Resumé av Viggo Cavling

Eftersom jag sedan många år känner Viggo Cavling lovade jag, i samband med att vi som hastigast sågs i Malmö förra sommaren, läsa hans spänningsroman ”Rörmokaren”. Inte för att jag hade en mer seriös avsikt att göra så, men det lät i mina numer franskretoriska öron bra att säga just då. Jag for förvisso med osanning; å andra sidan var alla glada. Dock dök en dag plötsligt min hustru, som faktiskt tycker om spänningsromaner, upp med boken i sin hand kvittrandes ”Titta, Lars! Viggos bok! Nu kan du läsa den!”. Nåja, som man bäddar får man ligga, tänkte jag och satte ögonen i boken efter att ha låtit den ligga och mogna ett par månader på nattygsbordet och, ja, det är både befriande och på något vis bestickande att jag känner Viggo, för det här är den första spänningsromanen jag med glädje läst sedan jag för typ 30 år sedan för alltid ledsnade på Alistair Maclean och Robert Ludlum och det är den första spänningsromanen jag under de senaste 20 åren tagit mig igenom utan att skratta och frusta på kultursnobbens obehagliga vis. Med andra ord: jag kryper till korset och rekommenderar uppriktigt och ångerfullt Viggo Cavlings”Rörmokaren” (Månpocket) å det varmaste. Den är rakt skriven och har en bra story och Viggo undviker välbetänkt att försöka smeta in sin spänningsroman i billiga metamorfoser och annat tjafs som inte hör hemma i en spänningsroman men som ack så många överambitiösa, deckardrivna författare envisas med att använda i syfte att göra konst av underhållningen istället för att stolt se sig själva som goda underhållare.

Marskatterna i Calatayud & Gösta Knutsson & jag

När jag i samband med att jag nästan cyklade omkull Gösta Knutsson där han lugnt promenerade fram på en trottoar som jag ganska okontrollerat och helt säkert illegalt trafikerade med en het tvåhjuling fick tillfälle att sitta ner på Ofvandahls och diskutera lite medan han tog för sig av det fredsfika jag föreslagit som en flott försoningsgest avslöjade han att han inte fick idén till sin kattvärld i Uppsala utan i Calatayud. ”Calatayud”, sa han, ”är en stad med sin storhetstid bakom sig, precis som hela Aragon för övrigt, som har sett sina bästa dagar, sönderslitet som det blev under inbördeskriget,”(vill här skjuta in att han talade så där, Gösta Knutsson, massvis av kommatecken hela tiden och ett och annat semikolon), ”men Calatayud, är också en märklig stad, därför att en gång om året, i mars närmare bestämt, intas, sedan sekler, kanske årtusenden, kanske sedan alltid, människornas kroppar av kattsjälar; från en dag till en annan blir uteliggarna strykarkatter och stugsittarna, i alla fall dom som inte steriliserats, och det är få människor som har steriliserats i Calatayud, oj, vad goda gräddbakelserna är!, tack ska du ha, käre velocipeddrummel, för dom, hursomhelst så ger sig stugsittarna ut på gatorna som vilka bakgårdskatter som helst, och de ger sig i lag med andra katter som, precis som dom själva, i ett slag gått från att vara fullblodsmänniskor, med människosjälar, utlovade till Gud, i detta av inkvisitionen för långliga tider förstörda Aragon, till att vara katter i människokroppar, och detta oavsett om dom vill det eller inte.” Ända sedan den där dagen har jag velat ta reda på om det ligger någon sanning i min barndoms favoritförfattares berättelse. Den som undslapp honom så där i förbifarten medan han mumsade gräddbakelser och, tro det eller ej, drack jordgubbssaft. Sagt och gjort, i år åkte jag till Calatayud för att vaka in mars och, ja, passa er noga, säger jag, och mer än så vill jag inte säga, men om någon annan får för sig att åka dit för att studera det här calatayudska marskattefenomentet, kan jag rekommendera det synnerligen prisvärda boendet på Hospederia Mesón de la Dolores. Rummen är på gott och ont lyhörda (fördelen är att man hör om rumsgrannen förvandlats eller inte) och framförallt billiga, frukosten bra och huset i sig fantastiskt. Ett sista råd innan ni ger er ut på egna expeditioner till Calatayud i mars: man kan med fördel medtaga en bitsk hund eller två alternativt en hundkostym.

Valda verk av T.S. Spivet

”Valda verk av T.S. Spivet” är en så bra boktitel att det är svårt att göra en bättre rubrik till ett inlägg om nämnda alster. Uppenbarligen älskar kritiker världen över den här boken av Reif Larsen. Under 2010 var det för en manisk tidningsläsare svårt att inte springa på något om boken åtminstone ett par gånger i månaden. Nu har jag läst den själv och ja, den är snygg, ganska egen och både småspännande och underhållande och det är lätt att stämma in i de många läsrekommendationerna. Larsen är ingen Saramago, men en bra, påläst amerikansk författare, det vill säga enklare språk, lite mindre vikt och mer underhållning än en tungviktare från Portugal. Valda recensioner av ”Valda verk av T.S.Spivet”: Tidningen Kulturen, Svenska Dagbladet.

