Bekännelselitteratur: När fördomen blev oklädsam

Efter att i decennier ha simmat motströms i den svenska floden av skönlitteratur har er utsände i dessa oroliga och förutsägbara vatten insett att det är dags att bekänna färg om den nyss nämnde vill nå försäljningsmässiga framgångar och tjäna storkovan och flytta till en söderhavsö och leva livets glada dagar alltmedan allmänheten fortsätter träla i ekorrhjulet. Således kommer här en första bekännelse. Som sig bör djupt oklädsam och påtagligt patetisk, pinsam och urbota fånig och, som lök på laxen och salt i såret, synnerligen fördomsfull. Med andra ord: bättre kan det inte bli, och det torde blott vara en tidsfråga innan den här bloggposten hyllats av landets litteraturkritiker samt varit föremål för djupsinniga diskussioner både i morgonsofforna och de i landet vitt spridda läsecirklarna. Till saken!När er utsände i de allsmäktiga vinbedömarnas illustra skara utsågs till president (ordförande) för juryn i världens största tävling för ekologiska viner, Challenge Millésime Bio, häromåret, tog han detta på stort allvar, men. Han fick, trots att han själv tillhör skaran eko-odlare sedan snart 30 år (!), för sig att 1. Juryn måste vara en liten klick av hipsters och grönavågare 2. Det gällde att anpassa sig efter de förutsättningarna. Ergo svidade han ner sig i kläder som förmodligen aldrig varit moderna och som, framförallt, inte alls satt ihop färgmässigt. Kort sagt såg han ut som något färgblint katten släpat in från 1972. Grå urmodiga byxor matchades med en hopplöst rutig skjorta med dubbla bröstfickor och en blå-vit färgkombination som inte ens gör sig på ett centraltvätteri och som aldrig varit modern, bara ful, genom modets brokiga historia.

Synnerligen nöjd begav han sig i det skicket åstad till sitt uppdrag bara för att upptäcka att juryn bestod av hundratals och åter hundratals domare, vilka alla väntade andäktigt på att deras president skulle säga dem några väl valda och kloka ord innan de tog sig an dagens tunga och seriös värv, att döma tusentals viner. När han stod där i ett tillstånd av lätt chock, djup insikt om sakernas tillstånd och aningen ångerfull, tog rätt som det var en kostymnisse tag i honom och sa ”Det är vår tur nu!”.

Och plötsligt stod han där på en scen tillsammans med två oerhört modemedvetna och kostymklädda kravattynglingar som lät ett antal väl valda retoriska grepp svepa över den uppmärksamt lyssnande skaran av domare, varefter de med viss tvekan överlämnade ordet till de församlades president som inte kunde säga annat än ”Ja, ni undrar förstås varför jag klätt mig så här, det är för att ni andra ska se välklädda ut”, försökte då presidenten till ingen nytta skämta bort situationen. En pinsamhet som för alltid finns inskriven i den anspråksfulla tävlingens historia – såväl i skrift som i, värre, bild.

In the mood.

8 svar på ”Bekännelselitteratur: När fördomen blev oklädsam

  1. Det var en fasligt liten bild! Är det alldeles säkert att det finns en blårutig skjorta i det illustra?
    Allt medan jag för min inre syn ser en bild av Den Nordiske Vikingaguden. Eller om det var Katten. Dessutom torde det vara väldigt vild musik som jag hör!

    https://www.youtube.com/watch?v=BpIdUE3AZu8

    • Om detektivbyrån Pinkerton & Fils har gjort sitt jobb ska det inte finnas några illustra bilder i helfigur kvar, varför vi lämnar frågan om skjortan hängande i luften… Noterar för övrigt att vi nu passerat alla gränser och att vi kastar oss huvudlöst rakt in i den vildaste och mest depraverade musikens stormande virvlar – håll i hatten! https://www.youtube.com/watch?v=F5aoRMKbZ2w

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *