Laurie Anderson x 3 & vintips
Svara
Kategoriarkiv: Musik
Rekordtidig skörd & struntprat
Sedan en dryg månad rapporteras det om en ovanligt tidig skörd i år. Särskilt i Bordeaux. Om någon vecka kommer vi dessutom att kunna läsa att det är första gången sedan 1893, 1863 i förekommande fall där man råkat vända uppochner på 9:an, som man skördar så tidigt. Redan före den 23:e augusti! Och allt det tyder, förstås, på en osedvanligt bra skörd. Jämförelser kommer framförallt att göras med 1990, som ligger tillräckligt långt bort för att få ska ha ordentlig koll och som vanligt kommer ingen att fundera över hur pass bra 1893 egentligen var. Eller, för den delen, hur pass bra det är med en rekordtidig skörd. Talar vi Frankrike liknar 2011 verkligen 1990. Torka råder i större delen av landet (och man drar paralleller till det problematiska torråret 1976). 1990 ledde detta till att den som besprutade sina stockar sent med systemiska produkter hade problem med restprodukter i musten. För övrigt blockerades mognadsprocessen på flera sätt. Resultatet blev att somliga viner fick mer socker än karaktär och arom. Varför har då 1990 hyllats snart sagt överallt? Nja, det är ingen dålig årgång. Fast hyllningen beror nog till stor del på att 1990, till skillnad från den stramare och mer kompletta årgången 1989, gav upphov till en av få ´”powerårgångar” i Bordeaux. Samtidigt snurrade de ekonomiska hjulen för fullt (just före fastighets- och bankkrisen ni kanske minns?) och det fanns stor efterfrågan på dyra primörer från Bordeaux, vilket hjälpte till att hypa året. Huruvida man föredrar 90:orna eller 89:orna idag är en smaksak, men rent objektivt måste 89:orna generellt anses som de mer kompletta vinerna. På tal om det här med rekordtidig skörd till följd av tidig blomning och varmt och torrt väder fram tills nu… ta det med en nypa salt; börjar det inte regna kommer mognadsprocessen att kraftigt avstanna och den fenoliska mognadsprocessen kan till och med upphöra. När vinrankan stressas av torka stänger den av sin fruktproduktion och fokuserar på att överleva. Med andra ord kan ingen säga något vettigt om årgången 2011 avseende skördestart och kvalitet förrän om några månader. Däremot är allt som sägs, förstås, bra rubriker och notiser i juli, då journalisterna går på semester och nyhetstorka råder. Det vet också vi i vinvärlden och det är ingen tillfällighet att vi kommunicerar strunt om årgångarna under den här perioden. Det här inlägget är eventuellt ett undantag från detta. En solskenshistoria.
En lika patetisk som pinsam bokhyllnng
När Hustrun sa att jag bara måste läsa
Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap av Mary Ann Shaffer reagerade jag som jag alltid gör på Hustruns lästips: påtagligt arrogant och lagom avmätt och på ett tämligen patetiskt vis avfärdade jag såväl Hustrun som hennes litteratursmak och boken i fråga och utan att ha läst en bokstav visste jag redan att jag aldrig skulleläsa en bok med ett så larvigt utseende och en så töntig omslagstext och som dessutom rekommenderats av Hustrun, som faktiskt tycker att deckare är bra. Nu är det dock så att 1 Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap inte är en deckare 2 jag har, som tur är, mot bättre vetande läst den och 3 den är riktigt bra. Eftersom Hustrun aldrig läser min blogg – hon tycker den vittnar om inte bara bristande gestaltningsförmåga utan också dåligt omdöme och viss avsaknad av självkritik (hur hon nu kan veta det utan att läsa den) – kan jag erkänna det där sista med att boken faktiskt är riktigt bra. Visst, den är lite larvig och personerna är lite väl svarta respektive vita, men allt detta är ett medvetet författargrepp och det som gör Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap till, som Carina Burman uttryckte saken i en recension i SvD, ”en feel good-komedi – fast på papper”. Å andra sidan ska sägas, med tanke på det där med ”feel good”, att detta inte bara är underhållning, det är också en utmärkt beskrivning av en civilbefolknings umbäranden under en ockupation. Elände beskrivs i mina ögon bäst med en portion distanserande humor, vilket oftast gör eländet mer greppbart. En i grund och botten oerhört sorglig bok i fjantig förpackning och mycket feel good-smet helt enkelt. Nästa gång Hustrun ger mig ett boktips ska jag faktiskt hösamma det med en gång och jag ska nu också rota runt i bokhyllorna för att förska hitta andra böcker hon tidigare tipsat om, men som jag i min arrogans snabbt ställt undan i övertygelsen att det bara är smörja.
Lämpligt vin att ackompanjera boken med. Lämplig musik att ackompanjera boken med.
