När Hustrun sa att jag bara måste läsa
Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap av Mary Ann Shaffer reagerade jag som jag alltid gör på Hustruns lästips: påtagligt arrogant och lagom avmätt och på ett tämligen patetiskt vis avfärdade jag såväl Hustrun som hennes litteratursmak och boken i fråga och utan att ha läst en bokstav visste jag redan att jag aldrig skulleläsa en bok med ett så larvigt utseende och en så töntig omslagstext och som dessutom rekommenderats av Hustrun, som faktiskt tycker att deckare är bra. Nu är det dock så att 1 Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap inte är en deckare 2 jag har, som tur är, mot bättre vetande läst den och 3 den är riktigt bra. Eftersom Hustrun aldrig läser min blogg – hon tycker den vittnar om inte bara bristande gestaltningsförmåga utan också dåligt omdöme och viss avsaknad av självkritik (hur hon nu kan veta det utan att läsa den) – kan jag erkänna det där sista med att boken faktiskt är riktigt bra. Visst, den är lite larvig och personerna är lite väl svarta respektive vita, men allt detta är ett medvetet författargrepp och det som gör Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap till, som Carina Burman uttryckte saken i en recension i SvD, ”en feel good-komedi – fast på papper”. Å andra sidan ska sägas, med tanke på det där med ”feel good”, att detta inte bara är underhållning, det är också en utmärkt beskrivning av en civilbefolknings umbäranden under en ockupation. Elände beskrivs i mina ögon bäst med en portion distanserande humor, vilket oftast gör eländet mer greppbart. En i grund och botten oerhört sorglig bok i fjantig förpackning och mycket feel good-smet helt enkelt. Nästa gång Hustrun ger mig ett boktips ska jag faktiskt hösamma det med en gång och jag ska nu också rota runt i bokhyllorna för att förska hitta andra böcker hon tidigare tipsat om, men som jag i min arrogans snabbt ställt undan i övertygelsen att det bara är smörja.
Lämpligt vin att ackompanjera boken med. Lämplig musik att ackompanjera boken med.