En lunch i Cannes & Clas Yngström

En Comtes de Champagne 1998 fick mig att bli misstänksam. Varför kastade Vinvännen Göran i Cannes en sådan godbit på mig bara så där, när själva idén med vårt möte var att äta en lunch på Hotel MartinezPalme d'Or dubbelstjärna Palme d’Or? Han hade påstått att Palme d’Or, efter en tids kulinarisk ökenvandring, åter var bara såå himla bra. Varför då försmörja mig med en Comtes i bästa form; en del utvecklade, snudd på mognadstoner i doften och en underbar syra som skvallrade om att om vi inte varit så heta på gröten och begått detta vin just nu, hade det kunnat leva väldigt många år till? Mycket riktigt. Palme d’Or är lika förföriskt vacker som alltid, där den ligger en våning upp i Martinez och med utsikt över hotellets inbjudande djupblå pool, den myllrande strandpromenaden La Croisette och, förstås, Medelhavet och dess explosioner i smaragdgrönt och turkos varuti ljusgula solkatter ses skutta muntert omkring och servicen är, med undantag för en okänslig typ som går omkring och talar en för alla,

Inget att orda om.

Inget att orda om.

inklusive sig själv, obegriplig engelska istället för att bara säga som det är på franska, utmärkt och vinlistan bra – den här dagen testades en alldeles underbar Conseillante från 2001, ett utmärkt, för att inte säga perfekt, val – och, ja, då borde allt vara frid och fröjd? Nej, inte riktigt. Maten är bra. För all del. Men inte outstanding. Bara så ni vet. För helt billigt är det inte. Nu insåg snart Vinvännen Göran i Cannes hur illa han bettet sig när han bjöd dit oss för lunch och hans dåliga samvete fick honom att, då vi kom hem igen, öppna flaskor en masse och av dessa vill jag bara nämna en Mouton Rothschild 1983, som, ja ni vet väl vid det här laget att Mouton inte riktigt är min grej, var riktigt bra, så bra en Mouton kan bli,

Beauty.

Beauty.

mycket god helt enkelt och ganska lagom drickmignuform, men detta lät jag, förstås, inte Vinvännen Göran i Cannes ana; jag satt mest och surade och sa att jag inte mådde så bra efter lunchen och så försökte jag se illamående ut, vilket inte var lätt med tanke på att jag mådde alldeles utmärkt och njöt för fulla vinglas av Moutonen.  Hela skådespeleriet, förstås, bara för att få honom att känna sig som en nedrans svikare, som borde leta fram ändå fler godbitar ur vinkällaren för att få mig på gott humör igen. Som ni som förstått textens betydelse ovan förstått, lyckades detta och avslutningsvis vill jag bara också nämna en Taylor’s Vintage Port 1985, som, efter en hel del luft, lågprofilsexploderade på typiskt elegant Taylor’s-vis i en kaskad av vintage port-vinernas allra vackraste och mest subtila nyanser. Såå vacker. Clas Yngström.

2 svar på ”En lunch i Cannes & Clas Yngström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *