Det var just i det där ögonblicket, när han prickade också det tredje av vinerna i den direktsända vinpoden, han stod på toppen av sitt livs bana och han visste det. Det som en gång i tiden varit lätt besvärande dofter och en huvudvärk som gick att tänka bort, hade nu nått en sådan styrka att det tagit överhanden i hans liv. Nu återstod bara en ökenvandring till graven, förvisso kantad av fler lagrar men likväl en plåga. Och så hade det egentligen alltid varit.

När han som liten spoling ropades in till föräldrarnas kalas och fick gissa dofter inför häpna åskådare som tant Lisen i sina blommiga klänningar och konstiga hår, som en bulle på huvudet, och farbror Ture med sin sneda näsa och bruna kostym, fick han alltid huvudvärk av de orena dofterna från farbror Ture och rakvattnet, hårsprayen och parfymen hos de andra. Äckligast var sådana som farbror Ture. De orena. Medan parfymerna kunde ge honom blixtrande huvudvärk, fick det orena att vända sig i magen på honom. Det var därför han kräktes så ofta som barn. Okontrollerat. På ryamattan, den brunbeige soffan, lavalampan, farbror Ture.

Men han tog det onda med det goda. Det var inte bara hemma hans förmåga att pricka dofter imponerade. I skolan var de också fascinerade av hans förmåga och en av de tidigaste höjdpunkterna i hans liv var när han som 12-åring bjöds in till högstadiets morgonsamling, där han blint prickade de tre cola-dryckerna, som stod uppdukade på aulans scen. En lätt provning som bara stördes av rektorns orena kropp och kläder. När hon ropade ”bravo, bravo!” och viftade med sina armar, kräktes han och blev en ändå större hjälte.

Värre var det väl med flickvännerna. Han insåg tidigt att om inte feromonerna stämde så kunde det inte bli något för hans del och som han fick rätt feromonimpulser från Göran i parallellklassen fick det där med sex vara för hans del. Ett tag funderade han på att gå i kloster. Han tog sig därför till ön St Honorat utanför Cannes och cistercienserbröderna där, för att prova på livet i enkelhet, stillhet och celibat. Det fungerade inte alls. Klostret var genomsyrat av fel feromoner. Han stannade bara en vecka och använde merparten av tiden åt att tillfredsställa sig själv. Något han varken gjort förr eller senare eftersom det bara var där som luften var så ren och totalt dominerad av det mest lockande.

Han hade inget emot att ses som ett freak och han njöt av varje sekund när han satt i tv-rutan och briljerade eller då han reste runt och hyrde ut sin näsa till den som betalade bäst. Vid det här laget hade han löst mordgåtor åt polisen och på uppdrag av försäkringsbolag sniffat sig till orsaken till misstänkt anlagda bränder, ja, han hade till och med luktat sig till otrohet på uppdrag av lika rika som bedragna män och kvinnor.

Men allteftersom åren gått och han breddat sitt register och samlat pengar och ära på hög, hade också migränanfallen blivit vanligare och han hade allt svårare att kontrollera kräksanfallen. Och det var när han satt där i podstudion han insåg att hans porer runt näsan, de han gjort rent gång på gång innan han gick till studion, nu luktade så besvärande att han skulle bli tvungen att kräkas och han visste att han inte längre kunde komma undan sina egna kroppsodörer.

Ann-Louise Hanson.

Dela “De dödliga porerna & Ann-Louise Hanson” på Twitter