Trafikfrågorna har fått en lika farligt som pinsamt undanskymd plats i dagens politiska debatt med påföljden att vi ser den allmänna trafiksituationen försämras konstant. Kort sagt är systemkollapsen nära. Men nu höjer den lilla människans bästa vän, vinifierat, rösten och kräver med visst vibrato triggat av återhållen vrede ett omedelbart stopp för perrongstopp!
Det är helt enkel inte acceptabelt att folk som till följd av ett tillfälligheternas gyckelspel hamnat i de vagnar av Arlanda Expressen som först kommer in på Centralstationen i Stockholm ska kunna, upphetsat och med stirrande blick som tydligt indikerar att de är bortkomna, kasta sig ut ur sina vagnar som om det inte fanns någon morgondag och bara för att sedan tvärnita och bli stående på perrongen medan de ser sig sökande och oroligt omkring. Det de inte inser, dessa lantisar och turister och andra som inte har på en perrong i rusningstid att göra, är att de står i vägen för de rusningstidsrusande vaneresenärerna som hamnat i de bakre vagnarna, varför vi allt som oftast får se häftiga kollisioner och sammanstötningar och riskabla panikinbromsningar på perrongen till Arlanda Express i Stockholm. Kort sagt är tillbuden legio och det är alltid de här perrongstopparna som är olyckans eller nästan-olyckans upphov. Självklart måste detta riskfyllda ofog med omedelbar verkan förbjudas!
Noterbart är att om en perrongstoppare som råkar bli överkörd av en bakifrån kommande resenär som tar perrongen i sjumilakliv och har fått upp bra med fart både på sig själv och sin rullväska (som, inom parentes, glatt skumpar fram där bak den tappert dragande vaneresenären) har mage att se förorättad ut i den ödesdigra stunden då kollisionen, till vilken perrongstopparen alltså är ensamt upphov, är ett faktum, ska den straffpåföljd som kommer sättas som straff för allmänt perrongstopp – rimligtvis i straffskalan jämförbart med allmänfarlig ödeläggelse eller möjligen mordbrand – per automatik fördubblas.
Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.
Efter att ha köpt boken upptäckte jag att Jan Guillou tydligen ”lånat” väldigt mycket ur den här boken när han skrev sin Blå stjärnan. Detta har förargat Bergman, som menar att han som efterlevande till en ”svala” ägnat 30 år åt att forska och intervjua berörda personer och att han försökt se till så att storyn inte blivit utnyttjad av kommersiella krafter. Guillou själv menade nog att han med sin bok lyft fram det här spännande historiska skeendet på ett sätt som Bergmans egen bok inte förmått göra. Tja, båda har väl rätt på sin kant.
Fel ”lot”
Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.
Vi får en tämligen genomlysande bild av detta vårt på många sätt närmaste grannland och vad som hände där under 1900-talets första, turbulenta decennier. Hur de olika samhällsklasserna levde, hur samhället fungerade, hur Helsingfors byggdes upp, motsättningarna mellan röda och vita, råheten, den viktiga idrotten, orättvisorna, bratsen, förbudstiden, jazzen och vi får en ganska skrämmande påminnelse om hur de mörka krafterna agerade på 30-talet och hur de fick luft, något som påminner en hel del om dagens situation i flera länder – man behöver inte gå till Turkiet för att hitta det som finns på våra egna bakgårdar i Sverige och… Finland. Nu som då. En mycket bra, underhållande och fängslande bok som har något viktigt att säga om vår gemensamma historia i allmänhet och om Finlands i synnerhet.
Se där sitter Clotilde Davenne med kepsen käckt på svaj! Och framföra sig har hon två rykande färska, heta, spännande nyheter: 1.