Den som är vinifierat-HR har redan dragit slutsatsen, att vinifierat skapat ytterligare ett nytt svenskt ord, eller, snarare, ett nytt användningsområde för ett gammalt ord. Nygammalt helt enkelt, och håll med om att dummingar är bättre än det för gemene dumming obegripliga dummies. Nog av, till saken. Det finns idag inget som tyder på att Nero Buono är en epokgörande, återfunnen druva i utkanterna av Rom, eller, allt det där är sant, förutom ”epokgörande”, men, eftersom det övriga är sant skulle det inte förvåna om Nero Buono plötsligt blir en modedruva som flitigt bollas runt i, kanske främst, sociala medier och av den komplexfyllde stackare som vill framstå som den som har råkoll. För att säkerställa HR:ens status över dummingens for vinifierat till Lazio, eller Latium, där väst, sydväst och söder om Rom, nedanför Toskana, och närmare bestämt den urgamla orten Cori, äldre än staden Rom för er som verkligen vill ha koll. Cori är hemstaden för Nero Buono eller i vart fall Nero Buono di Cori, vilket även för dummingen torde framgå någotsånär tydlig av namnet. Det sägs finnas lite Nero Buono också på annat håll i Lazio, men enligt folket i Cori är det endast tre producenter i just Cori som seriöst odlar druvan och detta sedan den regionala forskningsstationen i Velletri tillika underavdelningen till Università Conegliano Veneto tagit tag i saken och upptäckt att sorten, sannolikt, övergavs därför att den gav vin som saknade både frukt och färg, vilket, får man förmoda, var en aning pinsamt då den de facto heter Nero. Emellertid hade det vakna och raska forskarteamet på forskningsstationen i Velletri upptäckt, att allt berodde på att druvan viniferats vid för hög temperatur ity över 27+ tappar den både färg och frukt och förr i världen saknades dagens temperaturkontrollerande verktyg. Sedan detta konstaterades har alltmer Nero Buono planterats. Enligt Cori-folket, C(h)oristerna, om vi får tillåta oss att kalla dem det, finns idag cirka 100 Ha Nero Buono i området, men bara tre producenter, låt vara att en av dessa är traktens kooperativ varför odlingarna är spridda på fler än tre handpar. Återplanteringen påbörjades runt sekelskiftet och fortsätter i oförminskad skala. Kort sagt tror alla på både druvan och affärsidén Nero Buono och, som ovan framgått, lär en massa skribenter skriva så pennan glöder så länge de tror de är först med att ha upptäckt, och smakat, något ingen annan känner till. Ett skäl till att det finns så lite fakta om druvan är sannolikt att ampelografigurun Pierre Galet inte hade med den i sina epokgörande verk, varför inte heller alla som… öh, inspirerats… av honom, som Jancis Robinson, heller har med den i sina böcker. Hur är då druvan, vill ni att jag som har råkoll berättar. Ja, alldeles fantastisk förstås. Men omutifallatt någon av er snart kommer över en pava så ska nog tilläggas, att det går sannolikt att göra schyst vin av Nero Buono, men inte utan ett rigoröst arbete i vingården, ett pricksäkert vinifierings- och lagringsprogram och en klok blend. Skulle någon av er få tillfälle att rikta sig till riktiga dummingar ska personen ifråga, såklart, dra på rejält med att detta anser många, i likhet med den kände vinmakarkonsulten dottore Caronelli, är nästa modedruva och om inte annat så måste det finnas ett skäl till att vinmakarna i Napa Valley vallfärdar till Cori i skrivande stund. För den händelse en riktig dumming läst så här långt vill vinifierat förtydliga att det finns inga belägg för det sistnämnda och inte heller känner vinifierat till dottoren ifråga. Här en spännande presentation av ett Nero Buono-vin. Här en länk till Nine Horses.

Dela “Nero Buono (di Cori) för dummingar & Nine Horses” på Twitter