I samband med konferensen i Zürich gavs tillfälle, i form av en minimässa, att prova en uppsjö naturviner, av vilka flera gjorts utan tillsatser av svavel. Det är uppenbart, att samtidigt som det svavellösa vinmakeriet ökar såväl odlarens risk som spännvidden i utfallet, ger det också konsumenten tillfälle att bli kastad mellan hopp och förtvivlan, alltmedan denne förflyttar sig från producentbord till producentbord för att få en sniff och en munfull av vinerna som ställs ut till allmän beskådan. Upptäckte några riktigt spännande och bra producenter, som Luca Orsini på Podere Le Cinciole (Chianti), Marino Colleoni på Podere Santa Maria (Toskana) och Sébastien Riffault (Sancerre), samt några häpnadsväckande stolpskott. Mest uppseendeväckande var en producent vars namn naturligtvis ska skyddas, när jag anlände till hans bord stod där en kvinna och ojade sig något alldeles förskräckligt över den fantastiska kvaliteten. Man blir nyfiken! Stoppar snoken i glaset och upptäcker en härlig mix av en gammal Fordson Major, oljig och otvättad, och en Trabant som kör förbi på gatan, lämnandes efter sig ett blågrått, doftrikt moln. Tar en sipp av vinet och… nej, min själ, omöjligt att snurra runt i munnen, ut med det snarast! Utan tvekan det äckligaste vin jag någonsin stött på. Obeskrivligt otäckt! Men kanske blir det bättre av att ligga fem år till i producentens källare – i vilket fall som helst berättade denne nöjt, sedan jag i likhet med den ojande damen livligt berömt hans vin, att han inte tänkte börja sälja vinet förrän om fem år då det legat till sig.

Dela “Fordson Major & Trabant-avgaser: Naturvin i Zürich 3.0” på Twitter