Vi människor är i varierande grad hög- respektive lågkulturella. Samma person kan samma dag vägra deckare, äta snabburgare, lyssna på Rachmaninov och sitta med burk en Heiniken framför en Superettan-match. Hur du och jag reagerar på detta, beror på när, var och hur vi är hög- respektive lågkulturella. Personligen kan jag gilla Rachmaninov och dissen av deckare. Mest illa tycker jag om Heiniken – en öl vars popularitet är en skam för mänskligheten. Ja, det där om heiniken var rejält snobbigt. För att vara tydlig: vill du dricka Heiniken så gör det. Det är okej. Det är ditt problem att du stannat på den ölnivån. Och det är mitt problem att jag kan tänka mig att se en superettanmatch eller ett mellanlopp på lunchtravet, trots dess, på det stora hela, tvivelaktiga kulturella nivå och kvalitet i det långa loppet. Omvänt: den som vägrar lyssna på Rachmaninov eller prova Heiniken är, förstås, också snobbar. Ja, jag tror ni förstått nu, varför vi kan ta oss vidare till pudelns kärna och i det Goetheiska utrymmet hittar vi två bag-in-box, som, enligt uppgift, tillsammans svarar för cirka åtta procent av Systembolagets försäljning: Sveriges mest sålda röda respektive vita vin. Hade den tvivelaktiga äran att prova dessa igår, i samband med en föreläsning på Gustibus sommelierskola i Malmö. Suck. De är så monstruösa i sin orena tvivelaktighet att de måste beundras och anses vara monumentala milstolpar över svenskens undermåliga vinsmak. Alltså, det här med att Sverige är en så sofistikerad vinmarknad, öh? Förra året föredrog, i en preferensprovning, en överväldigande majoritet av studenterna på Gustibus 60-talshiten Parador före vår tids bästsäljande Umbala. Det stämmer till viss eftertanke. Skräpvinet som skapades för 45 år sedan ansågs bättre än dagens nyskapade och synnerligen välanpassade skräpvin. Att några av oss, en försvinnande liten del på toppen av pyramiden lagt oss till med mer sofistikerade vinvanor har inte ändrat något i stort. Tyvärr verkar de invändningar som ibland hörs från sunda delar av branschen om att en bov i dramat är de tidningstest med mera som ”fyndar” de här skräpvinerna, och som kanske, rent av, i nästa andetag hyllar svenskens numer så sofistikerade vinsmak – ja, utländska, ligger f ö i sakens natur, producenter ska komma hit för att få höra ”svenskens” synpunkt på nya produkter så till den milda grad är vi numer högstående vinvarelser – stämma. Det mest tragiska är nu inte att du eller jag dricker ett skräpvin eller ser en match i superettan eller division sju, det är i sig inte tragiskt alls; det tragiska är att vad det just gäller vin är det någon som får lida pin för att svensken ska få frossa i dessa billiga skräpviner. Det är den stora skillnaden på att, Gud förbjude, dricka Heiniken, lyssna på Rachmaninov eller, för delen, Robin falsksångaren från Melodifestivalen, läsa deckare eller inte och så vidare: när du dricker det riktigt billiga vinet är det någon som tar skada på vägen. Inte du (nåja), inte jag, definitivt inte importören eller detaljisten, kanske inte ens producenten, men om alla de här klarar sig bra i kedjan, lär knappast vingårdsarbetaren ha den lön du tycker den ska ha, och naturen lär inte älska dig heller.

Dela “Skräpboxar & en massa självklarheter” på Twitter