”Va? Ska du sjunga? Nu?” Ja, vad ska man säga? Alla andra säger sådana där saker, ’nämen oj, jaså, jaha nu blir det sång till maten, skivor till kaffet, äter ni så sjunger vi, en sån överraskning!’. Åh nej, han har valt ’Skymning’, finns inte en på hundringen att han går i land med det. ”Åh, shit, har du valt Skymning, ska du sjunga den? Oooj!” Vad förväntas jag säga nu? Snabbt något om låten. Minns inte, var pissfull när vi skrev den. ”Just Skymning betyder oerhört mycket för mig, jag var verkligen nere när jag skrev den, såg skymningen liksom, skymning överallt, hade gått igenom en tuff period och… nej…” Sjung någon gång då!… Men Herregud vilken dålig version av min låt! Idol-klantarna som uppträder första gången gör det ju bättre! Och vart tog melodin och harmonierna vägen? För att inte tala om känslan? Bäst jag runkar med nacke och huvud nu precis som alla andra så jag ser ut att digga, tror jag blundar också så jag åtminstone slipper se eländet. Äntligen! Slut! ”Åh, jag kommer aldrig mer spela den låten, du tar den till en annan dimension, shit alltså, kom, låt mig krama om dig på ett innerligt vis!” Jaha, nu ska jag kommentera detta totala musikaliska sammanbrott inför kameran så det går att klippa in en liten kommentar i programmet, måste tänka på något oerhört trist så jag får tårar i ögonen, när Missan dog, att man kan bli så fäst vid en katt, det var hemskt när hon… ”Bättre än så blir det inte, jag är rörd längst ner i djupet av mitt hjärta, den låten betyder så himla mycket för mig och ja han är ju en sådan stor artist, en av våra största och det han gör med låten… wow!, kan jag få vara ifred med mina känslor nu, i bara en halvminut…”

Dela “I Så mycket bättre-artistens huvud” på Twitter