Hade tänkt låta Mateus-flaskan stå en vecka innan det avgörande testet av densamma, men kunde inte hålla mig efter ännu en sömnlös natt med Mateus i tankarna: efter alldeles för få timmar av kastande hit och dit och lika febrilt som febrigt yrande hastade jag upp ur sängen i morse, rusade till kylen, tog fram flaskan och gav efter för den ångestladdade nyfikenhet som drivit mig de senaste dagarna och hällde upp en skvätt i
ett glas och, äntligen!, insöp dess doft och kunde konstatera, att någon slags kvalmig frukt häpnadsväckande nog fortsatt dominerar doften som dock oxiderat en aning vid det här laget – hur detta kan komma sig, att vinet behåller sin frukt på det viset, har er utsände i vinmakandets förunderliga värld inget bra svar på. Med något stadigare ben och händer tog så er favoritvetenskapsman när det kommer till empirisk vinforskning sig an smaken och den var inte att leka med ity den gav upphov till en med näppe emotståndlig känsla av kväljningar – huruvida detta har med ungdomssynder att göra eller om vinets mix av hög halt totalt svavel och, sedan spritzen flytt sin kos, totala brist på balans är orsaken till denna oönskade känsla i morgonstunden vill vi, som den seriösa forskare vi är, låta vara osagt enär vi för att finna svaret på den frågan måste gå mer på djupet i vårt strävsamma och för mänskligheten oumbärliga värv och ta hjälp av labutrustning som vi för dagen inte har till hands i köket. En sammanfattning av långtidstestet av Mateus, som, vill vi påminna om, varit och i någorlunda mån fortsatt är ett av världens mest kända och sålda vinvarumärken, låt vara att volymerna sjunkit sedan toppen för runt 35 år sedan, lyder som följer: En nyöppnad flaska Mateus skrämmer Äldsta dottern som lärt sig dricka finvin medan Yngsta dottern som tycker om att lukta på vin men har svårt för sträva och sura smaker menar att sötman och spritzet är mycket förlåtande och Hustrun,
som alltid ska vara motvalls, säger att det är ett schysst strandvin, och den ende som egentligen har koll, ja ni vet vem, menar att vinet är rejält översvavlat samt späckat med förlåtande sötma och koldioxid vilket gör det till ett lättdrucket skräpvin; när buteljen stått öppen i tre dagar har en stor del av den överdrivna mängden fritt svavel bundits, varför vinet uppvisar mer frukt än i nyöppnat skick, kort sagt toppar Mateus på den tredje dagen, vilket innebär att festprissar och andra som dricker det här vinet bör öppna det tre dagar före festen; efter en knapp vecka i kylskåpet har den öppnade flaskan i stora stycken lackat ur och smaken blivit obalanserad och kväljande samtidigt som den höga halten totalt svavel slår igenom, noterbart är dock att doften fortsatt är ganska okej, vilket är anmärkningsvärt. Slutsatsen av allt detta är, att er modiga hjälte i bräcklig farkost på önologins rosa hav, köpt sin sista Mateus och nu avslutar det här försöket innan flaskan är tömd, kort sagt är Mateus ödestimma här och nu och då passar det väl bra med lite Ludwig van?