Årets kräftskiva: vinfrossa

Den årliga kräftskivan drar till sig både kreti och pleti. Kort sagt dyker en massa så kallade vänner upp för att vräka i sig kräftor medan jag tvingas se dem göra det. Försökte i år få dem att tänka på annat genom att kasta en massa vin på dem. Ett lyckat grepp! Larvigast var Barndomsvännen som varit dum nog att ta med sig en Yago Condal Gran Reserva 1957 på halvflaska och en dito helflaska från 1949; först tjöt han, där han stod i fula gubbshorts och en passande rutig skjorta och medan hans flickvän skämdes, ”nu får jag gåshud, titta!”, ungefär som om inte alla redan lagt märke till att han såg ut som en igelkott, och sedan när han fick 49:an i glaset började han nästan lipa tillsammans med Katalanske kocken, som trodde sig ännu en gång ha fått bevisat att den spanska kulturen är överlägsen alla andra genom historien kända kulturer. För egen del fann jag 57:an gammal och doftande av nyupptagen potatis, dock ej död, medan 49:an, måste erkännas, var helt fantastisk: vital och ursprungstypisk, om än en aning vek på ålderns höst (ja, jag fick också en tår i ögat samt en släng av gåshudsfenomenet, vinet var, trots allt, 63 år). Utöver de nämnda vinerna utmärkte sig särskilt Château d´Yquem 1983, genom att det är så förbannat dyrt och det fick majoriteten av de församlade girigbukarna att gå i spinn. Själv drack jag pliktskyldigast så mycket som möjligt av ren snålhet, ity vinet i sig är ganska orent och skriker flyktig syra. Dessutom är det sött. I övrigt då? Jo så här: Veuve Cliquot 1996 (hygglig mognad, mycket bra, komplext, typiskt både för huset och året), Jean-Noël Haton ”Cuvée Prestige” (pinotig, lagrad hemma flera år, mogen, helt ok), Nicolas Feuillatte 1997 (udda år, riktigt bra, mycket pinot?, ganska mogen), De Venoge ”Cordon Bleu” (lagrad flera år hemma, mogen, rund, helt ok, Pinot igen gissar vi), Leon Dormido ”Tempranillo, Garnacha” 2011 (ung, ganska stor doft där mörka bär dominerar, fruktig både i doft och smak, bra balans), Leon Dormido ”Reserva” 2007 (klassisk Rioja, ursprungstypisk, hygglig frukt i avslutningen), Leon Dormido 2007 (stor, komplex doft, dito smak, snygg, bra), Lasso 2010 (Quinta do Pintos och Portugals finaste: snygg, elegant, frisk, god; ingen var i närheten av att gissa rätt på ursprunget), Melipal Cabernet Franc 2009 (bra Cab Franc, snyggt ekarbete, bra balans, god, lätt ”Argentina-beska” i avslutningen), Antao Vaz 2010 (från Malhadinha Nova, underbart, cool, kryddigt, ursprungs- och druvtypiskt, runt, fungerade till oxfilé och kantarellsås), Baltos 2009 (komplext, kraftfullt, koncentrerat, ändå harmoniskt, lång, ren eftersmak), Spinyback Sauvignon Blanc Rosé 2011 (typisk nyzeeländsk Sauvignon blanc i doft och smak, vad det nu ska tjäna till i ett rosévin? bortsett från det sjuka konceptet är det ett bra vitvin), Madonna del Piano 1985 (fortsatt vital Brunello från fina 85, mogen, komplex; hade de inte envisats med att lägga den i slavonsk ek i fyra år hade den sannolikt varit ändå bättre idag, mycket bra), Käfer Cabernet Sauvignon 2007 miniatyrflaska (övermogen syltburk från Chile), Kahurangi Pinot Noir 2006 (pålitlig budget-Pinot från Nya Zeeland, frågan är om inte 06:an är den bästa någonsin, mycket bra, håller fint), lat42 Gran Reserva 2003 (traditionell, ointressant, inte helt välgjord Rioja), Clod Dière blanc 2000 (efter tolv år börjar den mogna; brända mandlar, toast och frukt på näsan, bra balans med bevarad fräschör, god, för er som har vett nog att undra så är den gjord på Sauvignon blanc och Chardonnay och lite Viognier), Costa de Vigne 2003 (vitt från Pigoto Riviera Ligure di Ponente, mogen, lite petroleum, lite krita, vid liv men ointressant), Lemelson Riesling 2010 (har hela sin syrarika kropp i Europa, förutom lilltån som hänger kvar i Oregon, strålande), Lemelson Pinot Noir ”Thea´s Selection” 2010 (favoriten från Oregon slog till ännu en gång och fick alla att gå bärsärk i sina försök att få ytterligare en droppe av godiset, vilket också var skälet till att den kom fram samtidigt som kräftorna, flera timmar efter oxfilén och övriga frossan).

5 svar på ”Årets kräftskiva: vinfrossa

  1. Angående Léon Dormido har jag hittat inte mindre än tre viner som heter så i SB:s beställningssortiment. Ett à 59 kr, ett à 89 och ett à 149 kr. Vad är det för skillnad på dem och vad ska man äta till de olika vinerna? Är det för 59 kr ens drickbart?
    /Heribert Winckelström, Stockholm

    • Oekade LD ”Tempranillo, Garnacha” för 59 kr är matmässigt väldigt all round och ett utmärkt husvin, om jag får tycka så själv; LD ”Reserva” är på gott och ont en klassisk Rioja, snygg i sin klass, fungerar bra till allt från lamm via paj på Västerbotten till fläskfillé med en konjaksbaserad sås – allt under förutsättning att man gillar vintypen; Leon Dormido, toppvinet, är i alla avseenden storasyskonet, en modern Rioja med både traditionell tillgänglighet och modern stramhet, varför inte till grillat?

      • PS LD ”Temranillo, Garnacha” är definitivt drickbart; det är uteslutande ihopsatt av ”Reserva”- klassat vin och är därmed ett ”Reserva”-vin utan ek, vilket väl gör det spännande i sig och, det håller nere priset rejält.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.