Paul och Oscar

 

Det går inte en lördag eller söndag utan att Paul Cassemure och Oscar Liviticiuoso intar sina platser i de båda rottingstolarna vid det runda bordet framför barens entré. Därifrån kan de se allt som händer på den lilla byns öppna plats och det halvdussin caféer och restauranger som kantar platsen.

Byn i sig ligger på toppen av en gammal vulkan som bångstyrigt reser sig mitt i den platta landsbygden norr om Draguignan i sydöstra Frankrike. Utsikten från kyrkan, på toppen av toppen, är oändlig. I söder skymtar Medelhavet, i väster Aix-en-Provence och i norr Mont Ventoux, på andra sidan Avignon, flera mil bort. Den som vänder sig mot öster kan blicka ut över den gamla kyrkogården med sitt kaos av pampiga familjegravar, spruckna gravstenar med oläslig skrift, gulnade fotografier, duvor, kors och färska blommor. Det är många år sedan någon tyckte det var värt att lägga pengar på att hålla grusgångarna rena från ogräs.

Snett ner till vänster om kyrkogården går gatan som leder till den öppna platsen med caféerna och restaurangerna och bortanför den ligger själva byn: ett gytter av gamla stenhus från medeltiden och framåt, härbärgerande knappt 500 året runt-boende och lika många semesterboende. Strax utanför resterna av den gamla stadsmuren ligger det väldiga hotellet ”Des Ormeaux”, precis som den öppna platsen och flera av näringsställena uppkallat efter de väldiga almar som en gång i tiden sägs ha dominerat byn – märkligt, kan en och annan tycka idag, då det inte finns ett spår efter några almar, däremot desto fler plataner och kastanjer.

Flera av semesterboendena hyrs ut året runt och tillsammans med det stora hotellet fyller de ständigt på med nya turister som söker sig ner till caféerna i byns centrum, där de sätter sig för att ta en kopp espresso, en öl eller rent av en pastis när de vill känna sig lokala – i platanerna lät förre borgmästaren, Roger Brèsch, installera dolda högtalare där Georges Brassens och André Chiron gör sitt till för att turisterna ska känna att de får mycket Provence och därmed valuta för pengarna i byn. De modigaste av utbölingarna stegar bort till männen som spelar petanque och ber att få vara med. Det får de inte. Ingen turist har någonsin fått spela med byns män.

Som i alla andra byar i södra Provence finns där flera brunnar. Utan vatten, ingen bosättning. Störst är brunnen i bortre änden av den öppna platsen. En pampig sak dominerad av en lilja huggen i sten och lika rostiga som sirliga armar i järn, som sträcker sig ut från stenliljan mot brunnens kanter. Vattnet kommer direkt från en djupt liggande källa och är alltid friskt. Algerna på brunnens insida och mossan på stenornamentet har såvitt någon kan minns alltid funnits där. Under båda världskrigen på 1900-talet hjälptes byborna åt att skörda algerna en gång om året – allt som avvek från den stående menyn med kanin och kålrötter stod högt i kurs.

Den stora brunnen har kommit att bli en naturlig rondell för de få bilar, mopeder och cyklar som passerar genom byn, rätt över den öppna platsen, istället för att ta den nedre, snabbare vägen förbi bergstoppen och bosättningen där. Nu som förr står alltid några barn och lekar med små barkbåtar eller bara plaskar med händerna i brunnen med sitt ständigt rinnande vatten.

Baren där Paul Cassemure och Oscar Liviticiuoso huserar är byns äldsta. Den har hetat ”Les Platanes” ända sedan den öppnade 1867. Inuti består den mest bara av en lång bardisk och den som vill ta sig ett glas när mistralen tar i eller vinterns nordanvind sveper in från Alperna får göra det stående vid baren. Större delen av årets dagar fungerar uteserveringen – sommartid skänker de stora platanerna skugga och skyddar mot den dallrande hettan och på vintern släpper de kala och glesa grenarna igenom den värmande solens strålar.  Med undantag för bordet vid entrén står barens möblemang utspritt över en ansenlig del av den öppna platsens. Genom åren har de olika näringsidkarna både slagits, ljugit och mutat varandra för att kunna utvidga sin egen verksamhet. Nu råder sedan flera år status quo. Till vinnarna hör ”Les Platanes”.

