckte. Under ett par ödesdigra veckor då jag befanns på resande fot tog den vatten. När jag kom hem från min resa och gick för att gosa med mina flaskor möttes jag av en förskräcklig syn: där låg de stackars vinarna och plaskade fruset i en blöta som ingen av oss trott var möjlig.

Buteljerna som drunknat var det bara att fiska upp och placera, etikettlösa som de numer var, i en hög som snabbt fick namnet ”okända pavans hörn”. De mögelangripna flaskornas, de var legio, etiketter gick ibland att rädda någotsånär, ibland hamnade även de här buteljerna i ”okända pavans hörn”.

Vad det gäller mina Château Lafite Rothschild från 1985 och 1986 (ja, det viktigaste med det här inlägget är att få berätta att jag har Lafite inte bara från ett år utan flera år) var de genomgående illa angripna och det bar sig inte bättre än att de fick läggas, halvnakna, i ett hörn som heter ”Lafite 85 eller 86”.

Kom att tänka på det där hörnet i samband med den korkade pannan i Seattle härförleden. Kort sagt fick jag inspiration att kolla en 86. Övertygad om att det, trots allt, är bäst att prova av de här buteljerna en och en, valde jag på måfå ut en pava och öppnade den. Som vakna läsare förstått av rubriken var det en 85:a. När skjuter ingen hare, å andra sidan:

Château Lafite Rothschild 1985 har allt detta bästa av 1985 och av Lafite. ”85 i kvadrat, Lafite i kvadrat, Åh så gott” är min enda minnesanteckning från provningen (ja, det där med ”Åh så gott” är minst sagt patetiskt, men det är ju sådana vi är när vi sitter där och ojar oss över något storslaget, patetiska). En och annan engländare skulle säkert yra om källardoft och så, men här återfinns framförallt, och inte minst i smaken, en frapperande, god frukt, otroligt god och lång eftersmak. Ett vin i högform.

Sardiner & Grenache

För många herrans år sedan deltog jag i en övning där mat och drycker en masse stod till förfogande för oss nördar, som på fullt allvar trodde att vi skulle kunna skapa en ny, fantastisk kombo typ ost-sill-snaps-öl-gräslök-gräddfil-osv. När ingen umamirapande person står och talar om vad som inte går för sig, kan man under sådana här oordnande former hitta fram till de mest häpnadsväckande upplevelser. För min del mynnade övningen ut i en övertygelse om att jag älskar mycket ung, röd Hermitage (helst Chave) och inte för salta kräftstjärtar.

Häromdagen öppnade jag en burk sardiner, inlagda i olivolja och basilika och med en liten touch av… citron, och fick för mig att det skulle vara gott med lite rött till detta. På bänken i köket stod sedan gårdagen en flaska Domaine de Brescou Grenache 2007. Det fick duga och, wow, det var riktigt gott. Ska nu ut på lite jobb och resande (bl a just till Brescou) men gästerna som är inplanerade till nästa vecka ska få sardiner och grenache till förrätt. (Domaine de Brescou Grenache finns f n inte i Sverige, men är ni på plats i Pezenas ska ni passa på att köpa med er några flaskor hem, se även tidgare text om Brescou.)

Free porn, Sex & XXX

Frågade min webmanager varför det inte kommer fler internauter till min blogg. Först sa han att det beror på att bloggen suger, men när han såg att jag blev ledsen då, förklarade han att det också beror på att jag inte optimerar mot sökmotorerna. Aha, det är det de gör de där äckliga skrytbloggarna som påstår att de har tusentals läsare. Dagligen.

Detta är alltså ett sökmotoroptimerat inlägg, varken mer eller mindre. Därför tål det att sägas igen: free porn, free pics, sex, x, xx, xxx.

Men är det inte synd om alla nya besökare som känner sig lurade? Jo, så här kommer därför lite underhållning för dem (och jag gissar att det kommer att vara de mest klickade länkarna någonsin på den här bloggen): Pin Up, Peep Show

Brettanomyces & Reeperbahn

Tänk vad ofta vi i vinvärlden inte vet vad vi pratar om. Men pratar det gör vi. Och det är ganska skönt.

I gårdagens inlägg (post? varför då?) nämnde jag Brettanomyces och det är väl ändå inte sant vad mycket lustigheter det skrivits om ”Brett” (kärt barn har många namn). Luktar det verkligen ”mus” (inte närmare definierat än så) och ”Brett” (inte närmare definierat än så – å andra sidan förefaller det rimligt att ”Brett” luktar ”Brett”)? Och vad är ”Brett” och vad är i själva verket gamla korkar och fat och orena vinkällare (de båda sistnämnda är förvisso i sig bra på att främja Brettanomyces-variationernas utveckling)?

Uppenbarligen kan man olika uppfatta substanserna som jästen Brettanomyces (det finns mer än en variant) kan ge upphov till och exakt hur de tar sig uttryck beror på vilken Brettanomyces-variant vi talar om, hur vinet tillverkats och lagrats och inte minst vilka andra aromer de omger sig med. I grunden kan ”Brett” resultera i – mitt kemiska språk är okunnigt och franskt så ni får ordna egen översättning till svenska – 4-éthyl-phénol (stalldoft), 4-éthyl-gaiacol (kryddnejlika) och 4-éthyl-catéchol (kamferolja).

Att ”Brett” ofta sätts i samband med både det ena och det andra och t ex förhöjd halt av flyktig syra och vinäger är nog inte fel, men beror sannolikt på en i grunden ganska taskig vinifiering och ett hygienisk tänkande som lämnar mycket i övrigt att önska.

