När jag i samband med att jag nästan cyklade omkull Gösta Knutsson där han lugnt promenerade fram på en trottoar som jag ganska okontrollerat och helt säkert illegalt trafikerade med en het tvåhjuling fick tillfälle att sitta ner på Ofvandahls och diskutera lite medan han tog för sig av det fredsfika jag föreslagit som en flott försoningsgest avslöjade han att han inte fick idén till sin kattvärld i Uppsala utan i Calatayud. ”Calatayud”, sa han, ”är en stad med sin storhetstid bakom sig, precis som hela Aragon för övrigt, som har sett sina bästa dagar, sönderslitet som det blev under inbördeskriget,”(vill här skjuta in att han talade så där, Gösta Knutsson, massvis av kommatecken hela tiden och ett och annat semikolon), ”men Calatayud, är också en märklig stad, därför att en gång om året, i mars närmare bestämt, intas, sedan sekler, kanske årtusenden, kanske sedan alltid, människornas kroppar av kattsjälar; från en dag till en annan blir uteliggarna strykarkatter och stugsittarna, i alla fall dom som inte steriliserats, och det är få människor som har steriliserats i Calatayud, oj, vad goda gräddbakelserna är!, tack ska du ha, käre velocipeddrummel, för dom, hursomhelst så ger sig stugsittarna ut på gatorna som vilka bakgårdskatter som helst, och de ger sig i lag med andra katter som, precis som dom själva, i ett slag gått från att vara fullblodsmänniskor, med människosjälar, utlovade till Gud, i detta av inkvisitionen för långliga tider förstörda Aragon, till att vara katter i människokroppar, och detta oavsett om dom vill det eller inte.” Ända sedan den där dagen har jag velat ta reda på om det ligger någon sanning i min barndoms favoritförfattares berättelse. Den som undslapp honom så där i förbifarten medan han mumsade gräddbakelser och, tro det eller ej, drack jordgubbssaft. Sagt och gjort, i år åkte jag till Calatayud för att vaka in mars och, ja, passa er noga, säger jag, och mer än så vill jag inte säga, men om någon annan får för sig att åka dit för att studera det här calatayudska marskattefenomentet, kan jag rekommendera det synnerligen prisvärda boendet på Hospederia Mesón de la Dolores. Rummen är på gott och ont lyhörda (fördelen är att man hör om rumsgrannen förvandlats eller inte) och framförallt billiga, frukosten bra och huset i sig fantastiskt. Ett sista råd innan ni ger er ut på egna expeditioner till Calatayud i mars: man kan med fördel medtaga en bitsk hund eller två alternativt en hundkostym.