Fick från Barndomsvännen tips på den här blogglänken. Och det fick mig att börja fundera över om RIP Kirby i själva verket alltid varit död? Är det egentligen han och inte Kip Walker som är Den Vandrande Vålnaden? Eller ska Kip Walker egentligen heta Rip Walker?
”Valda verk av T.S. Spivet” är en så bra boktitel att det är svårt att göra en bättre rubrik till ett inlägg om nämnda alster. Uppenbarligen älskar kritiker världen över den här boken av Reif Larsen. Under 2010 var det för en manisk tidningsläsare svårt att inte springa på något om boken åtminstone ett par gånger i månaden. Nu har jag läst den själv och ja, den är snygg, ganska egen och både småspännande och underhållande och det är lätt att stämma in i de många läsrekommendationerna. Larsen är ingen Saramago, men en bra, påläst amerikansk författare, det vill säga enklare språk, lite mindre vikt och mer underhållning än en tungviktare från Portugal. Valda recensioner av ”Valda verk av T.S.Spivet”: Tidningen Kulturen, Svenska Dagbladet.
Tidigare i år gick José Saramago bort. Strålande författare. Avslutade igår genomläsningen av romanen ”Alla namnen”. Utmärkt som allt annat han skrivit. Årets julklappstips på litteratursidan blir José Saramago. Och varför inte komplettera med en António Lobo Antunes? A.L.A. är hur otroligt det än kan låta ett nummer större än sin nobelprisvinnande landsman. Vill passa på att säga att varken Saramago eller A.L.A. är för den som är van vid förutsägbara texter med korta meningar och överdrivet inställsamma viner. Detta är däremot lämpliga viner för Saramago- och A.L.A.–läsare. Och, just det: Aram Khachaturian, Sonya Kahn och Toccata.
Att Jan Guillou så ofta blir påhoppad för sina ”korta, feta överarmar” torde bero på att den som för ordet har så svårt att få rätt i sak mot Guillou. Trots att denne har svurit i kyrkan. En gång till. Det enda problemet jag har med Guillou är att han ägnar för mycket tid åt skönlitteratur och för lite åt journalistik och krönikor. Läs hans krönikor i urval i ”Kolumnisten”. Ni behöver inte hålla med honom i allt, eller ens något, men håll med om att det är skönt, och viktigt, med så tydliga, pålästa och självständiga krönikörer – vi har dessvärre väldigt få av dem i Sverige.
En glad trudilutt till Jan Guillou och ett vardagsvin till älgsteken med gelé och brunsås. Bonus-Babs.
Nu kan det avslöjas: i min roman ”Skördeoffer”, som är skriven i fyra delar och stilar, har varje del och stil sin förebild och förebilden för del två är Mario Vargas Llosa. Undra på att han fick Nobelpriset.
Det är alltid intressant att se hur vi i Nuet skriver om historien och hur vi tar historiska personer och anpassar dem för våra egna syften. Om man ska tro propagandan från Château Pape Clement var påven Clemens V en riktig hejare som inte bara direkt deltog i vintillverkningen utan också var en synnerligen handlingskraftig påve. I sin utmärkta bok ”Påvarna” – läsbulla utfärdas härmed – konstaterar Göran Hägg, att Clemens V är ”en av de för kyrkan mest katastrofala personer som innehaft ämbetet som påve”. Trots att det är tveksamt om ”han och kung Filip (Philippe IV le Bel) alls kunde tala med varandra” (den förre talade occitanska, den senare ”franska”) förhindrade det dem inte från att skylla den förre påvens, Bonifatius, tillkortakommanden och bannbullor på tempelriddarna, vilket ledde till att merparten av dessa inom kort brändes på bål för att de ägnat sig åt ”avgudadyrkan och homosexualitet”. ”Till skillnad från dem som begick inkvisitionens övergrepp eller drev häxprocesserna kan varken Clemens eller hans omgivning för ett ögonblick ha trott på de absurda anklagelserna,” skriver Hägg, som också konstaterar att Clemens passade på att hänge sig åt nepotism av sällan skådad omfattning. Tilläggas ska, att Dante i ”Den gudomliga komedin”, välförtjänt enligt Hägg, placerade Clemens V som näste man upp och ner i hålet i ”Inferno” ovanpå de likaledes usla påvarna Nicolaus och Bonifatius (se ovan). På tal om slottets version som, som alla förstår är direkt löjeväckande, är den även historiskt felaktig såtillvida att Clemens inte hade något val: han kunde inte sätta sig på påvestolen i Rom. Han avled, efter en kringflackande tillvaro, i Carpentras (inte Avignon). F ö låg varken Avignon eller Carpentras i Frankrike vid den här tiden (jfr slottets propaganda) utan i Provence, som tillhörde det tyska kejsardömet och närmast löd under kungen av Neapel. För den som nu undrar: den påve som först installerade sig i Avignon på riktigt var Clemens efterföljare Johannes XXII.
Av en liten text på en av bokens smutssidor framgår, att ”alla författarintäkterna från denna bok går till Sofiastiftelsen… för banbrytande arbete rörande miljö och utveckling.” Sympatiskt. Dessvärre är Jostein Gaarders ”Cirkusdirektörens dotter” en både förutsägbar och tämligen tradig bok. Slutsatsen blir att jag tycker att ni ska köpa boken, men inte läsa den.
Sommaren är inte förbi. Den är lång. Än så länge hinns även en utmärkt roman i vinmiljö med innan hösten är över oss. Här kan man hitta mer info om boken och här kan man köpa den riktigt billigt. Dagens litteraturvin som f ö även fungerar mycket väl med en grillad köttbit i sommarnatten medan man äter och mumsar och spanar efter UFO:n på himlavalvet. UFO på riktigt.
Den som inte har något bättre för sig än att läsa en torr faktabok om vintillverkning i sommar kan med fördel ta sig an ”Odla och tillverka vin”, som nyligen utkom i en reviderad och, som det brukar heta, utökad (ger känslan av ”bättre och större”) upplaga. En på alla sätt och vis bra och utökad bok, även om den är lite torr, men vem är inte det?
Innan jag lämnar lästipset ”Everything you know about Indians is wrong” måste jag citera Smith när han i inledningen av kapitlet om konstnären James Luna citerar Henry Louis Gates Jr (ur ”Thirteen Ways of Looking at a Black Man): ” ’ Authencity’ is among the founding lies of the modern age”.