Tillsatser en masse, förfalskningar, drufsjuka, två gram kaliumsulfat per liter vin, kyprade och petiotiserade viner, olika jästsorter för olika vin… var allt verkligen bättre förr? Ta dig tid att läsa den här artikeln från 1893 och ta reda på hur det i själva verket förhöll sig på den gamla goda tiden och, passa på att lära dig vad, till exempel, dräggbrännvin är för något.
Det är cool med polare som är med på Sundance Film Festival och man kan, tveklöst, sola
sig i deras glans och själv känna sig en aning cool av bara farten, men för en gångs skull är inte huvudsyftet med det här inlägget att än en gång mellan raderna säga, att jag är nog ganska cool jag också. Det här inläggets syfte är istället att förbehållslöst stötta Fredrik Gertten & co i deras kamp för det fria ordet och, för den delen, mot de skygglappade stollarna på Dole. Här kan man läsa mer om den nya filmen, Big Boys Gone Bananas, som går upp på Sundance Film Festival idag, och här kan man läsa om hur man stödjer det fria ordet. Känner ni att ni föredrar det fria ordet framför motsatsen, men ändå är tveksamma till att stödja det, eller rent av för lata, kan ni alltid roa er med att läsa den här i NY Times nyligen publicerade artikeln och sedan skämmas en skvätt. Tips på ett vin som jag vet att Fredrik tycker om.
Det är med en glädjefylld tillfredsställelse, kryddad av nostalgi, vän av vin noterar den
succé Lemelsons Thea´s Selection Pinot Noir har gjort i Sverige och då närmare bestämt i de esoteriska vinkretsarnas vattenhål, där early adaptors och ett fåtal andra, här inte närmare specificerade, inhemska som främmande, arter, rör sig som fiskar i det grumliga men likväl, för de invigda, klara vattnet. Alldenstund Thea´s snabbt blev mycket eftersökt för sin utsökta karaktär, kom den snart att drabbas av utfiske och här talar vi inte om risken för att bli utfiskad, utan om totalt utfiske. Finito. Slut. Borta. Gone. Därför känner jag mig lite som katalysatorn i en deus ex machina, när jag stiger ner i akvariet och förkunnar: Thea´s Selection Pinot Noir (Lemelson) 2009 finns i lager sedan igår! Och nu är det först till syrepumpen som gäller. Eva Dahlgren.
Rolf-Göran Bengtsson är oerhört respekterad och uppskattad i den stora hästvärlden. När han ifjor vann EM på ett spektakulärt vis sedan Gerco Schröder rivit sista hindret och
därmed gått miste om guldet, ungefär som R-G förlorade OS-titeln häromåret, gladdes hästhoppningsvärlden med honom – ovationerna i Madrid var stående och långa: en hyllning till en internationellt uppskattad och beundrad idrottsman. Det finns ett stort antal mycket duktiga ryttare, men bland dessa finns det bara en handfull som står lite över de andra. Ungefär som det finns många bra F1-förare, men likväl är det alltid några som höjer sig över mängden. R-G tillhör den där lilla skaran – en hästhoppningens Jim Clark. Att han sedan fått kämpa sig till sin position och inte fått något gratis gör inte saken sämre – och det är bara när man känner till hans historia som hans sega tacktal igår blir begripligt. Hursom: hatten av för årets Jerringspristagare Rolf-Göran Bengtsson och hans Silla-hästar och ett stort grattis till alla svenskar som verkar inom den här stora folksporten, som alltför ofta ses över axeln av dem som fortsatt tror att det bara är en överklassport och inte förstått dess i bästa mening, ja jag vet det låter lite sjukt men faktiskt, fostrande värde för landets ungdomar. Champagne!
Muga Blanco är ett rasande populärt vin i beställningssortimentet. I alla fall varje gång det
får ”Fynd” i någon, av vinälskarna uppmärksammad, provning. Nu är det ett tag sedan vinet provades i ett sådant sammanhang och fördelen för er vinälskare är, att det finns en liten skvätt av årgången 2009 i lager på Systembolaget. Normalt borde vinet vara slut sedan ganska länge – ett vanligt problem för Muga Blanco är att det säljs, och dricks, för ungt. Med andra ord: det här är ett tillfälle för den som vill komma över en drickbar Muga Blanco utan att behöva lagra den själv, eller nåja, lagra den lite mindre själv, för den som vill kan förstås låta den ligga till sig ytterligare en tid. Dock: snart är 09:an slut så passa på. Diana Krall i Paris.
Faktum är att baconsmaken sitter ganska fint i den uppvärmda varianten och, framförallt,
eftersmaken på Gustibus Baconglögg 2011 är extremt lång: en timme efter avslutad provning sitter där fortsatt en, definitivt, behaglig, ren eftersmak kvar i gommen med inslag av bacon och en komplex kryddblandning. För övrigt kan även i köket en knäckig kvarleva av provningen förnimmas. Mando Diao.
Som jag väntat på att Glöggernas Glögg årgång 2011 skulle dimpa ner i brevlådan, eller i vart fall levereras av brevbäraren. Det första jag kontrollerar på etiketten är hur många buteljer som gjorts. 42 stycken jämför med 50 året innan! Det går åt rätt håll och det känns skönt att åtta tidigare mottagare nu exkluderats ur vår lilla exklusiva krets av finglöggsdrickare. Däremot är det minst sagt oroväckande att jag nedgraderats från att ha varit nummer 18 till att nu vara nummer 25. Det nyss nämnda faktumet störde inledningsvis min provning av Gustibus Baconglögg 2011 avsevärt, men jag lyckades ta mig samman för att kunna sammanställa en lite provningsnota åt er, eller, äsch, klart jag bara vill skräppa och göra er avundsjuka, ni som aldrig kommer att få prova Glöggernas Glögg: Gustibus
Baconglögg (2011) har en färg påminnande om ett ganska moget rödvin; kryddorna slår, när drycken är sval, inte igenom i någon större utsträckning, däremot får jag – må gudarna och Gustibus förlåta mig! och låt inte detta peta ner mig ändå längre ner än plats nummer 25! – en snabb minnesbild av ett, märk väl!, ny- och välstädat, kabinett i Luxembourg runt 1980, då den som städade toaletter i Sverige kallades kabinettsvakt (det minns jag nämligen att jag talade med städfarbrodern i Luxembourg om), vidare finns det ett klart fruktigt inslag i doften och en söt förnimmelse, som jag får för mig kan vara muscovadosocker, sedan jag på etiketten kunnat utläsa att det ingår i brygden, eller så beror det på att en liten skvätt av Gustibus D.O.P 2010 blandats i den nya årgången och därmed lite tomteskumsmacerat, utöver detta får man en doftbild av något fläskigt, köttigt… ja, bacon, förstås, och när jag provar om glöggen efter en stund är det just denna bacontouch som slår an på näsan; smaken är ganska fyllig för att vara Gustibus glögg, i sval form är den väl söt; i sin rätta form, uppvärmd, ändras, som vanligt, allt till det bättre – man kan här inte låta bli att undra om produktutvecklarna faktiskt står där vid en stor, upphettad kittel och rör och häller på kryddor och annat till dess brygden är så som man vill att den ska vara, eller om det är en ren tillfällighet att den blir så mycket bättre när värmen sätts till. Som en bonus för vinifierats följare lät jag i år yngsta dottern dofta på glöggen och göra en beskrivning av den samma, så här lät hennes utlåtande: ”Det är något grillat i doften och så är där någon krydda, en lite söt doft, saffran?, kryddnejlika, pomerans, pepparkaka/ingefära, mistel (?) och bakelser.” Måste nu erkänna att kommen till den nyss satta punkten började det lukta bränt något så förgjordat och jag har, sedan den nämnda punkten, varit i köket och tagit grytan med Gustibus Baconglögg av plattan och hällt vatten i den samt öppnat fönstren och även om det var en oplanerad del av Årets stora glöggtest kan jag, inte utan viss stolthet, berätta att Gustibus Baconglögg 2011, om man har tålamod, antar en knäckig ton då man reducerar den. Franz Ferdinand.
Så har ett år förflutit sedan Gustibus Finglögg D.O.P. 2010 provades senast. Vad har hänt? undrar förstås ni alla, som inte tillhör de 50 utvalda som får chansen att prova denna
Glöggernas Glögg. Nu påminner den till utseendet om en mogen, röd bourgogne; doften är fortsatt svårfångad med inslag av frukt och… Rosita!… fast det är förmodligen skumtomtemaceratet som orsakar den bilden, som, vill jag betona, inte har några negativa sidor i mitt doftskafferi; även i smaken återkommer frukten och Rosita, men nu mer i form av skumtomtar, som vi ju vet ingår, vidare en förnimmelse av vindestillat, mycket tydlig anis och en del kardemumma i eftersmaken. På det hela taget en mer harmonisk och mer utvecklad produkt med ett års lagring, vilket också får mig att tro att 2011 år upplaga av Finglöggen bör lagras ett år eller två (se kommande inlägg). Arctic Monkeys.
Måste erkänna att jag slarvat med den här, min första upplaga av Glöggernas Glögg. Först lät jag en fransman smaka av den – okej det räknas inte med fransmän som provar glögg, men volymen minskade lik förbannat – och sedan hade jag för lite glögg för att kunna lagra
den på ett klokt vis och då la jag den i kökshyllan, vilket, förstås, inte gjorde saken bättre. Efter ett par års kökslagring i Provence är Gustibus Finglögg 2.0 2009 brunsvart i färgen; doften är, trots allt, förvånansvärt bra med inslag av kardemumma, kanel och färskt sågspån som lagts i rödvin, en släng av Karlssons klister går emellertid inte att komma förbi; smaken domineras av klistertuben och en surhet som inte kan kallas frisk syra. På det hela taget börjar Gustibus Finglögg 2.0 2009 rasa ihop, men, med en stor portion ångerfylld melankoli, tvingas jag inse att det är jag som tagit livet av den. Helt i onödan. Men mest är jag på trött på fransmannen, som hade mage att tacka ja när jag undrade om han ville prova den unika glöggen och som för övrigt kommer på middag ikväll och frågan är om han då inte ska få Gustibus Finglöägg 2.0 som aperitif medan vi andra njuter en skumpa.