Det sämsta med tidiga morgonflighter är att de avgår tidigt på morgonen. Det kan tyckas ligga i sakens natur, men det göre inte saken bättre. Hursomhelst framme i Chicago nu där jag mellanlandar och äter på Charlie Trotter´s. Mer om detta i ett kommande, jättespännande inlägg.
Det är några år sedan den utkom i Sverige och ändå fler år sedan den utkom i Danmark, men den finns att köpa och man kan provläsa.
När vi – Lopez, Salker & jag – gjorde den här boken ville vi göra en humorbok i första hand. Lopez lagade till en katalansk rätt, Salker och jag godkände eller avslog. Sedan skulle jag skriva en text kring rätten utifrån Lopez-släktens mångtusenåriga historia. Om våra respektive skrattade åt texten kom den med, i annat fall refuserades den. (Eftersom vi alla har kvinnliga moatjéer är det säkert ingen tillfällighet att kvinnorna är fantastiska i den här boken, medan männen genomgående är ynkryggar och i största allmänhet handfallna och korkade.) Slutligen ritade Salker en illustration utifrån receptet och/eller texten. Samma sak: skrattade moatjéerna kom bilden med, annars refuserades den.
Vi kan följa med Lopez-släktens förmödrar när de bygger pyramider i Egypten, skriver Gilgamesh, hjälper Columbus hem från Amerika eller ersätter Fangio i hans mest magnifika lopp (som han alltså inte körde själv) . T ex.
Med andra ord är det här i första hand en bok att skratta med, i andra hand att laga goda katalanska recept ur. ”Årets udgivelse i Danmark 2001”, enligt BT. Väl bekomme!
Jaså, vin till boken?
Gräsänkling med blott yngsta dottern hemma, vad passade då bättre än djupfryst lasagne – för ordningens skull värmd till rumstemperatur – och lite Ornellaia? Ja, påstortellini är ett bättre alternativ, men eftersom dottern fått nog av dylikt slog jag på stort och försökte mig på konststycket att få till en perfekt lasagne, vilket inte är det lättaste ska ni veta.
Fabrikanternas exakta recept varierar för att nu inte tala om allt skräp som tillsätts före djupfrysningen (alla har väl läst ”Hemlige kocken” vid det här laget?). Sedan har vi det här med ugnars förmåga att uppträda kapriciöst. Ibland betyder 200 just 200, men ibland betyder det 150 eller 250. Lika pålitliga som en folkomröstning i Sverige.
För att vara på den säkra sidan – som ni förstått kan mycket gå fel när man ska värma lasagne – samt därför att jag inte hade någon som snyltade på innehållet, bestämde jag mig för att hämta upp ett favvovin. Efter visst sökande i min numer enormt disciplinerade vinkällare hittade jag till avdelningen med Ornellaia. Där ligger de på rad, 1991 – 1995. I stora, välordnade högar.
Varför har jag så mycket Ornellaia just? Jo, som sagt gammalt favvovin, men också därför att en tokpanna till spritlangare i Ventimiglia – precis på andra sidan gränsen; det är dit fransmännen åker för att handla billig sprit: Italiens svar på Bordershop – varje år tog emot en omgång Ornellaia från sin distributör, som, specialiserad på crap som han var, inte kunde bli av med det här dyra vinet. Min dealer gjorde helt enkelt distributören en tjänst. Och jag, jag köpte sedan orneallaiorna från min langare för att göra honom lycklig. Nåja, även för min del var det ganska okej eftersom dealern inte gjorde något påslag, desperat som han var att bli av med dyrvinet.
Tyvärr tog detta utmärkta arrangemang slut i samband med att Ornellaia helt eller delvis (minns inte längre hur det mer exakt förhöll sig) såldes och för övrigt även ändrade stil från och med årgången 1997. Från att ha varit sinnebilden av exakt vinmakning, vilket inte är helt lätt att åstadkomma, blev det ett bra vin i powerskolan, som inte är fy skam det heller men inte lika imponerande, eftersom nästan vem som helst, till och med Paul Hobbs, kan göra ett powervin.
Nog av. Ornellaia blev det till den inte med full framgång uppvärmda lasagnen – dottern är dock van och tog en youghurt eller något istället – och jag ansträngde mig verkligen för att hitta fel på vinet, men det gick inte. Visst hade den flyktiga syran blivit lite mer påtaglig med åren, men för övrigt var det, som det alltid varit, fulländat i sin eleganta och balanserade vinmakning. Snyggt. Gott. Hatten av. Ska nog drickas de närmaste åren så det gäller att inte vila på hanen utan att göra sin plikt. Mer lasagne framöver alltså.
Det är dubbelgångarnas årstid i San Fransisco. Såg Boxer-Robert servera på Annabelle´s på 4th street idag. Maten och vinlistan på Annabelle´s är okej, men inget skäl att gå dit, däremot måste, förstås, alla svenskar gå dit och be Boxer-Robert om en autograf.
Noterar f ö att det var ”Black Friday” igår. Det heter så därför att den här klämfredagen efter Thanksgiving startar julhandeln och det är en massa rea – erbjudanden och fullständigt h-y-s-t-er-i-s-k-t. Full mediabevakning och MacDonald´s och Macy´s parader är bara förnamnet. Äntligen förstår jag kaosscenerna i min barndoms Kalle Anka & Co och Blondie. Ullared i kubik.
