Den som skapar något – lyrik, prosa, musik, teater, vin, fotboll eller annat – vet att den alltid måste vara beredd att ta såväl ris som ros. På annat sätt kan det inte vara eftersom ingen är vare sig perfekt eller presterar alltid på topp, dessutom är smaken subjektiv och därmed delad som baken. Detta ställer samtidigt enorma krav på den som ger sig till att bedöma de som skapar.
Så länge det rosas går det mesta an, även om det också i de fallen är pinsamt när den som uttalar sig de facto inte vet vad den talar om eller då skräp upphöjs till epokgörande konst eller, i lilla vinvärlden, då fulviner framställs som Fynd, trots att det inte finns annat än dyra och i grunden ofta kvalitetsmässigt diskutabla lågprisviner – för att citera Brigitte Bardot finns det inga dyra viner förutom de billiga.
När bedömaren, av vara det må, däremot dissar ett alster eller en produkt, gäller det att den håller sig inom snäva ramar eller att den är oerhört säker på sin sak om hen mer i detalj gör tvärsäkra påståenden om produktens beskaffenhet. Nu är det dessvärre mer sällan som kritiker sätts under lupp, särskilt i vinvärlden. Det gör att direkt inkompetenta figurer och egentligen kompetenta figurer som fallit för frestelsen att tro att de vet mer än de gör eller att formulera sig mer vasst än de har på fötterna för att göra, kommer undan med det mesta, även då det är direkta felaktigheter eller rent av stolligheter de formulerar; medan ifrågasättanden av kritiken och, ibland, efterföljande debatter trots allt inträffar inom andra kulturområden sker detta aldrig i den svenska vinvärlden.
Visst, det förekommer att enskilda skribenter och tyckare kastar, ofta förnumstiga, pekpinnar på varandra i en patetisk klubb för inbördes beundran och självhävdelse, eller att det mer allmänt tycks saker typ ”gubbmaffia”, ”naturvinshipsters” och andra svepande formuleringar som är så löst sammanfogade att de inte betyder någonting. Seriös kritik och artiga påpekanden från producenter och, framförallt, importörer lyser med sin frånvaro. Skälet torde vara så enkelt som rädsla för att utsätta sig för kritikerns framtida ogillande och rent av hämnd.
En högst begriplig rädsla sprungen ur samma omtanke om sitt eget väl och ve som gör att så få, inga, importörer vågar gå ut och kritisera Systembolaget. Detta är ytterst beklagligt, därför att en av lättförklarliga skäl tämligen självgod organisation som SB rimligtvis blir bättre av extern, konstruktiv kritik, precis som alla vi andra förhoppningsvis blir det och detta gäller förstås även för landets vinskribenter. Kort sagt mår ingen bra av att verka i en skyddad verkstad. Brigitte Bardot.
Lars, det här kan vi alla hålla med om eftersom det är så generellt. Men låt oss konkretisera:
Klassisk kulturdebatt bygger mer på att man angriper resonemang och slutledningar än rena värderingar. Men om en kritik består av ENBART värderingar (prisvärt/icke prisvärt)?
I DN ser jag Alf Tumble prisa Gittons sen urminnes tider odrickbara Sancerre. Vad finns att säga om det? Ingenting…
Ja, klassisk kulturdebatt bygger mer på att man angriper resonemang och slutledningar än rena värderingar. Möjligen har jag inte varit tydlig därvidlag, men det jag menar är att själva värderingen är subjektiv och därmed om inte omöjlig så i vart fall svår att diskutera på ett konkret vis eftersom det oftast endast är tiden som visar vem som har rätt avseende ett verks egentliga värde och rent av ett vins klass – på kort sikt kan så mycket annat påverka statusen. Sedan kan var och en av oss tycka att vi är mer rätt på det än andra.
Vad jag sedan fortsatt menar med mitt resonemang är just detta, att det vore bra om producenter/importörer då och då påpekade direkta felaktigheter i bedömarens resonemang och slutledningar, t ex då bedömaren påstår att ett vin gjorts si eller så när det de facto inte är så. Skälet till att jag säger detta är att inte jättemånga, men några bedömare lite för ofta använder tvärsäkra påståenden om hur vinet gjorts i syfte att förstärka den egna värderingen; att X upplever att vinet behandlats si eller så behöver inte innebära att det är korrekt.
”Seriös kritik och artiga påpekanden från producenter och, framförallt, importörer lyser med sin frånvaro. Skälet torde vara så enkelt som rädsla för att utsätta sig för kritikerns framtida ogillande och rent av hämnd.”
Vänd på myntet. Kritik överhuvudtaget, vare sig det gäller ovan nämnda situation, eller en skribents ovilja att uttrycka sin faktiska åsikt i rädsla av att hamna i onåd hos en importör (uteblivna inbjudningar till exklusiva provningar, vinmakarmiddagar etc), lyser med sin frånvaro.
