På allmän begäran: Valanalys

Marine Le Pen fick ”bara” 35% av rösterna från mindre än 65% av de röstberättiga (75% avstod, 12% röstade blankt). Med andra ord hamnade hon på ungefär samma nivå som partiet befunnit sig länge och för många är det ett enormt bakslag. I den sista TV-sända debatten inför valet gjorde Marine Le Pen bort sig grundligt, kort sagt hade hon inte svar på frågor, var plump och hånfull och hon svamlade. Lägg till detta att många i hennes eget parti vill se en förnyelse, de vill göra sig av med det ”Le Penska-arvet”, som de menar bakbinder partiet och hindrar det från komma vidare från nivån på 20 % av det totala antalet röster. Och som om inte det räckte är Marine Le Pen en kvinna, vilket sticker i ögonen på mer än en väljare, partitrogna som övriga.

Den som utläst ovanstående rätt inser att Marine Le Pen nu kommer ifrågasättas i sitt eget parti. Går det bra för FN i det kommande parlamentsvalet lär det vara status quo, men gör partiet också där sämre ifrån sig än förhoppningarna lär det leda till en intern kamp, där Le Pen kommer ifrågasättas och där partiet eventuellt kommer falla isär i två delar, såvida inte Marine Le Pen frivilligt lämnar rodret och det lär hon knappast göra då hon, precis som pappa Jean-Marie på sin tid, sätter likhetstecken mellan sig själv och partiet.

En annan sak värd att notera är att uppemot halva väljarkåren röstat mot ”nyliberalism” och ”globalisering”, och av dessa har flera ifrågasatt ”Europa”. Dessa ”skeptiker” finns i FN och bland Mélenchons väljare men inte bara där, även en ansenlig andel av den traditionella högerns kandidat Fillons anhängare kvalar in bland dem som är skeptiska till mer nyliberalism. Det var just det Macron talade om i sitt segertal, att han förstått budskapet och att han nu vill försöka jämka samman de olika åsiktsriktningarna och hejda extremismen både till vänster och till höger. Macron har av många utmålats som storfinansens och nyliberalernas kandidat och det var också skälet till att så många vägrade rösta på honom, trots att de samtidigt var emot Le Pen.

Vad Macron kommer att göra, och vad han kan och inte kan göra, står skrivet i stjärnorna. Han vill genomföra reformer, det visade han redan som socialistisk finansminister. Frågan är vad det i så fall blir för reformer och vilket stöd han kommer att få. Avgörande för hans göranden och möjligheter blir läget i nationalförsamlingen efter det stundande parlamentsvalet.

Helt klart skakas just nu fransk politik om rejält och går i flera avseende mot en situation mer lik den som var för ett 40-tal år sedan då ett socialistiskt block stod mot ett mittenblock (Mélenchon vs Macron) och med två parti(grupperingar) med visst inflytande, FN (då PC) och Republikanerna (i någon form). Medan (de ”traditionella”) Socialisterna marginaliserat sig själva under Hollande sköt Republikanerna sig i år själva i sank med hjälp av François Fillon som vägrade släppa taget trots att han uppenbarligen betett sig moraliskt så klandervärt att till och med de i sådana sammanhang luttrade fransmännen fick nog och till del vände både honom och hans i frågan icke-agerande parti ryggen – återstår att se hur de nu röstar i parlamentsvalet, det kan bli så att Republikanerna gör Socialisterna sällskap i det förlorande laget. Vinnare totalt jämfört med tidigare val lär de ”skeptiska” bli. Och sedan ett stort frågetecken för Macrons ”En marche”, som, inte minst med tanke på att det är partiets första val, kommer gå framåt. En inte oväsentlig faktor för hur rösterna kommer falla i det stundande valet är vem Macron utser till sin premiärminister – hittills har han inte gett några som helst vinkar om vem det kan bli.

PS Jo, rubriken, det är sant, er utsände i den grodätande plaskdammens grumliga och upprörda vågor har blivit ombett att göra en liten analys. Varsågoda.

Mickey 3d.