Aram Khachaturian, Sonya Kahn, Toccata, António Lobo Antunes, José Saramago & Alla namnen

Tidigare i år gick José Saramago bort. Strålande författare. Avslutade igår genomläsningen av romanen ”Alla namnen”. Utmärkt som allt annat han skrivit. Årets julklappstips på litteratursidan blir José Saramago. Och varför inte komplettera med en António Lobo Antunes? A.L.A. är hur otroligt det än kan låta ett nummer större än sin nobelprisvinnande landsman. Vill passa på att säga att varken Saramago eller A.L.A. är för den som är van vid förutsägbara texter med korta meningar och överdrivet inställsamma viner. Detta är däremot lämpliga viner för Saramago- och A.L.A.–läsare. Och, just det: Aram Khachaturian, Sonya Kahn och Toccata.

Jan Guillou, Lill-Babs & rödtjut

Att Jan Guillou så ofta blir påhoppad för sina ”korta, feta överarmar” torde bero på att den som för ordet har så svårt att få rätt i sak mot Guillou. Trots att denne har svurit i kyrkan. En gång till. Det enda problemet jag har med Guillou är att han ägnar för mycket tid åt skönlitteratur och för lite åt journalistik och krönikor. Läs hans krönikor i urval i ”Kolumnisten”. Ni behöver inte hålla med honom i allt, eller ens något, men håll med om att det är skönt, och viktigt, med så tydliga, pålästa och självständiga krönikörer – vi har dessvärre väldigt få av dem i Sverige.

En glad trudilutt till Jan Guillou och ett vardagsvin till älgsteken med gelé och brunsås. Bonus-Babs.

Göran Hägg, Dante & Pape Clement

Det är alltid intressant att se hur vi i Nuet skriver om historien och hur vi tar historiska personer och anpassar dem för våra egna syften. Om man ska tro propagandan från Château Pape Clement var påven Clemens V en riktig hejare som inte bara direkt deltog i vintillverkningen utan också var en synnerligen handlingskraftig påve. I sin utmärkta bok ”Påvarna” – läsbulla utfärdas härmed – konstaterar Göran Hägg, att Clemens V är ”en av de för kyrkan mest katastrofala personer som innehaft ämbetet som påve”. Trots att det är tveksamt om ”han och kung Filip (Philippe IV le Bel) alls kunde tala med varandra” (den förre talade occitanska, den senare ”franska”) förhindrade det dem inte från att skylla den förre påvens, Bonifatius, tillkortakommanden och bannbullor på tempelriddarna, vilket ledde till att merparten av dessa inom kort brändes på bål för att de ägnat sig åt ”avgudadyrkan och homosexualitet”. ”Till skillnad från dem som begick inkvisitionens övergrepp eller drev häxprocesserna kan varken Clemens eller hans omgivning för ett ögonblick ha trott på de absurda anklagelserna,” skriver Hägg, som också konstaterar att Clemens passade på att hänge sig åt nepotism av sällan skådad omfattning. Tilläggas ska, att Dante i ”Den gudomliga komedin”, välförtjänt enligt Hägg, placerade Clemens V som näste man upp och ner i hålet i ”Inferno” ovanpå de likaledes usla påvarna Nicolaus och Bonifatius (se ovan). På tal om slottets version som, som alla förstår är direkt löjeväckande, är den även historiskt felaktig såtillvida att Clemens inte hade något val: han kunde inte sätta sig på påvestolen i Rom. Han avled, efter en kringflackande tillvaro, i Carpentras (inte Avignon). F ö låg varken Avignon eller Carpentras i Frankrike vid den här tiden (jfr slottets propaganda) utan i Provence, som tillhörde det tyska kejsardömet och närmast löd under kungen av Neapel. För den som nu undrar: den påve som först installerade sig i Avignon på riktigt var Clemens efterföljare Johannes XXII.

Alternativ till den katastrofala påvens vin.

Sympatisk och tradig Jostein Gaarder

Av en liten text på en av bokens smutssidor framgår, att ”alla författarintäkterna från denna bok går till Sofiastiftelsen… för banbrytande arbete rörande miljö och utveckling.” Sympatiskt. Dessvärre är Jostein Gaarders ”Cirkusdirektörens dotter” en både förutsägbar och tämligen tradig bok. Slutsatsen blir att jag tycker att ni ska köpa boken, men inte läsa den.

UFO & mer lästips för sommaren

Sommaren är inte förbi. Den är lång. Än så länge hinns även en utmärkt roman i vinmiljö med innan hösten är över oss. Här kan man hitta mer info om boken och här kan man köpa den riktigt billigt. Dagens litteraturvin som f ö även fungerar mycket väl med en grillad köttbit i sommarnatten medan man äter och mumsar och spanar efter UFO:n på himlavalvet. UFO på riktigt.