Grange 1981 eller Penfold´s Grange Hermitage Bin 95, som det hette på den tiden, blev nyligen det dyraste Penfold´s-vinet som någonsin sålts på en offentlig vinauktion i Sverige. 4500 sek gick pannan lös på. Chockerande, tyckte jag och plockade därför häromdagen fram en slik tingest, som låg och, bokstavligen talat, dammade längst ner i vinstället i köket, utsatt för allehanda temperaturchocker och ofrivilliga skakningar allteftersom familjemedlemmar, särskilt då hundarna, och gäster råkat stöta till vinstället, vilket alltid resulterar i inte bara ett klirrande ljud från de oroliga buteljerna utan också i att ett litet dammoln pustar ut från hyllan och tar sig före att sväva runt i köket i samlad tropp till dess det antingen finner sig väg ut genom köksdörren och beger sig av åt det håll flyttfåglarna flyger eller helt enkelt faller ner på någon mindre uppmärksam person i köket alternativt på golvet omutifallatt personen eller, i förekommande fall, djuret faktiskt duckar och smiter undan från dammpusten. Varför hade jag en, uppenbarligen, dylik dyrgrip lojt liggande i köksstället? Tja, dels kanske den ligger lika bra där som i min sorgliga vinkällare, dels sätter jag inte alls värde på en Grange, i alla fall inte i samma grad som stackaren som gick åstad och kastade 4500 sek på auktionens Grange-butelj. För att vara på den säkra sidan, för att inte bli sittande med ett obalanserat vin jag inte tyckte om, gick jag ut i vinkällaren och plockade fram en Beaurenard, utan etikett och därför med tillsvidare okänd årgång, När jag drog korken ur Beaurenarden visade den sig vara en Clos du Calvaire! Ingen årgång på korken så därvidlag kan vi blott gissa och då tror jag att den var drygt tio år. Sådär dag ett, mycket bättre dag två. Grangen då? Jo, till tonerna av ”Rusalka” lade jag först näsan i glaset och kastade därefter vinet på gommen och… det var förvånansvärt bra! I ett blindtest hade jag, precis som Hustrun nu gjorde, satt den i Rioja som en gammal Gran Reserva. Mycket smörig ek, fint ihopmonterad, ett anslag av svarta vinbär (jaja, det är inte mycket GR över det…), en snyggt stereotypisk stofil utan antydan till komplexitet (som en GR), lite trött smak, men fullt vital, närvarande tanniner, mycket olik dagens stil (12,6 % alkohol enligt etiketten), helt okej, men inget nästanfemtusenkronorsvin.