För turisterna är Paul och Oscar två original som hör till deras semesterbild och som skänker dem känslan av att byn är genuin. Paul med sitt grå hår och ovårdade skägg och väderbitna ansikte med de ilskna ögonen och hans alltid lika smutsiga händer som håller i en Gauloise. Som taget ur en bok med fördomsfulla bilder. För att fullända den bilden är Oscar lika ovårdad med sitt på samma gång tunna och toviga hår, de vattniga, sorgsna, trötta och gamla ögonen, de otvättade kakibyxorna med alla fickorna och de grova kängorna och han har alltid ett pastisglas vid sin sida. Turisterna är övertygade om att båda är gamla som gatan och att de alltid har suttit där vid det runda bordet framför entrén till ”Les Platanes”. Byborna vet att Oscar suttit där mest hela tiden de senaste 40 åren, halva hans liv, medan Paul sitter där till och från sedan ett 30-tal år. Men för tillfället är det bara på helgerna de sitter där tillsammans.

Under veckans övriga dagar sitter Oscar ensam vid det lilla bordet. Paul Cassemure håller sig hemma måndag till fredag då han dömts till husarrest av tribunalen i Draguignan. Detta sedan han än en gång fått ett raseriutbrott. Annars hade han hållit sig någorlunda i skinnet sedan den gången han för ett par år sedan blev så förbannad på ungdomarna i grannlägenheten i det gamla, förfallna hyreshuset han bodde i i byns utkant, att han tog en slägga och slog ner väggen som separerade de båda tvåorna från varandra, gick in till de förvånade ungdomarna som hade inflyttningsfest, sökte och hittade varifrån oljudet kom, slog sönder högtalarna och gick därifrån. Just det raseriutbrottet förpassade honom till fängelset i Grasse i ett år.

Då han höll sina grannar ansvariga för den uppkomna situationen och sin nya belägenhet hade han lovat ungdomarna att ”slå dem sönder och samman” så snart han släpptes. När han samma dag som han muckat upptäckte att grannarna flytt sin kos och att han dessutom var vräkt, sökte han upp sin hyresvärd och såg med en hammares hjälp till så han fick tillbaka sin gamla lägenhet. Det raseri han kände över att ungdomarna kommit undan hanterade han genom att slå sönder sina nya grannars bil, en begagnad Renault Scenic. Alla visste att han var skyldig men det fanns inga bevis och ingen, allra minst de drabbade, vågade ens antyda att han skulle ha förstört sina nya grannars bil.

Skälet till att Paul nu var dömd till husarrest – han gick omkring i sin tvåa med en inte särskilt väl fungerande fotboja och hälsade glatt, så glatt en dysterkvist nu kan hälsa, på de båda kommunala poliser som varje dag under veckan kom för att kontrollera att han höll sig hemma – var att han fått ett utbrott på Charles Pocherin, den galne poeten i byn. Någonstans visste väl alla att Pocherin inte var alldeles galen, han var trots allt en uppburen och världsberömd diktare, men att allt inte stod rätt till hos honom, det var alla överens om. Så länge nu inte detta gick ut över någon annan fick den vimsige Pocherin hållas.

Kanske kan man nu få för sig att diktaren skulle vara till besvär för de övriga byborna. Så är inte fallet. Han är en ytterst timid, liten man med både en kropp och ett ansikte som påminner om en sparv. På huvudet bär han alltid en svart basker och oavsett om han har på sig sin grå kostym eller jeansen och fiskartröjan från Bretagne, den vita med de blå ränderna, är kläderna för stora. I ett samtal mellan fyra ögon undslapp sig vinbonden Roger Brèsch, som då var borgmästare i byn, till en reporter från ”Le Poète”, på plats för att göra ett reportage om Pocherin, att ”det spelar ingen roll vad fanskapet tar på sig, han ser ändå ut som en fågelskrämma, hehe”. Reportern uppskattade inte detta och skrev en tårdrypande text om hur utsatt den stackars Pocherin måste vara och vilket mirakel det är att han alls kan skriva, sinnebilden av den plågade poeten. (Brèsch förlorade nästa val, inte därför att byborna inte delade hans uppfattning, tvärtom tyckte de att han hade varit riktigt rolig när han sa det där om fågelskrämman, men de var måna om att dra turister till byn och ville inte att hugade resenärer skulle få intrycket att de inte var utbildade och sofistikerade i byn, precis som Pocherin.)

Nåväl, nu bar det sig inte bättre än att Pocherin i sin vimsighet råkat parkera sin gamla VéloSoleX, cykel med hjälpmotor, utanför dörren till trappuppgången där Paul Cassemure bor. Exakt varför han redan var så arg den dagen kunde inte Cassemure komma ihåg, men arg var han och när Pocherins gamla halvmoped stod där i hans väg blev han alldeles rasande. Först slog han sönder åkdonet och därefter gav han sig ut på jakt efter Pocherin. Som tur var fick den kommunala polisen tag i honom innan något mer hann hända. Redan veckan därpå dömdes Cassemure till en månads husarrest och för att undvika att polisen ska komma på honom smiter han bara ut på helgerna då byns båda poliser inte är i tjänst (ibland tar de till och med ett glas med Cassemure nere på baren efter att mässan är slut på söndagen).

