På den gamla goda tiden var Gourmet, möjligen med Allt om Mat vid sin sida, störst och bäst på vin i Sverige. På den tiden drevs vinavdelningen av legendariska radarparet Jan Samuelsson – Oz Clarke. Glädjande är att magasinet enligt uppgift nu försöker bli som i fornstora dagar. Kanske kommer då också ”Winemaker of the year” dyka upp igen.
”Winemaker of the year” var en titel som Gourmet förärade vinmakare som till del kunde anses som redan välförtjänta och till del som viktiga för vinets framtid. När till exempel Miguel Torres Jr fick priset i slutet på 1980-talet var det framsynt och flera år innan Decanter kom på att utse samma person till årets vinpersonlighet. Som en katt bland hermelinerna utsågs er utsände i de behängda vinmakarnas illustra skara till ”Winemaker of the year” 1990. Även om det känns bra att få berätta det där om vem som blivit årets vinmakare och i vilket sällskap det skett är huvudsyftet med det här inlägget ett annat och för att komma dit måste vi fortsätta prata om 1990 och ni vet vem.
Den fina utmärkelsen delades ut i samband med en makalös middag på Erik Videgårds dåvarande stjärnkrog Coq Blanc. Det åts kalvdans från en namngiven kalv och bland middagsgästerna återfanns tungviktare som Michael Broadbent som som den gentleman han är talade vänligt och uppmuntrande till den prisbehängde ynglingen vid bordet. För att understryka att det här inte var något billigt hittepå-pris fick årets vinmakare ett diplom och en finfin karaff och nu börjar vi närma oss pudelns kärna ity den sistnämnda fylldes vid hemkomsten till Frankrike med billig Moscatel de Sitges och där har vinet blivit kvar under alla år då karaffen flyttats runt bland hus och hyllor och piedestaler och den stora frågan som slog oss häromdagen var: hur smakar det där vinet efter 25 år på karaff? Självklart var vi tvungna att testa detta. Resultatet är minst sagt sensationellt!
Färgen är brun, för att inte säga maderiserad, doften är… fantastisk! Stor, fin, komplex doft med lätt oxidativt inslag, massvis av allehanda nötter, honung, torkade fikon, muskat och karamell, smaken är som doften, mycket sött, bra balans, lång, förvånansvärt ren eftersmak (vinet jag hällde i karaffen måste varit bättre än jag trodde) med tydlig nötighet och behaglig karamellton som lever kvar i en lång, ren evighet!
Rädslan för att karaffen ska ha fällt ut en massa bly under åren gör att jag trots det positiva provningsresultatet inte kommer dricka vinet själv. Har däremot besök av ett par skräpvinsdrickare om någon vecka. De ska få det här i deras värld relativt hälsosamma vinet.
”Katt bland hermelinerna…” Nja, i så fall må det nog kattegoriseras (vits vits) som en ras-katt. Russian Blue kanske. Förresten vad har det där djuret på bilden här att göra??? En… hund!!! Nu till ämnet: mina erfarenheter av muskatdruvans sensoriska och lagringmässiga företräden är mycket goda, i synnerhet av äldre viner av vilka jag inmundigat en del. Vid den provning av viner från Massandra 1914 – 1950, vilken jag arrangerade 2013 i Stockholm (beskriven i tidskriften Munskänken nr 7 2013), så föreföll det yngsta vinet – en Muscat 1950 – snarast vara för ungt! ”Kan lagras” alltså, för att använda Systembolags försiktiga rekommendation.
Djuret ska kanske kattegoriseras som en fyllehund som nosat upp en gammal muskatt?
Visst är det som du skriver! Har också haft tillfälle att prova några av de riktigt gamla vinerna från Massandra och lite yngre saker, kanske blott 50 år, från likaledes krimska Koktebel (som jag konsultade för ett par år) och söt muskat tycks leva för evigt. Det unika med det här provet är väl att vinet stått upphällt i en karaff utan helt tät syreförslutning och likväl är fullt vitalt efter 25 år. Jag håller med dig: ”kan lagras”…
PS Framtida tips till den som ska ge barn och barnbarn vin i doppresent bör i konsekvensen namn vara Moscatel de Sitges och andra enkla sötsaker sprungna ur muskat?