Då, 1989, förekom inga vinmässor i Sverige. Slika har, först långsamt sedan i accelererande fart, vuxit fram under de senaste 30 åren. Idag förekommer de i stort och i smått över snart sagt hela landet. Arrangörerna kan vara allt från enskilda fantaster och lokala sektioner av Munskänkarna till vinimportörer och större företag specialiserade på mat- och vinmässor. Detta är en sund och trevlig utveckling.
Den här lilla texten tar dock sikte på internationella vinmässor under tiden 1989 – 2025. Med andra ord tiden då er utsände i de sniffande och slurpande affärsenvironger ränt runt på nämnda mässor.
I tidernas begynnelse, 1989, dominerades utbudet av Vinexpo i Bordeaux. En gigantisk vinmässa, där förvisso Bordeaux och övriga Frankrike tog stor plats, men där också viner från övriga världen kunde provas en masse. Jag var på den tiden redan stationerad i Frankrike och representerade det dåvarande jättemonopolet AB Vin- och Spritcentralen med monopol på import, produktion och distribution av alkoholhaltiga drycker och dessutom producent av extremt framgångsrika och i ”rätt” kretsar i USA hyllade Absolut Vodka: självklart var en ung representant för en så stor vininköpare och moderiktig spritkrämare kung på mässan. Kort sagt ville alla visa sina produkter och förhöra sig om hur de skulle kunna tråckla sig in på den gigantiska monopolmarknaden Sverige.
Hur utnyttjade då den unge utsände denna räkmackeposition? Jo, på bästa sätt. Dels genom att ränna runt på en mängd exklusiva slottsmiddagar och vinprovningar, dels genom att prova förbjuden frukt från Sydafrika, som på den tiden fortsatt var satt under handelsembargo, varför landets vinproducenter levde i en egen bubbla och vi som var nyfikna kom med självklarhet inte över några viner från landet. Men på Vinexpo fanns de, och inte ens en som var engagerad i ISAK (Isolera Sydafrikakommittén) kunde motstå frestelsen.
Vid sidan om Vinexpo var London Wine Trade Fair stor. Runt 1990 var den dock inte alls särskilt intressant då den var långt ifrån bredden och djupet på Vinexpo. Eller ja, den var faktiskt väldigt intressant för utställare som ville in på den stora UK-marknaden, som i sig var just stor och intressant, men också, minst lika viktigt, en dörröppnare till den då snabbt växande amerikanska vinmarknaden (språket…). Så även om jag bara besökte London Wine Trade Fair som nyfiken en enda gång, deltog jag flera gånger som utställare – och såg då en annan sida av saken.
Även vad gäller Vinexpo ändrades mitt deltagande. Dels ruttnade jag så småningom på de vid närmare eftertanke tämligen tråkiga och trötta slottsmiddagarna och provningarna var bara fantastiska ibland, dels fick jag med tiden egna viner att visa upp och sälja och då blev Vinexpo en viktig mässa, där jag som producent kunde möta världens vinhandlare. Under hela 90-talet växte Vinexpo i betydelse och blev allt större både avseende antalet utställare och antalet besökare.
Men någonstans runt sekelskiftet började Vinexpos stjärna långsamt dala. För att inte tala om hur London Wine Trade Fairs stjärna dalade. Ingen av de här mässorna sköttes väl särskilt bra och i båda fallen förefaller arrangörerna ha blivit mer intresserade av prishöjningar och att dra in pengar än att ge utställare och besökare en bra mässa. Istället dök nya utmanare upp. Inte minst Prowein i Düsseldorf. Inledningsvis tog vi producenter knappt Prowein på allvar, men ack så dumt det var. På bara tio år tog Prowein fart mot stjärnorna samtidigt som Vinexpo kollapsade.
På annat håll, växte nya mässor fram och befintliga ökade i betydelse. En mässa som hittills inte nämnts men som var med och skuggade hela tiden och så småningom blev en av de riktigt stora var och är VinItaly. Styrkan och svagheten med VinItaly är att den i alla avseenden är så italiensk. Den som vill få en bra bild av Apenninska halvöns vinutbud gör rätt i att åka dit, den som även vill få med övriga världen kan bli lite besviken. Med det sagt så är mässdans hemstad, Verona, i sig värt besöket.
I Spanien imploderade Alimentaria som vinmässa, och under lång tid saknade Spanien en vinmässa värd sitt namn. Sedan ett par år verkar spanjorerna emellertid ha fått ordning på det där. Årets upplaga av Barcelona Wine Week, som i praktiken är gamla Alimentaria i ny och bättre form, är en spansk version av VinItaly, det vill säga en utmärkt mässa för den som vill få koll på Spaniens vinvärld.