Fête de la Musique
För 30 år sedan fick den franska kulturministern Jack Lang för sig att alla fransoser skulle ge sig ut och spela och sjunga mellan, om jag minns rätt, 20.30 och 21.00 den 21a juni. Sagt och sjungit. Numer är ”Fête de la Musique” en gigantisk musikfest som spritt sig inte bara till alla och envar i Frankrike utan också till många andra länder. Det är aldrig fel att vara i Bordeaux när det drar ihop sig detta magnifika musikparty, student- och musikstad som det är. Dock hade jag oturen att i år få death metal-scenen utanför mitt hotellfönster och även om harmonierna ofta är vackra, är det mindre kul när sångaren primalskriker i värsta mistlursanda och sedan får för sig att han måste fortsätta göra det fast både hans röst och låten borde tagit slut för länge sedan.
Äta i Sta Margherita Ligure, Nine Horses & The Seahorses
Om man längs den liguriska rivieran förirrar ner sig ner i vackra Santa Margherita Ligure, några snäva böjar öster om underskattade Genua och några ändå snävare böjar före Portofino, kan man med fördel äta och dricka gott på Oca Bianca. Nine Horses. The Seahorses. Stone Roses – bonus.
Louis Sipp Tokay Pinot Gris Kirchberg de Ribeauvillé 1998
Ett sådant ståtligt namn. Numer utan Tokay, men ståtligt i alla fall. Hur är då vinet från 98? frågade jag mig själv efter att inte ha provat det på åratal – och då senast till färska, svenska räkor, vill jag minnas och ja, då var det mycket runt och fruktigt och Pinot grisigt insmickrande, om ni är med på vad jag menar och är ni inte det så är väl inte det här ett särskilt lämpligt inlägg för just er. Nog av. Idag är 98:an vuxen. Inte gammal. Vuxen. Frukten är tämjd och det runt, insmickrande är mindre runt och insmickrande. Det har ändrat sig enormt, men det är fortsatt vitalt. Fungerade bra till någon slags hopkokstallrik med färsk sparris och något mer och halvlagrad getost med honungsstänk samt till torskrygg med rödbetor och annat som folk fått för sig hör ihop med torsk, och som, det ska villigt erkännas, är väldigt gott ihop med torsk. Lite Jeff Beck att fira nationaldagen med. Extralänk så att även Jennifer får visa att hon inte bara kan kompa Jeff.
Tillsatser i vin & Talking Heads
Tänkte först kalla det här inlägget ”Kommissionens förordning (EG) Nr 1622/2000”, men så kom jag på att det säkert är fler som söker på ”Tillsatser i vin” så på det viset fick det bli. Det är nämligen så att det talas och bloggas på många håll om den här saken. Förmodligen tack vare Mats-Eric Nilssons skriverier i SvD. Bra. Men gör nu så att ni läser länken ovan. Inte helt aktuell eftersom en del ändringar gjorts genom åren. Emellertid fortsatt relevant och viktigast av allt: den räknar inte bara upp en del av det som är tillåtet, den talar också om hur vi stackars vinmakare övervakas. För så är det: bara för att ett ämne är tillåtet i vinsammanhang är det inte sagt att man kan använda det. Och framförallt inte hursomhelst. Talking Heads.
Lou Reed & The Last Shadow Puppets med bonus
Who am I? funderar Lou medan slynglarna i The Last Shadow Puppets menar att de begått sina misstag för oss. Våldsamt bonustrack med Arctic Monkeys.
Rödrosa rockröra
I Bordeaux är Château Montrose namnet på ett av mina favoritslott. I Ukraina är Monte Rose namnet på ett rosévin. I USA är Montrose bland annat namnet på en rockgrupp. Vad kan man dra för slutsats av detta, undrar ni? Tja, ingen såvitt jag kan se, vilket gör det här till ytterligare ett synnerligen meningslöst inlägg.
Eurovision Song Contest 2011
Det vore en kraftig överdrift att påstå att jag kan min Eurovision Song Contest (ESC) – historia. I år tittade jag dock och jag kan avslöja att rätt låt som vanligt vann. Överlägset bäst var annars den här, både avseende musiken och framförandet. Bra var även den här och den här. Jaja, jag vet, men ni kan ju tänka er hur resten var: lejonparten drogs med samma spattiga, lätt hysteriska och definitivt meningslösa koreografi som dominerat de senaste 15 åren – ni vet, likadana dansare som gör likadana ryckiga rörelser med armarna och studsar runt lite och så rör den som sjunger lite på ett ben eller två och rycker med en arm i hopp om att vi ska ha överseende med det mediokra musikvalet. Bröderna Herrey var före sin tid, men det ursäktar å andra sidan inte heller deras uppträdande. Jo, just det, jämför gärna länken ovan till den fixade versionen av vinnarlåten och ett klipp från direktsändningen. Förhoppningsvis var det sista gången Ell eller om det är Nikki, hon i duon i alla fall, sjöng utan playback. Champagne till vinnarna och Moldavien.