Vid tre tillfällen har samhället försökt ta reda på varför Paul Cassemure är så arg och varje gång har psykologerna kommit fram till samma sak: Paul Cassemure är arg därför att han inte vet vem hans pappa är och för att hans mor aldrig berättade vem hans pappa är.

Paula Cassemure var barnlös tills hon som, om man får tro henne själv, genom ett mirakel blev befruktad och så småningom födde sin son, Paul. Då var hon redan närmare 50 år. En minst sagt ansenlig ålder för en förstföderska i början av 1950-talet. Trots ivriga påstötningar från såväl de lokala som de regionala myndigheterna envisades hon med att hävda att det var ett mirakel och ingen man hade varit inblandad. Med detta fick omvärlden låta sig nöja och med detta gick hon i graven 1999.

Pauls vän Oscar Liviticiuoso visste i likhet med övriga byn däremot mycket väl vilka hans föräldrar var. Reginald Liviticiuoso kom till Frankrike som en av General Haigs uppassare under första världskriget. Haig blev känd under epitetet ”Slaktaren” eftersom han hade en fallenhet för att beordra fram nya trupper och anfall även när det var uppenbart att det enda det skulle föra med sig var ändå större förluster. Då menige Liviticiuoso dels hade ett för Haig outtalbart namn, dels talade lite franska som han lärt sig hemma i Bristol inspirerad av de ”franska kort” han och hans jämnåriga vänner brukade titta på och som övertygade unge Reginald om att några fraser franska skulle kunna komma till pass någon gång, tog Haig genast chansen att skicka över sin passopp till Marskalk Fochs stab, när denne blev överbefälhavare för de allierade styrkorna och det tarvades språkkunniga hjälpredor på den allierade staben.

Genom sin nya post blev Reginald god vän med Patrice Brèsch, far till den senare borgmästaren Roger Brèsch. Patrice led svårt av hemlängtan och målade upp sin hemby i så lockande färger att Reginald bestämde sig för att stanna kvar i Frankrike efter kriget och följa med till den lilla byn i södra Provence. Väl där upptäckte han att allt Patrice berättat var sant. Eller nästan. Och hans, och Patrices och ytterligare tre mäns lycka, berodde på att alla andra män över 16 år dött under perioden 1914 – 1918. Så småningom, allteftersom pojkarna under 16 blev äldre, lugnade Reginald ner sig och slog sig med tiden ihop med Patrice syster Emilie Brèsch. I mitten av 1930-talet föddes så deras son Oscar.

Eller det är så det brukar heta. Sanningen är emellertid en annan – och det vet alla i byn, men av hänsyn till Oscar och byns anseende talar man tyst om detta. Reginald var egentligen tysk och passopp hos Erich von Falkenhayn och hette Wilhelm Schultze (Wilhelm efter kejsaren). Han deserterade redan 1916 i samband med slaget vid Verdun, gav sig till fransmännen och internerades i södra Frankrike. När kriget var över och han släpptes fri valde han att stanna kvar i det klimat och den trakt han funnit sig så väl tillrätta i. Efter att en period ha arbetat som hallick åt byns enda hora – Anaïs Beausejour, en dyster affär då det inte längre fanns några kunder – anställdes Wilhelm/Reginald som vingårdsarbetare hos familjen Brèsch och fick så småningom ihop det med Emilie Brèsch. Patrice, familjens nya överhuvud, var nöjd med att hans syster funnit en man och han tyckte om den samvetsgranne Wilhelm/Reginald, men han krävde av alla att hans version av vem Emilie gift sig med, alltså Reginald, skulle gälla. Och så är det än idag.

Det stod tidigt klart att lille Oscar hade ett problem. Han var sjukligt prokrastinerande. Han var absolut inte lat och han ville göra rätt för sig. Problemet var att så snart han tänkt eller sagt ”I morgon ska jag……”, trodde han att allt var klart. Han kände det i varje del av kroppen och han var oerhört tillfreds med sig själv, när han för sitt inre såg hur huset stod där färdigmålat eller skörden var bärgad. Detta ledde till att han gjorde mer och mer ”i morgon” och ”senare” ända tills han blev intaget på mentalsjukhuset i Pierrefeu. Där kunde man nu inte göra så mycket. De lyckades mildra symptomen en tid, men efter hans tredje period på sjukhuset insåg alla att Oscar han är som han är.