Bekännelselitteratur: När fördomen blev oklädsam

Efter att i decennier ha simmat motströms i den svenska floden av skönlitteratur har er utsände i dessa oroliga och förutsägbara vatten insett att det är dags att bekänna färg om den nyss nämnde vill nå försäljningsmässiga framgångar och tjäna storkovan och flytta till en söderhavsö och leva livets glada dagar alltmedan allmänheten fortsätter träla i ekorrhjulet. Således kommer här en första bekännelse. Som sig bör djupt oklädsam och påtagligt patetisk, pinsam och urbota fånig och, som lök på laxen och salt i såret, synnerligen fördomsfull. Med andra ord: bättre kan det inte bli, och det torde blott vara en tidsfråga innan den här bloggposten hyllats av landets litteraturkritiker samt varit föremål för djupsinniga diskussioner både i morgonsofforna och de i landet vitt spridda läsecirklarna. Till saken!När er utsände i de allsmäktiga vinbedömarnas illustra skara utsågs till president (ordförande) för juryn i världens största tävling för ekologiska viner, Challenge Millésime Bio, häromåret, tog han detta på stort allvar, men. Han fick, trots att han själv tillhör skaran eko-odlare sedan snart 30 år (!), för sig att 1. Juryn måste vara en liten klick av hipsters och grönavågare 2. Det gällde att anpassa sig efter de förutsättningarna. Ergo svidade han ner sig i kläder som förmodligen aldrig varit moderna och som, framförallt, inte alls satt ihop färgmässigt. Kort sagt såg han ut som något färgblint katten släpat in från 1972. Grå urmodiga byxor matchades med en hopplöst rutig skjorta med dubbla bröstfickor och en blå-vit färgkombination som inte ens gör sig på ett centraltvätteri och som aldrig varit modern, bara ful, genom modets brokiga historia.

Synnerligen nöjd begav han sig i det skicket åstad till sitt uppdrag bara för att upptäcka att juryn bestod av hundratals och åter hundratals domare, vilka alla väntade andäktigt på att deras president skulle säga dem några väl valda och kloka ord innan de tog sig an dagens tunga och seriös värv, att döma tusentals viner. När han stod där i ett tillstånd av lätt chock, djup insikt om sakernas tillstånd och aningen ångerfull, tog rätt som det var en kostymnisse tag i honom och sa ”Det är vår tur nu!”.

Och plötsligt stod han där på en scen tillsammans med två oerhört modemedvetna och kostymklädda kravattynglingar som lät ett antal väl valda retoriska grepp svepa över den uppmärksamt lyssnande skaran av domare, varefter de med viss tvekan överlämnade ordet till de församlades president som inte kunde säga annat än ”Ja, ni undrar förstås varför jag klätt mig så här, det är för att ni andra ska se välklädda ut”, försökte då presidenten till ingen nytta skämta bort situationen. En pinsamhet som för alltid finns inskriven i den anspråksfulla tävlingens historia – såväl i skrift som i, värre, bild.

In the mood.

Förbud mot MLP!

vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot MLP (Marine Le Pen)! Inte i första hand därför att hon vill stänga ner Europa och skicka hem vinifierat till fäderneslandet Sverige (det är någonstans helt okej om än en aning korkat då hon blir av med en lojal skattebetalare, alltså en människotyp hon inte har ett överflöd av i sin egen väljarkår). Nej, här handlar det uteslutande om presidentkandidatens försmädliga hånflin! Efter varje uttalad lögn – 19 stycken enligt ”Les Décoduers” (Le Monde) – i gårdagens TV-sända debatt, satt hon där som en förnöjd delfin som nyss fått uppgraderat garnityr hos tandveterinären och nu ville visa upp det till allmän beskådan. Med andra ord tar MLP fram det sämsta i människan – vem tycker inte om delfiner, egentligen? – och driver omgivningen till att vilja förbjuda henne. Det går inte för sig. Det måste stoppas nu. Det logiska svaret på hennes dumflin är uppenbart: Förbud mot MLP – nu!

Vacker version av Marseljäsen (tycker i alla fall vi rugby-fans).