Sladdade in hos Svågerns just före Julafton. Han hade förberett ankomsten genom att servera lite rödtjut, som stod och väntade på oss. Övertygad om att detta måste vara något jag helst inte dricker, gick jag och gjorde lite annat innan jag provade glaset och upptäckte ett, även för ett blindprovarstolpskott som er utsände i blindprovningarnas förrädiska träskmarker, oerhört ursprungstypiskt Bordeaux-vänstra-stranden-vin av så gott som högsta klass. Kanske inte ett Premier Grand Cru, men snudd på, och, med tanke på stramheten och den återhållna elegansen som, som sig bör, lämnar något över till fantasin, förmodligen ett av mina favoritår, kanske 1999 och, ta mig tusan! om det inte var en Gruaud Larose i högform, en 99:a! I den stunden jublar hela jag. Och. Hör, som i ett töcken, Svågern säga ”Synd du gick iväg för nu är vinet redan slut”. Nejmen, hallå! Från den stunden gick all min energi åt till att komma på en lämplig hämnd. När så Svågern plockade fram en ganska medioker och dumextraherad tillika fruktlös Chambolle-Musigny från skräpåret 2003 såg jag min chans och jublade ”Oh min Bacchus, ett sådant vin!”, vilket, planenligt, fick Svågern och de andra att överfylla sina glas. När de gjort det slet jag fram en medhavd Angelica Zapata Malbec 2002 – ett av Svågerns absoluta favoritviner. Hittade ett absurt stort vinglas i ett skåp, fyllde det till brädden och satte mig att, samtidigt som jag njöt av de övrigas, om Chambollen, ”nejmen det här var väl inte så bra”, oja mig å det grövsta samtidigt som glaset sveptes i stora klunkar och strax fylldes på nytt. Njuter fortfarande av Svågerns i den stunden likbleka ansikte. Hur Zapatan var? Ganska tråkekad och med mer effekt av ny fransk ek och oxygenation än frukt.Var den god i stora klunkar? Inte särskilt. Var det värt besväret? Absolut!

Dela “Château Gruaud Larose 1999” på Twitter