Enligt senaste numret av Allt om Vin, hör till årets bästa sommarviner de båda vinifierat-ikonerna Les Lauzeraies och Clotilde Davenne Bourgogne Blanc. Jag skulle vilja tillägga, att de inte bara tillhör de bästa sommarvinerna, utan också de bästa året- runt-vinerna.
Knappt hann jag lägga ut mina tankar om ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap” förrän vin-, musik- och litteraturförståsipåaren Hans Artberg var där med en massa lästips. Nåväl, avseende ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery tänkte jag att Hans Artberg och de två miljoner fransoser – gissningsvis främst av feminint slag – som enligt bokens omslag läst densamma – eller, på omslaget står det, för att vara mer exakt, inte att Hans Artberg läst den – inte kan ha helt fel. Således har jag nu läst ”Igelkottens elegans” och måste säga att den kort och gott är lysande. Eller som Cecilia Nelson uttryckte saken i GP: ”Hon (Muriel Barbery) pendlar mellan finstämd djupsinnighet och hysteriskt rolig satir”. Bra. När jag så tänkte tipsa Hustrun om boken, därför att jag funderade som så att en sådan här bok kan nog även hon tycka om, gav hon omslaget en hastig blick och sa: ”Jaha, ’L´élégance du hérisson’, den läste jag för tre år sedan när den kom ut i original. Det var den som flickorna och jag försökte tipsa dig om på den där middagen hos D:s för länge sedan, men det fick dig bara att vara stroppig en stund och sedan gick du och satte dig i ett hörn och såg ouppnåelig och skitnödig ut, om du kommer ihåg?”. Vintips till ”Igelkottens elegans”.
Har i veckan varit dels på Château L´Arnaude, dels på Domaine de Brescou. Kunde då, föga förvånansvärt, konstater a att om det regnar vid något tillfälle nu i juli, ganska snart, och sedan i början av augusti, kan vi få en tidig skörd. Regnar det inte alls kan skörden istället bli senare än, låt säga, förra året. Vingårdarna ser dock utmärkta ut. Vädret har generellt varit bra i hela södra Frankrike i år. Däremot finns det en del oidium att hantera beroende på de fyra-fem regnrika åren vi har bakom oss.
När Hustrun sa att jag bara måste läsa
Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap av Mary Ann Shaffer reagerade jag som jag alltid gör på Hustruns lästips: påtagligt arrogant och lagom avmätt och på ett tämligen patetiskt vis avfärdade jag såväl Hustrun som hennes litteratursmak och boken i fråga och utan att ha läst en bokstav visste jag redan att jag aldrig skulleläsa en bok med ett så larvigt utseende och en så töntig omslagstext och som dessutom rekommenderats av Hustrun, som faktiskt tycker att deckare är bra. Nu är det dock så att 1 Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap inte är en deckare 2 jag har, som tur är, mot bättre vetande läst den och 3 den är riktigt bra. Eftersom Hustrun aldrig läser min blogg – hon tycker den vittnar om inte bara bristande gestaltningsförmåga utan också dåligt omdöme och viss avsaknad av självkritik (hur hon nu kan veta det utan att läsa den) – kan jag erkänna det där sista med att boken faktiskt är riktigt bra. Visst, den är lite larvig och personerna är lite väl svarta respektive vita, men allt detta är ett medvetet författargrepp och det som gör Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap till, som Carina Burman uttryckte saken i en recension i SvD, ”en feel good-komedi – fast på papper”. Å andra sidan ska sägas, med tanke på det där med ”feel good”, att detta inte bara är underhållning, det är också en utmärkt beskrivning av en civilbefolknings umbäranden under en ockupation. Elände beskrivs i mina ögon bäst med en portion distanserande humor, vilket oftast gör eländet mer greppbart. En i grund och botten oerhört sorglig bok i fjantig förpackning och mycket feel good-smet helt enkelt. Nästa gång Hustrun ger mig ett boktips ska jag faktiskt hösamma det med en gång och jag ska nu också rota runt i bokhyllorna för att förska hitta andra böcker hon tidigare tipsat om, men som jag i min arrogans snabbt ställt undan i övertygelsen att det bara är smörja.
Lämpligt vin att ackompanjera boken med. Lämplig musik att ackompanjera boken med.
En svensk Paasilinna, men medan den finska förebilden vet att hålla sig lagom lång har dessvärre Jonasson – och hans förläggare och andra eventuella förhandsgranskare – flutit ut i ett överflöd av idéer som till slut blir tämligen tjatiga och medan de historiska återblickarna oftast är kul och fantasifulla – ”hundraåringen” har mött en hel hög av 1900-talets mest framträdande gestalter – är Nuet, och framförallt då dess personnage, väl fjantigt, kort sagt kräver nutidsmänniskan ett annat förhållningssätt än det som författaren nu har anlagt. Sammanfattningvis en kul bok som inte är i närheten av att vara så bra som förvånansvärt många mäniskor påstår. Reavin att ackompanjera boken med.
På tal om lådor och större volymer och, för den delen, miljötänk så är väl det bästa i alla avseenden det sydeuropeiska systemet, som innebär att konsumenten tar med sin återanvända dunk och går till butiken och får den fylld? Billigare transporter. Inget onödigt emballage. Förvaringskärlen återanvänds. När man väl öppnat plastdunken i hemmets lugna vrå häller man över vinet på flaskor som står och väntar på att fyllas på nytt. Kvaliteten? Med tanke på att innehållet i billiga svenska lådor ofta kostar så lite som en euro per liter, eller rent av mindre, indikerar priserna på mellan en och tre euro per liter för de här pumpvinerna att de relativt sett är av hyfsad kvalitet och om Systembolaget går över till pumpar och dunkar istället för lådor kommer detta att komma konsumenten till godo i form av bättre viner eftersom man eliminerat förpackningen och rationaliserat transporten. Billigare box- och pumpalternativ.
Enligt ett nyhetsbrev ”rasar branschen” i bästa kvällstidningsjargong över Systembolagets utspel att höja skatten på lådvinerna. Arga röster menar att det skulle leda till ändå mer gränshandel och man kan väl, med all respekt för alla som tjänar bra med pengar på lådorna, tycka att det gör väl inget? Vill man tjäna pengar på lådor får man ge sig in i gränshandeln medan Systembolagets butiker åter fylls med fler flaskor än lådor. Fast ytterst handlar det väl om att man inte alls ska röra skatten. Bättre är om Systembolaget slutar köpa in lådor för under 200 sek och flaskor för under 65 sek. Det är ett bra sätt att förbättra dryckeskulturen – alla som är tveksamma till att handla i grannens garage eller att åka till Tyskland för att handla vin kommer att gå en lyckligare framtid till mötes medan alla som köper riktiga skräpviner idag, på bolaget eller via import, kommer att göra det oavsett vad Systembolaget har att erbjuda, enda skillnaden är att de kommer att handla lite mer via egna Tysklandsresor eller besök i kvarterets tyskgarage och, tja, även om tyskgaragen inte är en kul företeelse och något för polisen har väl aldrig lite gränshandel skadat? Boxalternativ.
Här är tre roséviner som jag på ett eller annat vis står bakom. I två fall som vinmakare, i ett som scout. Självklart är det nyss nämnda tillräckligt som skäl för att ni ska springa benen av er i er iver att köpa dem, men det finns lite andra skäl också: Domaine de Brescou ”Fleur d´Été” är pinsamt billig (79 sek) och har en egen och lockande karaktär som formats av Grenache spetsad med en rejäl dos Pinot noir och en tesked Viognier – handen på hjärtat, har någon av er provat den blenden förut? Fungerar utmärkt. Passar varje tillfälle, även om det är mer aperitif- än matrosé. Les Lauzeraies är inget annat än sensationellt billig: en Tavel för under hundralappen och dessutom både snygg och välgjord. Kommer från den delen av Tavel som är byggd på kalkjordar, vilket också gör att den hör hemma bland de mer strama och eleganta Tavel-roséerna (mer om Tavels olika terroirer i ett framtida inlägg; de två andra terroirerna är nämligen på gång in i beställningssortimentet…). Mer mat än aperitif. Blott några kronor dyrare och därmed också pinsamt billig är Château L´Arnaude ”Cuvée Therese”. Det här är i doften och smaken 110 % Provence om jag får säga det själv och jag avser då Provence i meningen Côtes-de-Provence. Det som måhända förvånar både en och annan är den ljusa färgen. Halvvägs in i vitvinernas värld. Tja, tyck om eller inte. Mats Wallin, som äger Château L´Arnaude och jag tycker att den här färgen är cool, coolare än någon annan roséfärg, och vi tror också att det var det som gjorde att Gilbert & Gaillard gav vinet 90 poäng och inte 89, vilket i och för sig hade varit sensationellt bra det också. Glöm inte heller att köpa mer Lemelson till sommarens äventyr.
Det vore en kraftig överdrift att påstå att jag kan min Eurovision Song Contest (ESC) – historia. I år tittade jag dock och jag kan avslöja att rätt låt som vanligt vann. Överlägset bäst var annars den här, både avseende musiken och framförandet. Bra var även den här och den här. Jaja, jag vet, men ni kan ju tänka er hur resten var: lejonparten drogs med samma spattiga, lätt hysteriska och definitivt meningslösa koreografi som dominerat de senaste 15 åren – ni vet, likadana dansare som gör likadana ryckiga rörelser med armarna och studsar runt lite och så rör den som sjunger lite på ett ben eller två och rycker med en arm i hopp om att vi ska ha överseende med det mediokra musikvalet. Bröderna Herrey var före sin tid, men det ursäktar å andra sidan inte heller deras uppträdande. Jo, just det, jämför gärna länken ovan till den fixade versionen av vinnarlåten och ett klipp från direktsändningen. Förhoppningsvis var det sista gången Ell eller om det är Nikki, hon i duon i alla fall, sjöng utan playback. Champagne till vinnarna och Moldavien.
Har tidigare påtalat poängen med reviderade och utökade upplagor. Snart är det dags för min gamla ”Vinprovningens abc” – inte helt utan framgång utgiven i Danmark och Sverige i början av seklet – att återuppstå som ”Vinprovning”. Närmare bestämt sker detta den första september i år, varmed alla snälla företag redan vet vad de ska ge sina anställda i julklapp 2011 (bokhandelspriset blir resonabelt, snudd på snålt i julklappssammanhang, men man kan då komplettera med ”Odla och tillverka vin”) och ni som inget kan om provning och ni som tycker att era vänner är hopplösa och behöver lära sig de mer grundläggande elementen avseende vinumgänge, ja, ni har alla hittat rätt redan i september. Den som nu sitter på en ”Vinprovningens abc” ska inte tro att inget nytt hänt i den här nya versionen. Kort sagt är den uppdaterad och utökad med mer text om vintillverkning, världens vinområden och fakta om druvor i syfte att göra utgåvan till en titel inte bara för den som vill vinprova utan också för den som vill vinumgås. Det som i princip lämnats orört är texten om hur man blir vinprovare. Detta därför att en poäng med boken är att den ska locka till vinprovning, inte tvärtom, och just kapitlen om hur man blir vinprovare var redan såväl abc-mässiga som putslustiga. Däremot har tipsen på egna blendövningar kraftigt utökats, vilket gör boken till en omistlig bibel för alla vinklubbar. Ja, det är bara vad jag säger så här innan allt är helt klart, återkommer med en fullödig, mer positiv recension när det är dags för säljstart fram på sensommaren.