Utan att måla upp något nattsvart och komma med allt för grava anklagelser vill jag ändå mena att ett än större problem är allt j-a ryggkliande (medvetet/omedvetet är ointressant) mellan branschen och skribenter. Bägge behöver varandra precis lika mycket och det har resulterat i att man skyddar sina, oftast, ekonomiska intressen. Skribenten behöver löpande material för skrivuppdrag, importören behöver medial uppmärksamhet.
Vågar du som skribent rucka på detta och skriva kritiskt mer än vid något enstaka tillfälle, eller snällt inlindat? Äventyra en inkomst? Hamna hos onåd hos uppdragsgivare för att du riskerar deras potentiella inkomstkällor i form av annonsering exempelvis?
Visst ska kritik kunna bemötas och du som skribent måste vara beredd på att stå upp för vad du skrivit. Har man valt att vara en offentlig penna så finns ingen återvändo utom att lägga ner. Men hur ofta ser du någon som de facto vågar säga något kritiskt, må vara felaktigt eller tveksamt, det är ovidkommande så länge man försvarar ståndpunkten, jämfört med alla hyllningar? Det finns få ämnen jag läser med mer skepsis än just vinbedömningar. Varför blev det så?
MVH
Niklas
Sant – en annan vinkel. Här närmar vi oss bedömarens status. Vissa har sådan status att de kan säga eller skriva nästan vad som helst utan att strykas från några listor – kort sagt når de alltför många för att, i vinsammanhang, importören ska känna att den har råd att stryka, men visst kan en stor importör gå till kritikerns arbetsgivare och hota med minskad annonsering. Andra väger så lätt att de överhuvudtaget har svårt att få tillgång till varuprover och inbjudningar till provningar – de här bedömarna är rimligtvis försiktiga med vad de skriver och säger, vilket bör leda till att de då och då ger uttryck för sådant de egentligen inte riktigt tycker och framförallt håller inne med somligt.
Det är ett problem som förstärks av att vissa PR-byråer erbjuder ersättning, numer hyggligt saftig ersättning, till den som skriver upp en viss vara – du har säkert precis som jag och alla andra bloggare, och i förekommande fall tidningar, fått sådana här erbjudanden, i mitt fall aningen dråpligt då PR-byråerna i de fallen uppenbarligen haft nollkoll på att jag är kopplad till en svensk importör. Lägg till det alla tidningar och andra som både bedömer en vara, i det här fallet vin, och via klubbar säljer samma typ av vara. Här är vi tillbaka till ”Vem kan man lita på?”. Visst finns det anledning att vara kritisk när du läser kritik.
Notera dock att jag i mitt inlägg tar sikte på tvärsäkra påståenden om hur ett vin gjorts och andra tekniska saker, där skribenten uppenbarligen inte har en susning men ändå skriver som om så vore fallet och inte sällan i syfte att krydda sin egen text. (exempel: huruvida ett vin är rent eller inte är en objektiv fråga, när någon kallar ett rent vin orent eller viceversa är hen ute och cyklar, när någon påstår att ett vin tillsats syra, trots att så inte är fallet, är hen ute och cyklar…)
Har tidigare skrivit om problematiken med förhållandet mellan vinbedömare, tidningar, varuprover o s v, bl a här:
https://vinifierat.se/2012/12/28/massmediernas-vinbasarer-hot-mot-demokratin/
https://vinifierat.se/2014/03/29/att-varuprova-eller-inte-varuprova-det-ar-fragan/
https://vinifierat.se/2014/03/30/att-varuprova-eller-inte-varuprova-det-ar-fragan-6-0-7-0-8-0/
https://vinifierat.se/2014/04/27/kortsiktigt-vinstintresse-haller-vinskribenter-gisslan-norrbottens-jarn/
Hej Lars,
Tack för svaret. Jag inser mitt svar inte berörde kärnfrågan i ditt inlägg; ville ändock ha med ytterligare en sida av myntet för att visa på den trista utveckling jag menar har gjort en fantastisk och fullkomligen unik produkt att skriva om , så slentrianmässig och ointressant.
Just att säkerställa huruvida ett påstående man hävdar i en artikel/vinbedömning är sant eller inte, kan sannolikt relateras till ens egen mottaglighet och nyfikenhet.
Om jag skulle hävda att det var uppenbart att askorbinsyra tillsatts i ett specifikt vin, så vore det på sin plats att jag, om jag ville uppfattas som seriös, skulle ha belägg för detta.
Om jag hävdade att ett vin sett för mycket ny ek så vore det även på sin plats att jag säkerställt att vinet öht sett ny ek.
Visst finns det de som kommer med påståenden för att provocera (de är dock förtvivlat få och rör sig sannolikt mer i gråzonsområden än spyr ut direkta felaktigheter) men sannolikt är det nog mer en fråga om lättja, en övertro på sin egen förmåga och kanske rentutav slentrian?
Det läskiga i det hela är just hur få som kan se genom bluffen/påståendet. Få vet eller kan ifrågasätta.
MVH
Niklas
Kan bara instämma i detta, Niklas!