De systemiska och grövsta bekämpningsmedlens belle epoque är över. Alltfler konsumenter, regeringar och producenter bryr sig och säger nejtack samtidigt som vissa behandlingsmetoder förbjuds. Nu kan inte detta ske utan konsekvenser. Somligt är lätt att ersätta, annat saknar i dagsläget effektiva behandlingsmetoder eller är svårt att hantera med de till buds stående medlen. Det sistnämnda gäller till exempel de svampar som angriper själva stocken och som tidigare bekämpades med starka preparat baserade på arsenik. Sedan de medlen förbjöds 2001 finns inget kurativt medel att arbeta med. Enda sättet är att skydda sig i samband med beskärningen eller knoppningen, beroende vilken typ av svamp det handlar om. Detta är svårt och tidsödande samtidigt som en miss någonstans på gården kan innebära att svampen finns kvar och sprider sig. Många bönder struntar därför i att ens försöka, de accepterar istället att de måste plantera om med tätare intervall. Vid sidan om nämnda problem dras många idag med stockar som dör i förtid eftersom de planterat ”nya” kloner för tidig och/eller stor skörd, något som också leder till tidigare omplantering. 
Allt detta påverkar mentaliteten hos världens och framförallt många europeiska producenter, som börjat titta på andra lösningar och då inte minst så kallade PiWi-sorter, alltså sådana som är resistenta mot det mesta. Arbetet med att ta fram den här typen av vinstockar har pågått under lång tid och är alltså inte en reaktion på dagens situation. Medan man fått fram tåliga och lättskötta rankor har det varit svårare att få till sorter som ger en kvalitet motsvarande det vi idag har att arbeta med. Kort sagt kommer inte en enda av de här hybriderna i närheten av de bättre sorterna från vitis vinifera, ja, de når knappt upp till de ”sämsta” sorterna.
Samtidigt har vi idag en smakpreferens för vin som vi inte hade för 100 år sedan eller ens 50 år sedan. Om vi leker med tanken att vi under det kommande seklet är redo att omdefiniera vår smak på samma sätt som vi gjort sedan 1914, öppnar det för att vi i framtiden kanske kommer att föredra de ekologiskt mer korrekta och för bönderna lättskötta PiWi-varianterna. Man måste också utgå från att de sorter som finns och som kommer tas fram, kommer vara ”bättre” än de vi idag känner till.
Ju fler som planterar resistenta rankor, desto fler kommer försöka göra bra vin på dem och desto snabbare kommer utvecklingen gå samtidigt som vi vänjer oss vid den lite kortare eftersmaken, de ofta rustika tonerna och avsaknaden av den typ av frukt och dofter vi för närvarande föredrar. Kanske kommer också fler matkreatörer börja arbeta direkt mot de nya vintyperna. Många talar om och tror på fullt allvar att klimatförändringar kommer göra Sverige till ett stort vinland i framtiden. Glöm det. Däremot kan en fortsatt övergång till resistenta stockar spela den svenska vinodlingen i händerna och om så sker kommer både Öland och Gotland vara täckta av vinstockar 2114. Vi avslutar med dålig ljudkvalitet men fin musik från Pete Townshend och Jeff Beck. 
Nu är det inte så himla många krav-märkta viner jag provat, men överlag har jag funnit att de inte varit så stora kandidater till att bli mitt nästa favvo-vin.
Kan åtminstone till en del förklaras av ovanstående om kloner mm.
Intressant inlägg!
Frågan är varför en producent certifierar sig för ekologisk odling, Krav, Terra Vitis eller vad det nu kan vara. Tanken med allt detta är synnerligen god rent av nödvändig, men frågan är vad som är producentens yttersta drivkraft. Ofta handlar det säkert lika mycket om konsumentsmörjande som en iver att ta hand om miljön, sina medarbetare och sin nästa. Med andra ord är det inte ovanligt att godhetsmärkta varor inte alltid är så bra som man skulle kunna önska.