Barndomsvännen undrade vad för vin han egentligen skulle ta med sig till semesterhemmet för att jag skulle vara nöjd med honom. Detta sedan jag dömt ut hans ofog att bland fina champagner och premier cru – viner från Bordeaux även smyga in diskutabla viner som man annars bara dricker på restaurang. På egen hand listade Barndomsvännen ut att La Tache kunde vara ett lämpligt vin att ta med sig. Dock gav oss hans goda tanke ett prekärt problem. Hur skulle vi, med tanke på att huset var fullt av folk, få i oss merparten av flaskan av detta bådas vårt favoritvin utan att behöva lida av att se andra bälga i sig av denna gudomliga nektar? Lösningen blev ett avlägset hörn av semesterhemmet, där vi öppnade pannan och slog den bruna gudadrycken i varsitt glas. Bruna? Även om 1990 var ett varmt och torrt år och… tidigare provade La Tache 90:or har varit vitala och bra… så inte detta… Bortsett från den fruktansvärda besvikelse detta bjöd oss, stod vi nu utan vin till maten. Under visst knorrande tvingades jag gå på mitt eget semesterbourgogneförråd. Där hittade jag en Volnay Premier Cru ”Le Ronceret” 1996 (J.M.Boillot) som visade sig vara inget mindre än lysande. Skönt sjungande Pinot noir som, misstänker jag, dessvärre, hade kunnat lura mig till Nya världen i en blindprovning; jag är inte alltid så säker på de där superfruktiga, ganska kraftfulla Bourgognerna som sedan ett par decennier då och då dyker upp (och allt oftare om ni frågar mig). Fortsatt blåröd om kinderna och lika ung och dessutom storslagen i näsan med massvis av frukt och Pinot och – efter en stund och därför att jag mycket väl visste vad jag hade näsan i – Bourgogne och Volnay och smaken, jaa, den var som doften. Ingen La Tache, men en synnerligen bra Bourgogne, som Barndomvännen och jag diskret försåg oss med sedan vi senare ställt båda flaskorna på matbordet och inväntat ögonblicket då hustrun fick få syn på La Tachen, vilket hon snart fick och planenligt ropade till alla andra ”Lars favoritvin, skynda er att smaka”.
Underbart!