Det var när hundarna gick lös med sina tungor i ansiktet som jag kom på att det var dags att prova Gustibus Finglögg 2.0 igen. Varför tanken infann sig just då vet jag inte, men det är redan ett par månader sedan Årets glögg 2009 provades i det långtest jag utsätter den för. De gör så där, hundarna, för de tror att jag ska gå upp och ge dem skinka. Vilket jag oftast gör. Fast att de alls kan ge sig på mig om morgonarna beror på att andra, inte helt solidariska, familjemedlemmar tycker att jag ska stiga upp, en tanke som annars ytterst sällan slår mig i ottan. Hundarna är väl ett surrogat för denna tanke. Familjens sätt att banka in sin åsikt i mitt medvetande. Slick som slag. Flaskan som nu varit öppnad sedan 6 januari har varit fylld till ungefär 20 % sedan förra testet. Föga förvånansvärt är glöggen fortsatt bra. Färgen har antagit en orangebrun nyans; doften är mindre nyanserad och komplex, men fortsatt bra och den domineras av russin och pomerans, kompletterat av kardemumma och kanel; smaken upplevs som lite för söt nu (i rumstemperatur), men den långa, fina eftersmaken (russin!) förlåter det mesta. Fungerar fint som dessertvin nu i sommar.