Det finns perioder då Oscar faktiskt får ett och annat gjort. Han stiger upp på morgonen, klär på sig, äter frukost, går ut i vingården utanför den gamla arbetarbostad han fått göra till sin på sitt kusinbarns Albert Brèsch vingård, deltar i arbetet som om han gjorde det varje dag, beskär på vintern, buteljerar på våren, gallrar i vinstockarna på sommaren, skördar på hösten och emellanåt kan han till och med hjälpa till att gräva ett dike, smörja en traktor eller byta ut trasiga stöttor i vingården. Efter arbetet går han så till sitt bord på ”Les Platanes” och tar ett glas pastis eller två.

Från de där aktiva skoven går han långsamt tillbaka till sitt normaltillstånd, som är att göra mest ingenting, men det händer att han blir riktigt illa däran emellanåt. När det är så illa ställt vaknar han och tänker att nu ska han gå upp och borsta tänderna och ta på sig och gå och ta en café au lait med en croissant på ”Les Platanes”, sedan ska han skynda sig tillbaka till gården och göra ett bra dagsverke. Problemet är att han inte får något av det där gjort. Så snart han tänkt det och sett det för sitt inre, känner han att han gjort det. I varje del av kroppen känner han att han gjort det. Han får träningsvärk av det hårda arbetet, njuter av croissanten och kaffet och tycker att skinnet spänner där han fått för mycket sol under dagen. När det blir så illa måste den lokala hemtjänsten komma hem till honom ett par gånger om dagen och ge honom näring intravenöst och tömma honom med en kateter. Under de perioderna står hans stol tom på ”Les Platanes”.

Ibland händer det att Oscar bara blir sittande i sin stol framför caféts entré. I sin egen lilla värld har han redan beställt en pastis och druckit den och nu sitter han bara och mår bra. När Paul försöker återkalla Oscar till verkligheten svarar denne oftast med ett leende och med att säga ”Jamenvisst, käre Paul, jag tar gärna en pastis till”, men när Paul beställer in ett glas åt sin vän så blir det stående där, för såvitt Oscar vet har han redan druckit upp det.

Oscar har haft flera jobb i sitt liv. Ingen arbetsgivare har behållit längre än en vecka.

Vreden, raseriet, ligger ständigt och pyr och puttrar i Paul. Han är som en vandrande vulkan i väntan på nästa utbrott, då raseriets varma lava kommer dra fram genom hans kropp och för en stund befria honom från det där tryckande, odefinierbara som tynger honom i varje vaket ögonblick. Att han med ett ständigt närvarande missmod och en så stor ilska inombords skulle bli någon form av missbrukare stod tidigt klart för alla i byn. Ett gemensamt bekymmer, men de menade att det är ju som det är med den saken och vi får göra det bästa av situationen, han är ju en av oss.

Paul kom att bli en våldsmissbrukare. Våld och raseriutbrott är det enda som kan få trycket i honom att lätta, iallafall för en stund. Det varma raseriet skrämmer honom för han vet vad det kan föra med sig. Samtidigt älskar han det. Den där känslan när raseriets lava strömmar ut i kroppen, ut i varje cell. Den ende i byn, de sommarboende inkluderade, som ännu inte fått känna på hans verbala eller fysiskt utövade vrede är Oscar.

För såväl byborna som turisterna är Paul och Oscar en del av byns identitet, där de sitter i sina stolar framför caféet ”Les Platanes”. De har fotograferats i smyg, de har fotograferats öppet (Paul har vid flera tillfällen fått raseriutbrott på folk som dykt upp i hans synfält med en kamera eller en mobiltelefon riktad åt hans håll), de har tilltalats artigt av sommarboende och turister som frågat var caféets toilette finns (Oscar har då vanligtvis inget svarat eftersom han känt att han redan gett behövliga instruktioner medan Paul skällt ut personen ifråga), de har porträtterats av såväl byns stora konstnär Yvonne Lambic som hötorgskluddar  utan vare sig självkritik eller självinsikt och de har synts världen över i flera filmer och TV-inslag från Provence.

Just idag sitter Paul som vanligt och spottar ur sig förbannelser över de för byns överlevnad nödvändiga sommargästerna och turisterna som börjat strömma till och den femton år äldre Oscar har äntligen bestämt sig för att berätta att han är far till sin nästan jämnårige vän och bordsgranne. I morgon.

Musik.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *