NAO härskar och i Rhônedalen haglar vädervarningarna tätt samtidigt som snöchockade chaufförer utför mindre välgenomtänkta manövrar och ger olyckskorparna som utfärdar ”alerte orange”- och ”alerte rouge”-varningar rätt och det hela slutar allt som oftast i ännu ett av Rhônedalens och Autoroute 7:s välbekanta snökaostillstånd och som vanligt är Lyon centrum för eländet. Tidigare i veckan undvek jag med näppe hysterin när jag på vägen hem från Domaine de Brescou, vid Pezenas, väster om Montpellier, som vanligt svängde av mot sydväst strax före Avignon. Dock skulle jag igår köra bil till Paris. 90 mil. Av vilka en ansenlig del går genom den franska vinterns Bermudatriangel – denna det mystiska eländets gapande käft, där hela busslaster snöat inne, otaliga långtradare förlorat både sig och sin last och där mer än en hysterisk fransman skymffullt skrikit åt sina passagerare och medtrafikanter innan han, uppgiven, gråtandes och förlorad på andra sidan förnuftets och sansens gräns, där han vilt gett sig hän åt vansinnets våldsamma ritt, helt enkelt avslutat den plågsamma väntan på att slutligen tappa kontrollen över sitt fordon genom att placera bilen i dikets mjuka snövall, Är ni nöjda nu? skriker han sedan med sina uppspärrade ögon fästade i sina passagerare och de sistnämnda förstår att det inte är läge att fråga Är vi inte framme snart?. Ja, det är inte utan att även jag själv nu är nyfiken på hur det gick – jag menar: här ska jag nu ta mig igenom den franska vinterns Bermudatriangel! – så låt oss komma till saken: I förrgår var kaoset totalt, klockan sex i morse utbröt ett nytt än värre kaos, men igår eftermiddag och igår kväll kunde jag snyggt och smärtfritt glida igenom triangeln utan minsta problem. Visst, det där var vad man kalla antiklimax och nu är det här inlägget reducerat till ännu ett ointressant och meningslöst dito, som du dock läst till sitt slut. Vintersång. Vintervin.