Vinnäringen i Kroatien är lika gammal som vinnäringen i Europa, det vill säga flera tusen år. Tradition kan nu vara både på gott och på ont. Framförallt de röda vinerna som görs i Dubrovnik-regionen är både på gott och ont. Gott därför att de har en egen stil och mycket personlighet. Ont därför att det inte är självklart att stilen karar sig den dagen området kommer konkurrensutsättas av importerade och brandade industriviner. Uppdraget jag för några år sedan hade i Ukraina handlade om att utveckla landets egna viner så de kunde möta den nya konkurrensen. I Kroatien i allmänhet och Dubrovnik i synnerhet lyser de nya utmanarna med sin frånvaro, men det innebär inte att de förr eller senare kommer komma hit och då gäller det att de lokala produkterna klarar konkurrensen. Sedan några år arrangeras i Dubrovnik en stor vinfestival, Dubrovnik Festiwine, i april och i anslutning till den en tävling med internationella domare. Det här är ett utmärk tillfälle att marknadsföra den extremt vackra staden och regionen med alla sina fjordar och öar och dess spännande historia, och det är ett utmärkt tillfälle att få de regionala vinerna bedömda i ett mer internationellt perspektiv: får ditt vin toppbetyg av den här juryn lär det klara den framtida konkurrensen, får det underkänt bör du fundera över om du inte ska utveckla din tolkning av traditionen en aning för då förefaller det som uppenbart att hur mycket du själv än hyllar ditt eget vin så lär du med tiden få svårt att sälja det. Det där sista är inget unikt för den här regionen. Många områden i de tre stora vinländerna, Frankrike, Italien och Spanien, har genomgått eller genomgår just nu en anpassning till de krav dagens konsumenter ställer. För 15 år sedan talade man om vinkris på många håll i Sydeuropa. Exempel på områden som hållit fast vid sin tradition i kraft av en insikt om att vinerna tveklöst är av hög klass men samtidigt fått se sin roll i vinvärlden minimeras är till exempel Rivesaltes och Maury i Frankrike. Som vinnörd kan man i sanningen vara kluven till utvecklingen. Vi vill ha mångfalden. Å andra sidan kan i alla fall inte den som är vinmakarkonsult stå vid sidan av och inte varna sin uppdragsgivare när det är uppenbart att konsumenten är på väg åt ett annat håll. Ja, ni har redan förstått att vinerna i Dubrovnik-regionen många gånger är utmärkta och att de har massvis av egen karaktär samtidigt som inte alla viner härifrån har en självklar plats på morgondagens marknad såvida inte producenten väljer att anpassa sig och i förekommande fall förbättra. Ett belysande exempel är de kraftfulla vinerna från Peljesac (se här inlägg från i fjol). De görs på Plavac Mali och är oftast både kraftfulla och alkoholrika och bjuder på restsötma. Perfekt för den som hängt på Amarone- och Ripasso-vågen i Sverige, tänker någon, och ja så är det, men den vågen är förmodligen inte evig och många vill redan nu ha lite elegantare viner och framförallt lite mindre sötma och alkohol. Här står traktens odlare inför en stor utmaning för hur ändrar du stilen på Plavac Mali som kräver rejäl mognad för att dofta och smaka bra men som då också blir väl alkoholstinn och i kraft av alkohol, glycerol och kanske också restsocker upplevs som halvtorr? Tja man kan pytsa vatten i den jäsande musten eller, hellre, hitta en kompletterande druva som går att skörda vid lägre mognad. Nog av. Det glädjande med årets vintävling i Dubrovnik som er utsände i de adriatiska kuststräckorna precis dömt klart i är att kvaliteten 2015 slår fjolåret med hästlängder. Kort sagt var få viner defekta eller usla i år medan de riktigt bra ökat rejält. Mycket glädjande utveckling. För det vi vinnördar helst vill är, förstås, att de unika vinerna, gjorda på druvor som Tribidrag (äkta äkta Zinfandel), Plavac Mali, Grk och Posip och allt vad druvorna heter här ska fortsätta vara unika och samtidigt bli bättre än bra och väl anpassade för det moderna matbordet – vill avseende det sista tillägga att medan till exempel Plavac Mali-vinerna ofta är väl alkoholstinna och så vidare finns det utmärkta matviner på andra druvor som Grk. Sist men inte minst: ni som åker på semester till Dubrovnik, var inte rädda för att prova på de lokala vinerna och dra er inte för att gå upp lite i pris, det brukar man, faktiskt, tjäna på. Klapainlägg med klapa.
Spännande! När jag kommer till Balkan lovar jag att hålla mig till viner av druvor jag inte känner ens namnet på! Hoppas att vinnäringen därstädes utvecklas med ”måtta”.
En annan som jag hade önskat att han fått utvecklas var den här killen. Min absoluta favvo i den här delen av världen. RIP Tose.
https://www.youtube.com/watch?v=VseZQiez0z4
Det fina är att de på ett mycket positivt vis utvecklar vinerna med måtta och att i alla fall de flesta håller fast vid sin grk, posip, tribidrag och så vidare.
Tack för Tose! Helt missat, men tack vare dig ska det bli ändring på det.
Hej!
Ikväll har vi druckit Ponzi PN. Jag tycker den var väldigt oamerikansk. Istället nästan elegant som en fransk PN.
Har jag ”tolkat” vinet rätt?
Theas tycker jag också är väldigt oamerikansk.
Har du en förkärlek till USA-viner som är som franska, om du nu har det, varför?
Samma lagringsenheter för Ponzi som Theas?
Ha det bra
Hej,
ja, både Ponzi och lemelson är väldigt franska amerikaner – båda vinmakarna har f ö utbildats och arbetat i Bourgogne.
Personligen gillar jag rena, balanserade viner som är förstklassiga hantverk. Det gör att jag sällan springer på de mest skrikiga och utstående vinerna och snarare fastnar för de mer eleganta och lågmälda, som Theas och Ponzi.
Ungefär samma lagringasduglighet på båda och båda behöver några år för att komma till uttryck.