Har fått en del nyfikna frågor om vad läsaren kan förvänta sig av nyutkomna ”Frukostflingor (vi ska ändå snart dö)”. Tja, en långdikt över drygt 100 sidor och i åtta delar. Om livet och hoppet och allt däremellan som informationsöverflödet, miljöförstöringen, åldrandet, krigen och döden. Alltså vår gemensamma vardag och sånt som alla bör vara bekanta med. ”Vadå långdikt”, har mer än en frågande hasplat ur sig med förvetenheten lysande i ögonen. Det tål att fundera på, men allt hänger ihop även om det tar sig vindlande vägar och utflykter i periferin förekommer. Bundet, obundet, rimmat, orimmat, samplat, fakta och hittepå. Lite grann som här nedan, även om de här små citaten ur helheten inte kan bli annat än skärvor.
Saxat ur del 1.0 (Ouverture)
Oxfam hit och dit och kaffe i bryggaren,
surrande flugor, sol, sommar, peett radio,
kanske en morgontidning, en lokalblaska,
ungdomar som är i Visby för att vaska,
ett budskap: vi är rika, inte ni, tjoho!
Och krigen i världen… vi läser resten sen
Saxat ur del 2.0 (Information)
Bara ordet intellektualism
kan leda till en regelrätt schism
Inte vill väl den som hittat sin kant
veta vad som faktiskt är sant
om det är alldeles upp och ner
och en annan bild av det som sker
Saxat ur del 3.0 (Moder Jord)
En oljetanker på grund
tiden stannar upp en stund
Oljeklibbiga små djur
som inte haft någon tur
Snart är oljetankern tömd
katastrofen över, glömd
Minnet vårt är väldigt kort
det mesta förbleknar bort
—
Vad är väl torka och svält
massa flyktingar i tält
krig elände annan skit
om det inte kommer hit
Låt samvetena lida
om skinnet slipper svida
Samma med extremväder
finns för helvete kläder
charterresor att boka
för oss rika och kloka
Saxat ur 5.0 (Ålder)
vem minns vad
vad finns att minnas
vem minns vem
vem finns att minnas
—
I det gulnande, redan röda,
snart färglöst bruna och döda,
ser vi det som fram tills nyss var,
det försvunna som ändå finns kvar
—
Tiden flyger högt över
svunna tider, svunna rum
Flyger genom det skira,
återser det som har glömts
Stävar i det som trampats
av dem det som en gång var
Svävar genom oss dig mig,
våra livsandar, livsluft
En färd genom upptrampade
landskap, genombrutna av
minnen
En färd,
en smärtsam flykt från Alltet,
en rasande flykt från sig själv
Tiden sprider ljus mörker;
genomlyser det dunkla
En transparent förflyttning
inom oss och utom oss
Ett snabbt flyktande mörker,
en dörr till ett nytt dunkel
Tiden flyger högt över
svunna tider, svunna rum
Saxat ur 6.0 (Krig)
”Polen åberopar Natofördragets artikel 4
om samråd i samband med säkerhetshot.”
Det är kanske så det börjar.
Men först uppladdning och nationalism,
som i von Suttners gamla bok om hur
ett krig blir till.
Provokationer, frustande kontorsråttor,
som själva inte ska dra i fält,
inte ens vara nära fronten.
De stora orden kittlar fegisens skrev,
får den lille att känna sig stor,
konsekvensen är avlägsen.
—
Lemlästad betyder sakna en arm
Eller ett ben eller två eller en tå
Lätt att inför allt detta känna harm
Men det är nog helt klart så det kan gå
Både här och där och förr och nu och då
Fast den lemlästade kan nog inte gå
I alla fall inte utan hjälp och stöd
Det är kanske inte svårt att förstå
Men att någon befinner sig i nöd
Innebär inte att den får vårt stöd
—
När kanonerna har tystnat
och ruinerna raserats,
och husen byggts upp igen
och parkerna åter fyllts av fåglar
När halta och lytta är borta från gatorna
och massgravarna är böljande fält,
och köttkvarnarna slutat mala
och smärta och sorg är bild och text
När barn inte tas från fäder
och fäder från barn
och mödrar från barn
och barn från mödrar
och bror från syster
och syster från bror
När alla trauman är kurerade,
undanstädade eller döda,
och allt gammalt groll är glömt
och pengarna åter fått ett värde
När gråten utan tårar är historia
och ålarna inte längre är feta av döda sjömän,
och våldtäkterna och oäktingarna blivit sägen
och mardrömmarna är historia
och dagdrömmen tillbaka
När livet åter fått ett värde,
–då samlar vi oss,
och tar sikte på nästa krig
Saxat ur 7.0 (Död)
Folk dör
Man kan fråga sig varför
Men det är nåt man bara gör
—
Gamla vänner dör i ett kör, tar klivet ut ur livet, snart bara du kvar, allt du har, inget är givet, inget skrivet, bara övergivet, och föreskrivet, livet vände, hade en ände, en gubbfan på stan, stan är för fan för Fan och hans barn, alla blir gamla, börjar svamla, lytta och halta, åldringsvården dalta, livet är slut, du checkar ut, i väntan på Hades, på dödsbädden lades, fäjdar bort, livet är kort, tack och ajöss, nu drar vi till sjöss, ut på Styx vågor, inga mer plågor, din egen dödsräpp, som en sista päpp
Saxat ur 8.0 (Hopp)
Denna desperata flykt från den livsvikta tristessen,
– tristessen, eftertankens förutsättning,
vägen mot ljuset i tunnelns slut, vägen till utopin:
Hoppet finns i tristessens eftertanke
—
Det måste alltid finnas ett hopp,
ett hopp i vardagen, ett hopp i det svåra,
ett hopp i det glada, i dagdrömmen,
Ernst Blochs så viktiga dagdröm,
en förhoppning, ett hopp, också i det
till synes hopplösa: Ett hopplöshetens hopp
