Ferry Building på Embarcadero, vid havet, med utsikt över Alcatraz, i San Francisco, tjänar numer som en gigantisk saluhall, där sinnesintrycken slåss om uppmärksamheten och där allt till sist landar i att det här är en lisa för själen. Som om det i vore nog med alla närodlade och, i förekommande fall, -bakade produkter och vin och choklad och… så återfinns här vad som rimligtvis är Bay Areas bästa kaffebar: Blue Bottle Coffee. Och här passar väl Scott McKenzie bra in?
Photo: Lato
Enligt Di häromdagen gör IMF bedömningen, att ” finanspolitiska åtstramningar har större effekt på tillväxten än man tidigare har trott”. Av detta kan man dra två slutsatser: 1. IMF har börjat tala som en fotbollsspelare och talar om sig själv som ”man”. 2. IMF håller även fortsatt, trots ständigt påfyllning av vad som annars förefaller vara kompetenta människor, sin konstant höga inkompetensnivå.
Efter ett par ganska knepiga år med liten volym bjuder 2012 i Kalifornien på många och överlag friska och välmatade druvor. Kort sagt är odlarna mycket nöjda. På Chateau Montelena jämför man 2012 med utmärkta 1997. I Washington State ser det ungefär likadant ut och mungiporna pekar uppåt. Vi ser fram emot lite bra amerikanskt vin från 2012.
Bra lunchställe i Healdsburg: Ralph’s. Dito i St Helena: Market. Bästa kaffet i Napa Valley?: Napa Valley Cooffe Roasting Company. Schysst brasserie i San Francisco: Boulevard. Ska ikväll, enkom för er skull, kolla upp ojämna One Market igen.
Jag gillar verkligen USA, men om det är något som borde förbjudas så är det alla dessa gappratandes amerikaner som landet är fullt av. Oavsett om det blir Obama eller Romney hoppas jag att den nyvalde presidentens första åtgärd blir att förbjuda gapprat såväl inom landets gränser som generellt då medborgarna reser utomlands.
Ju mer jag lyssnar på Them Crooked Vultures,
desto mer övertygad blir jag om att det är ett av det senaste decenniets bästa album. Här lite She & Him för er som tycker att Homme-Jones-Grohl är för stökiga.
Om en person vars vardagsmode är grumpy och som får migrän bara av att tänka på att vara vaken mellan 05.00 och 08.30, tvingas upp till flighter med för tidig avgång kan det bara sluta i ett gigantiskt moln av omgivande
Pasco airport: bagagebandsvy
surmulenhet och ett allmänt ifrågasättande av sakernas tillstånd. Således: vad gör alla människor på flygplatserna klockan sex på morgonen? Varför ligger de inte hemma och sover? Måste de verkligen flyga då? Varför är det inte startförbud mellan midnatt och 10.00 på världens flygplatser? Varför går alla omkring och ser förvirrade ut och varför kan de inte ha sina pinaler i ordning när de kommer fram till bandet i security check? Varför har inte flygbolagen tillräckligt med personal på plats på morgonen; resenärerna tvingas checka in själva och flygbolagen passar på att dra ner och försämra sin service? Slutligen: måste hälften av säkerhetsfolket överälska sina uniformer och uppträda som om de är småsega i pallet? Kommer Hustrun tycka att det här är en onödigt dum och synnerligen orättvis post?
I Sydamerika är de flesta överens om att kontinentens bästa kök är det
peruanska. Gastón Acurio är en talangfull, peruansk matmissionär av stora mått. I dag återfinns hans koncept La Mar (cebicheria) i Santiago (se tidigare inlägg), Bogota, Lima, Mexico City, New York, Panama, Sao Paolo och San Francisco. Hoppade gråglåmig, rödögd och nyfiken gul igår in på Frisco-La Mar i samband med en inte helt önskad korttidsövernattning på väg till Pasco och skörden på Hedges i Washington State. Mycket bra. Mängder med spännande ceviche och en även i övrigt lockande matsedel med uttalat peruansk touch.
Kanske är vinifierat lite sent ute med September, men efter hängrunt-påstötningar kommer här Händerna mot himlen.
I min enfald trodde jag att avataren var ett gudaväsen, sänt till Jorden för att hjälpa
Stensäker avatar
människan i tider av elände och ofred. När jag nyss bytte ut min så att säga automatiska ”äggbild”, som alla nybörjare på twitter får, mot en bild av den steniga versionen av Tavels jordmån, visade det sig att min bild är min avatar eller något sådant. Hur som har jag inte för avsikt att fördjupa mig i ämnet, sitter nöjd med att tro att jag har en egen avatar i form av denna stenbild. Trygga i denna vår förvissning chillar vi vidare, nu med El Perro del Mar i en fin cover.