(På handkliniken, patienten förbereds för operation, en vänligt leende narkosläkare skrider in i handlingen)

-Då ska vi se, hmhm, du ska bedövas från axeln och ner till och med fingerspetsarna i ena armen och lokalt i den andra armen, hmhm, jag ska nu sticka dig i armhålan, okej?

-Okej.

-Är du norsk?

-Nej, aj, jag är svensk.

-Aha aha, jag har forskat på karolinska.

-Är du italienare?

-Ja! Ja! Jag är italienare, arbetar extra här idag. Stockholm är fint. Säg till om det gör ont.

-Det gör ont!

-Det är bra. När det rycker i fingrarna… det är el liksom, eller hur? När det inte rycker längre är du bedövad.

-Men det rycker ju hela tiden.

-Säg till om det gör ont.

-Det gör ont.

-Nu kanske det snart gör ont…

-Aj!

-Nu är det inte så lång tid kvar, snart klart.

-Men det känns ju ingen skillnad, annat än att jag har ont i armhålan.

-Ja, säg till om det gör ont.

-Det gör ont.

-Hallå! Kan du visa mig hur den där skärmen fungerar så man ser vad man gör? (Den italienska vikarien med erfarenhet från Karolinska ropar till sig en kollega som passerar förbi)

-Visst! Så här och så här och så här, ser du? (Den franska narkosläkaren lägger bedövningen på handen, går)

– Ja. Hur känns det nu, herrn?

-Nu är handen bedövad. Men inte armen.

-Bra.

(Och med det klappade den vikarierande narkosläkaren patienten vänligt och uppriktigt på kinden och gick därifrån, utan att bedöva resten av armen och höger underarm, men det fick gå i alla fall, klappen på kinden kändes fin om än ej särskilt bedövande, kunde patienten senare delge omgivningen)

Dela “Den vikarierande narkosläkaren” på Twitter