Smalt om Brett
Brett om Brett
Brett
Brett Anderson
Reeperbahn

Domaine de Chevalier 1986

Blir det mer Sémillon än så här? Smaken är underbar, och lång, med sin fylliga och honungslena balans mellan ålder och fortsatt spänstig syra och livskraft. Imponerande samspel mellan eken och frukten. Inga ålderskrämpor här inte och Domaine de Chevalier visar än en gång att det är ett av världens vita toppviner. Faktum är att 86:an aldrig varit så bra som nu. Bra Sémillon behöver tid.

Men så var det det här med våra engelska vänner. De hängde upp sig på doften. ”Mouldy, musty” och andra besvärande omdömen slank ur deras av okunnighet fyllda munnar och sinnen. Inget ont i det. De fattade noll och jag kunde hälla i mig pavan själv (nåja, i viss kamp med min just då irriterande hustru) medan engländarna njöt en enkel Viognier – Muscat – blandning med slagkraftig frukt på näsan och utan besvärande eftersmak.

Dock, låt oss stanna upp vid den här mögliga unkenheten De Okunniga och De Föraktvärda talar om. Ligger det något i det, tro? Visst gör det det och det är skälet till att man kunde önska att topproducenter som Domaine de Chevalier hade modet att buteljera sina viner med glaskork och rekommendera att vi konsumenter lagrar pavorna på stående fot. På så vis kommer inte vinet i kontakt med plastringen i glaskorken och allt är frid och fröjd.

Eller så måste de lacka sina flaskor och se till att korken sitter fast i lacken så den inte trillar ner om den med tiden skulle torka ihop i den här lackade buteljen, som också ska lagras stående.

Problemet är dessvärre, som analytiskt lagda läsare redan förstått, att naturkorken över tid sätter smak på vinet (en påverkan som inte helt sällan bedöms som Brettanomyces eller, i förekommande fall, gammal ek). Inget nytt i sig, men den, alltså smaken av naturkorken, blir, där har engländarna rätt, synnerligen påfallande i gamla Bordeaux-viner. Faktiskt både röda och vita, även om det är enklast att sätta fingret på problemet när det gäller de vita (där f ö Brettanomyces inverkan rent vetenskapligt och därmed bevisligen är mindre).

Hursomhelst, ni som har gamla, vita Bordeauxer ska inte behöva utsätta er för den här unkna korkigheten och jag som i grunden är en mycket god människa, både lite religiöst och filantropiskt lagd när jag tänker närmare på saken, hjälper er gärna ur den besvärande knipa ni, kanske intet ont anande, befinner er i. Således, har ni lite vit Domaine de Chevalier, Laville Haut-Brion, Haut-Brion och andra likartade problemviner ställer jag gärna upp. Det är t o m så att jag både kan tänka mig att betala i alla fall en femtiolapp per panna och att hämta dem från era källare.

Skörden AVA Red Mountain 2009

Jetalagen gjorde att jag kom i lite otakt där borta i väst, men nu är det dags att sammanfatta skörden på Red Mountain 2009. Tro det eller ej, men de drabbades för en gångs skull av galopperande mognad. På tiden, brukar bara hända oss i Sydfrankrike annars. Eller det gör det kanske inte, men det verkar ibland så.

Hursomhelst så fick de bråttom att plocka och allt gick i en rasande fart med den vanliga påföljden att vinkällarens kapacitet inte räckte till, varför somligt fick macereras kortare tid än tänkt medan annat fick plockas senare än vad som var lämpligt. Trots detta är utfallet, åtminstone hos min uppdragsgivare Hedges Family Estate, mycket gott. Jag tror faktiskt inte att vi haft ett bättre år sedan jag började här 2001.

Frågar man gårdens vinmakare, Pete Hedges och Sarah Goedhart, håller de spontant inte med, men det beror på att de haft att hantera eländet med den galopperande skörden och den därmed följande kniviga logistiken i vinkällaren och – typiskt för sådana här år – avbruten alkoholisk jäsning och malolaktisk jäsningen vid fel tillfälle med förhöjd flyktig syra som följd. Jag bara kliver in nu när stormen är utriden och undrar varför de inte gjort det och det som vi sa att de skulle göra (fast jag vet redan att det beror på den galopperande mognaden, å andra sidan kanske Hedges slutar betala om jag verkar för nöjd).

Åker tillbaka i början av sommaren för att blenda färdigt toppvinerna ”Limiteds”, av vilka vi i år kan välja att göra Cabernet, Merlot, Syrah eller Malbec. Mitt tips är att vi kommer att göra alla fyra. Så bra är årgången.

Gustibus Finglögg 2.0 2.0

Ska man prova en ny och unik produkt, ska man göra det ordentligt (om inte annat så ger det fler tillfällen att få tala eller skriva om saken). Således har jag provat om Gustibus Finglögg 2.0, som stått öppnad sedan sjätte januari .

Färgen har utvecklats och man ser nu att det är finare vin än normalt i den här glöggen. Doften hänger ihop bra. Möjligen har kryddningen fallit tillbaka lite och tappat något av sin komplexitet, men det finns inga toner av oxidation. När glöggen är kall märks framförallt pomeransen och, faktiskt, vinet. I varmt tillstånd sticker kanelen och kanske också den gröna kardemumman ut. Där finns också en, ny tror jag, doft av russin.

Passar på att göra en rättelse: min flaska har inte nummer 35 av 50 utan 33 av 50. Men det viktiga är nu inte numret på min flaska utan att det bara gjordes 50 buteljer av den här helt fantastiska glöggen. Tyvärr, för er som inte får tillfälle att prova…