Svenskt vin & Föreningen Svenska Vinodlares årsmöte 2014

Mitt besök på Ästad Gård utanför Varberg och planeringen av årets skörd sammanföll med att Föreningen Svenska Vinodlare arrangerade sitt årsmöte där. En trevlig tillställning där entusiastiska odlare från i vart fall olika delar av Götaland var på plats, utbytte erfarenheter, käbblade lite grann och mestadels hade kul och umgicks. En programpunkt var resultatet av årets vinbedömning, som sker i regi av Anders Öhman påSvensk vingård Gustibus i Malmö. Enkelt uttryckt sätts en jury av olika vinproffs samman, de bedömer sedan till juryn insända viner (ett drygt 50-tal i år) och ger godkänt till alla som samlar ihop minst åtta av 20 möjliga poäng. Utfallet har historiskt varit sådär och det var det i år också (läs mer här). Delvis beror detta gissningsvis på att flera av de ”stora” producenterna inte sänder in sina viner för bedömning – därtill, menar de säkert, är risken alltför stor att de åker på ett i deras ögon missvisande resultat. Den farhågan är förståelig. Medan mer hobbybetonade producenter kan ta ett inte fullt positivt utfall är i princip en medalj ett måste för de stora. Eftersom majoriteten av ”de stora” och etablerade redan säljer allt sitt vin har de mer att förlora än att vinna på att delta i bedömningen. Detta är ett problem för svenskt vin eftersom alla, även de stora, har allt att vinna på att näringen visar upp sitt bästa ansikte så ofta som möjligt. Ett svagt utfall i tävlingen slår både indirekt och direkt tillbaka på alla vinodlare i Sverige. I framtiden lär någon form av bedömning bli obligatorisk för den som vill klassificera sitt vin i Sverige och ju förr näringen själv har en struktur för detta klar desto bättre är det och desto bättre kontroll fårSvebsk vingård2 man över sin egen verksamhet – alternativet är att den ansvariga myndigheten tar hand om både uppbyggnaden och hanteringen av detta. Vid sidan om vikten av att få med alla eller i vart fall de flesta på en gemensam syn på hur bedömningen och kontrollerandet ska gå till känns det som önskvärt att föreningen funderar över hur den kan göra sitt årsmöte, eller ett annat arrangemang, till en årligt återkommande manifestation för svenskt vin – en manifestation där alla visar upp sina bästa viner och som är öppen främst för media men också i rimlig mån för allmänheten. Det händer mycket spännande inom den svenska vinvärlden och vinerna blir allt bättre och det är dags att visa upp det samtidigt som ett direkt möte med vinkritiker och för den delen den vinintresserade allmänheten ger producenterna ett utmärkt tillfälle att få kritik på och diskutera sina alster med andra än den egna naveln. Det sista kan låta brutalt men det är ett gemensamt drag för vinproducenter världen över att de tenderar till att bli alltför nöjda med sina produkter om de inte utsätts för ständigt åsiktsutbyte – med tanke på de inte helt enkla odlingsförutsättningarna i Sverige och att hybrider används är det viktigt att fortsätta vara ödmjukSvensk vingård inför uppgiften; att en internationell vinguru vid ett tillfälle säger snälla sker om ett vin innebär inte att allt är frid och fröjd för näringen. En sista reflektion kring mina intryck från årets möte och tävling är att många producenter fortsatt har problem med buteljvariationer – kanske är det en god idé att juryn nästa år provar två eller tre buteljer från varje producent? Rimligtvis kan inte ett högre betyg gälla om flaska två inte håller måttet, men producenten kan då få ett kvitto på att vinet i sig är godkänt, nu gäller det ”bara” att få bort flaskvariationen, som inte sällan förefaller bero på svavelhanteringen – här förtjänar att nämnas att även den som svavlar med återhållsamhet kan drabbas av svavelväten och annat och den som svavlar vid fel tillfälle kan bli sittandes med ett vin som både är oxiderat och översvavlat. Jag provade viner som var korrekta, d v s utan defekter, men som inte blivit godkända av juryn och jag provade något vin som blivit godkänt av juryn men som jag inte skulle ha godkänt; min gissning i båda fallen är att skillnaden i bedömningen beror på buteljvariationer. Sist men inte minst förtjänar det att upprepas att de svenska vinerna blir allt bättre men det gäller också att visa det på bred front och framförallt utanför den redan frälsta skaran, samtidigt som det också är viktigt att förstå att det faktum att ett vin är fritt från defekter inte gör det till ett kommersiellt gångbart vin.

PS En mindre diskussion om vad som kan betraktas som ”svenskt vin” försiggick på sina håll vid mötet. Det torde vara ganska enkelt att slå fast att Sverige här ska följa internationella regler. Däremot tål det, mest som en kul tanke, att tänka på vad som är att betrakta som svensk glögg, sprit och öl med tanke på att dessa produkter vanligtvis i varierande utsträckning innehåller importerade delar – ungefär på samma sätt som svenska bilar och mycket annat gör det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *