Äta i Peking: 1949 Duck de Chine & Nowhere man

Såvitt vinifierat kunnat utröna, finns det två 1949 i Peking. Med tanke på att numret är året då Mao tog makten, kanske det finns ändå fler 1949 – låt vara att det då inte handlar om

Konst signerad Peking-baserade Julien Ranjard

förstklassiga restauranger. Vara hur det vill med den saken. ”Vår” 1949 ligger inklämt på en liten innangård nära Sanlitun eller närmare bestämt på Courtyard 4, Gong Ti Bei Lu i Chaoyang district (tel 6501 8881). För att vara mer exakt är 1949 även ett konstgalleri med mera och egentligen heter krogen Duck de Chine och den ligger så att säga bakom eller innanför galleriet; man har inte kommit fel när man finner sig stående bland tavlor och skulpturer. Duck de Chine har, som sig bör, en fantastisk anka, men som på så många andra krogar av det här slaget i Peking är allt bra. Den som vill, kan skölja ner sina sötsura räkor, eller vad man nu äter, med en ung Lafite för drygt 30 000 sek eller satsa på en Le Volte, en Clos de los Siete eller kanske en Gewurz från Trimbach, samtliga under tusenlappen och ointressanta för den som vill skryta och skräppa eller bara bli flott bjuden därför att man har en position som låter sig mutas. Om det inte framgått ovan är det stark gåditochätrekommendation på den här krogen. Och just det: ankan trancheras vid bordet. Nowhere man.

1949 - Duck de Chine

Who´s Who?

Det är ytterst behjärtansvärt, och möjligen en aning makabert, att någon, enligt uppgift,

Keith Moon med vänner

försökt få Keith Moon, från The Who, att uppträda i samband med OS i London i sommar. Med tanke på att denne en av rockhistoriens, i vinifierat.se:s tycke, två bästa trummisar och helt säkert en av de roligaste och mest underhållande, varit död i 35 år kan det bli svårt. En sådan tur då att vinifierat.se finns så att ni kan njuta av Keith Moon och hans vänner här. Möjligen kan man lägga till, att de visste hur man skulle avsluta ett TV-uppträdande på den tiden.

Jim Marshall & Jim Marshall ur tiden

Snudd på slag i slag har såväl fotografen Jim Marshall som förstärkarbyggaren Jim

Känd Marshall-bild av Marshall-brukaren Hendrix

Marshall gått ur tiden – låt vara att det är ett tag sedan fotografen lämnade vår värld. I vilket fall som helst tackar vinifierat.se uppmärksamma hängruntare som hört av sig och ställt sig frågande till varför detta ännu inte kommenterats på bloggen. Visst borde det gjorts tidigare. Ett påskfirande kom emellan, pinsamt nog. Men bättre sent än aldrig. Här får ni en förevisning i vad Marshall, förstärkaren, är, så att ni alla förstår vad som är så unikt, och här kan ni se en patetisk figur göra precis det jag själv gjort 1000 gånger: hängt på, eller i vart fall försökt hänga på, Bill Nelson i ett solo som såvitt vi vet, och framförallt vill tro, skapats med hjälp av en Marshall på högsta volym, i bästa Eric Clapton-anda; Gibson Les Paul + Marshall + högsta volym. Om detta kan man för övrigt läsa i den fina romanen ”Skördeoffer”. Avslutningsvis, slog det mig, med tanke på nyhetsutsläppet 2:a april: En Les Paul i en Marshall och allt på högsta volym är som en Girard Old Vine Zinfandel. Tveklöst. Sänker man volymen så pass mycket att rundgången slutar tjuta hamnar man däremot i en Bem bi Bre.

 

Marshall stack

 

Bra bok

MVG för AG

En gång i tiden, på det glada 90-talet, var Johan Jureskog en ung, lovande kock som

Köttbild snodd från http://ohmansmatochvin.wordpress.com

fördrev sina dagar i Frankrike. Dels på enstjärniga Pierre au Palais Royal i Paris, dels hos oss på Domaine Rabiega i Draguignan. Så snart han tog sig ur vårt franska grepp passade hans karriär på att ta stormsteg. Välkänd från kocklandslaget, TV och, inte minst, fina Rolfs Kök, som han fortsatt driver, försöker han nu göra Kungsholmen till något slags köttmecka och Restaurang AG till, ja, köttkaba?, och visst lyckas han med det. Chansen att hitta Köttbitarnas köttbit här är tämligen stor. Dessutom håller man sig med en trevlig vinlista, där snygga och välgjorda Gruaud Larose 2007 är en liten dröm för 1080 kr (dock tycker jag absolut inta att ni ska dricka det vinet, eftersom jag har planer på att komma tillbaka fler gånger). En sak saknas dock och det är ett anständigt, rent köttvin (jodå, det finns, bevisligen, vit-, röd-, rosé- och köttvin) från köttlandet Argentina, till exempel Bressia Profundo, som till skillnad från de flesta rödtjuten från Argentina, faktiskt är rent och snyggt och befriat från obehaglig skitbeska.

Rustik rugby & skir skönhet

Rugby är nästan lika stort som fotboll här i Frankrike, ja, i södern rent av den största sporten. Det går alltså inte att bo här utan att dras in i den ovala läderkulans, för oss svenskar tämligen okända, värld. Rugby är en mer intressant och mer ärlig sport än kusinen fotboll därför, att spelarna inte piper så fort de får en skråma och de filmar sig definitivt inte till domslut, att rugby är ett mer taktiskt spel och ställer större krav på coacherna, att rugby är, tro det eller ej, ett skönare spel med en finess och en skirhet som fotbollen saknar. VM-finalen idag, mellan hemmafavoriterna All Blacks och Les Bleus, alltså Nya Zeeland och Frankrike, var en ren njutning. Ingen trodde väl på allvar att All Blacks, världens bästa lag nästan jämt, men som nästan aldrig lyckas vinna VM, skulle förlora den här gången, men Les Bleus spelade smart och med spelare som François Trinh-Duc och Thierry Dusautoir på planen finns det skäl även för nyzeeländarna att se upp med Frankrike. Det slutade 8-7 till hemmafavoriterna. En välförtjänt och efterlängtad trofé för All Blacks, all heder åt dem – de är verkligen världens bästa rugbylag. (Hade det här varit en fotbollsmatch hade bortalaget definitivt klagat en del på domaren, men nu är det rugby och då nöjer vi oss med att gratulera segraren (England fick ett försök bortdömt i förra VM-finalen, protesterade någon? nej, man menar på fullt allvar i den här sporten att ”domaren dömer”.))

Hu! En knästrumpepudel?

Njaee, ingen helhjärtad pudel, men… när man behandlar knästrumpan med sådan stil och elegans och inte minst respekt och ödmjukhet kryddad med ett lagom rågat mått nördighet som här, måste man låta sitt hjärta beröras och intellektet och omdömet påverkas så till den grad att man i all ödmjukhet accepterar att även knästrumpan har sin plats i samhället.