När jag gjorde reklam för Farmer´s Reserve Chardonnay i samband med att vinet släpptes i Sverige (se ”Oktobersläppet 2009” nedan) föreslog jag att man kunde äta smörstekt hälleflundra till vinet. I dagens nummer av Metro föreslår tidningens experter – tillika experter på www.menyse.com – att man ska tillreda en exotisk wok istället.
Det finns inget skäl för mig att gå i polemik med detta, tvärtom citerar jag gärna experterna, som skriver så här under rubriken ”Dryckestips till exotisk wok”: ”Till ljus fågel eller kött går det alldeles utmärkt att välja vitt vin av lite kraftigare snitt. Till het wok, med både syrliga och exotiska inslag, väljer jag gärna ett smakrikt vin med generös frukt och frisk syra.” Och, ja, det vinet är, som den uppmärksamme läsaren förstått, Farmer´s Reserve Chardonnay (varunr. 6538, 94 sek 750 ml, 49 sek 375 ml) och här finns ändå fler mattips till vinet: http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=6538&Butik=0&SokStrangar=
Ajdå, jag missade Grynkorvens dag den15:e oktober. Jag skyller på resa (jag var faktiskt i Spanien och åt chorizo, vilket inte är att bedra grynkorven, snarare att bredda perspektivet). Ni kan läsa mer om grynkorv och Grynkorvens vänner på http://www.grynkorv.se
La Vistillas (http://www.lavistillas.net)ligger mitt i den smet som alltmer utgör centrum i det moderna Rioja. Någon mil från Haro och med utsikt över floden Ebro, byn Briones och det milsvida, kuperade landskapet som Rioja är när det visar sig från sin bästa sida. Vrider man på huvudet (nåja…) kan man ovanför sig, ändå högre upp på kullen, se byn San Vincente, där invånare och tillresta till påsk roar sig med att iförda masker gå runt och piska sig själva.
Längs Ebro löper en labyrint av små vägar och stigar som man lätt går vilse på, vilket inte gör något om man har tid på sig och dagsljuset dröjer sig kvar. För det mesta hamnar man i en vingård eller floden Ebro eller upptäcker kyrktornet i Briones på fel ställe i horisonten eller… nåja, har man tid på sig är det hursomhelst så vackert att det blott är ett nöje att vara lost i Rioja.
Mycket trevlig personal, mysiga rum, fantastisk utsikt och en trevlig trädgård som snarare för tankarna till Thailand. La Vistillas slår det mesta i trakten.
Ska man nödvändigtvis äta, och det tycker jag att man ska, när man är i faggorna föreslår jag Asador La Aguileta i närliggande byn Labastida, som bara den är värd ett besök. Mycket bra mat – krogen är vida berömd för sitt kött – och en okej vinlista. Inte särskilt dyrt.
Tordesillas är en vid första anblicken ganska läcker liten by, där den på håll stoltserar på en kulle som står och plaskar med fötterna i floden Rueda. Vid ett närmare studium av Tordesillas, upptäcker man emellertid snart att de till synes oskuldsfulla byborna en gång om året begår ”Toro de la Vega”, då de meddels spjut har ihjäl en tjur, som man släppt lös i byn bara för att ha något att döda.
Nedanför byn, på andra sidan floden, ligger ett fult litet rött hotell – jag har dessbättre lyckats förtränga dess namn, men det går inte att missa – som på håll ser lika oskyldigt ut som byn det hör till, men saken är den att på det här hotellet är inte rökning för- utan påbjuden. Med andra ord är alla rum rökrum och korridorerna är så rökfyllda att man ibland måste krypa för att få syre.
Frukosten intas i ett utrymme som kombinerar reception med bar och, just, frukostmatsal. Det är också traktens rökruta, varför frukosten inmundigas till ljudet av skrovliga röster, rosslande skratt och astmatiska flämtningar, vilka hörs från spridda håll i den ogenomträngliga dimma som får ögonen att tåras och väggarna att bågna.
Om man inte bara överlever vistelsen på rökhotellet utan också hittar sortin och väl ute i friska luften sätter sig i bilen och kör till staden Rueda några kilometer bort, ska man nästan med detsamma som man angör Rueda titta åt höger och stanna vid den lilla baren Bar de Leones. Förvisso en hel del rök även här, men också en massa hygglig tapas som hjälper den ensamme och inrökte resenären att överleva fram till lunch.
Det här låter kanske lite vårdslöst, men det är så att jag under flera år inte haft koll på mina vinkällare (jo, jag har viner gömda lite här och var). Nu har jag försökt bringa ordning i oredan och jag har upptäckt en förfärlig massa viner som jag glömt bort att jag har.
Det positiva med detta är att jag nu har en mängd trälådor som måste öppnas och testas av. Är vinet dåligt dyker de resterande flaskorna upp på en auktion nära dig, är det bra dricks de upp per omgående eller då det förefaller vara lämpligt.
Bland mycket bortglömt hittade jag en del Château Lynch-Bages, som jag en gång i tiden köpte som primörer för ingenting här i Frankrike. Testade igår årgångarna 1985, 1990 och 1993 till hemkörd bruscetta (eller hur de nu stavas, de där italienska smörgåsliknande sakerna) och alla tre höll utmärkt och var dessutom goda till bruscettorna, vilka var belastade med ost, skinka, tomat, paprika och en del annat.
Med andra ord säljer jag inte mina Lynch-Bages. Inte än i alla fall.