Har inte sagt hela, hemska sanningen om mina vinkällare. Det var oordning och kaos, det vet ni. Småningom omgärdades pavorna av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen, för att nu citera mig själv. Så, en dag, fick jag ordning på det där. Kaotiska vingömmor en masse blev blott ett fåtal gömmor, där det mesta lades i ordnade högar.
Det var då det hemska hände. Min nya, fina vinkällare, där merparten av samlingen hamnade, läckte. Under ett par ödesdigra veckor då jag befanns på resande fot tog den vatten. När jag kom hem från min resa och gick för att gosa med mina flaskor möttes jag av en förskräcklig syn: där låg de stackars vinarna och plaskade fruset i en blöta som ingen av oss trott var möjlig.
Buteljerna som drunknat var det bara att fiska upp och placera, etikettlösa som de numer var, i en hög som snabbt fick namnet ”okända pavans hörn”. De mögelangripna flaskornas, de var legio, etiketter gick ibland att rädda någotsånär, ibland hamnade även de här buteljerna i ”okända pavans hörn”.
Vad det gäller mina Château Lafite Rothschild från 1985 och 1986 (ja, det viktigaste med det här inlägget är att få berätta att jag har Lafite inte bara från ett år utan flera år) var de genomgående illa angripna och det bar sig inte bättre än att de fick läggas, halvnakna, i ett hörn som heter ”Lafite 85 eller 86”.
Kom att tänka på det där hörnet i samband med den korkade pannan i Seattle härförleden. Kort sagt fick jag inspiration att kolla en 86. Övertygad om att det, trots allt, är bäst att prova av de här buteljerna en och en, valde jag på måfå ut en pava och öppnade den. Som vakna läsare förstått av rubriken var det en 85:a. När skjuter ingen hare, å andra sidan:
Château Lafite Rothschild 1985 har allt detta bästa av 1985 och av Lafite. ”85 i kvadrat, Lafite i kvadrat, Åh så gott” är min enda minnesanteckning från provningen (ja, det där med ”Åh så gott” är minst sagt patetiskt, men det är ju sådana vi är när vi sitter där och ojar oss över något storslaget, patetiska). En och annan engländare skulle säkert yra om källardoft och så, men här återfinns framförallt, och inte minst i smaken, en frapperande, god frukt, otroligt god och lång eftersmak. Ett vin i högform.