I södra/sydvästra Frankrike, närmare bestämt i Montpellier, har under de senaste cirka 25 åren ett par olika vinmässor arrangerats med först växande framgång och sedan minskad framgång. ViniSud med inriktning på viner från södra Frankrike hade kunnat bli något stort men rasade så småningom ihop. Millésime Bio – där er utsände varit ordförande för mässans vintävling Challenge Millésome Bio – har lyckats bättre och har etablerat sig som en jättemässa för numer i första hand mindre producenter med inriktning på certifieringar, alltså ekologiska och biodynamiskt certifierad viner eller åtminstone hållbart certifierade eller viner deklarerade som naturvin. Har missat de senaste upplagorna av Millésime Bio, men enligt uppgift håller den fortsatt ställningarna och vintävlingen är fortsatt världens största för viner med någon av de nämnda certifieringarna.
Medan Prowein, under många år ”THE wine fair”, blivit offer för sin egen framgång – Düsseldorf är inte en tillräckligt stor stad för att härbärgera världens alla vinhandlare och växande köer och trängsel på mässområdet gör inte saken bättre och allt högre priser, läs för höga priser, för utställarna är ett effektivt sätt att döda en bra mässa. Prowein går alltså bakåt och ser alltmer ut att komma bli en mässa för framförallt tyska viner, ungefär som VinItaly är en mässa för italienska viner och Barcelona Wine Week en mässa för spanska viner.
Så var håller alla hus nu? Om Vinexpo, Alimentaria och London Wine Trade Fair är historia och Prowein på nedgång, vilken mässa är det som gäller? Jo, det är Wine Paris.
Wine Paris har funnits en tid, men i annan skepnad. Den verkliga utvecklingen började för några år sedan, då ett par lokala vinmässor slog sig ihop och flyttade till Paris samtidigt som tillräckligt många hängde på för att göra mässan så pass intressant att den kunde ta ett språng in i framtiden. Idag växer Wine Paris så det knakar och den håller på att bli lika stora och internationell som någonsin Vinexpo och Prowein var i sin glans dagar. Dessutom huserar man i mässområdet vid Porte de Versaille, alltså tämligen centralt i paris. Bara en sådan sak.
Utöver ovan nämnda mässor förekommer nu som alltid en mängd mindre mässor ute i Europa. I så gott som samtliga fall där en större mässa anordnas, växer en ”off-mässa” upp utanför den officiella mässområdet. Bakom dessa står inte sällan unga producenter, sådana som ser sig själva som ”rebeller” (ett annat ord för ”töntar med fallenhet för självbedrägeri” i vinets värld i och med att ingen sann rebell ägnar sig åt något så alldagligt töntigt som att göra vin), sådana som inte har råd med mera. De här ”off-mässorna” är så gott som alltid kul och intressanta att besöka. Ingen nämnd, ingen glömd.
För egen del är jag sedan länge återigen besökare. Inte utställare. Och hur kul det än var att vara utställare och umgås i de kretsarna och delta i de provningarna som så att säga sker lite bakom lyckta dörrar, är det otroligt skönt att vara besökare. Dels därför att jag inget ska sälja och därför kan vara lika otrevlig som alla andra inköpare, dels därför att jag slipper middagar med inköpare och slipper vara på plats på mässan en timme för öppningsdags.
Ovanstående text kommer sig av att jag vid två tillfällen inom mycket kort blivit tillfrågad om mässor av olika personer. Frågan var till vilken mässa man ska åka som vinintresserad. Som gammal producent som avskyr glada amatörer på mässan, alltså folk som bara är där för att snikprova, inte handla, och som seriös vinhandlare, som avskyr uppenbara amatörer som står och tar upp plats och tid vid de olika montrarna utan minsta avsikt att diskutera affärer, uppmanade jag de här personerna att aldrig åka på en internationell mässa för de kommer bara att få uppleva hån och hat. Däremot bör de spana in alla de många gånger otroligt väl arrangerade och för snikprovare generösa svenska mässorna, som är anpassade just för den här typen av mässbesökare.
Del I ”Två försvinnanden”: Kaffe av espresso-typ. Det går också bra med en kopp café au lait och en crosissant alternativt en kopp standard-te och en croissant för den som inte dricker kaffe. Läses med fördel på en bar i södra Frankrike och i brist på det på ett kafé i Sverige.
Man kommer överens. Och därifrån tar Vuillard oss med på en resa till Anschluss Österreichs fem år senare. Fem år av mer ordning och reda för företagen men också ökat förtryck, antisemitism, propaganda, desinformation, vi mot dom och förföljelse av oliktänkande i bredast tänkbara bemärkelse. Ekonomiskt kaos och konventionell kriminalitet ersätts med en välgenomtänkt och ordnad form av kaos och kriminalitet och övergrepp orkestrerade av staten och det styrande partiet.
En hel del hann hända innan kriget på riktigt tog fart två år senare, då krigsmaskinen faktiskt fungerade, men så här, två år tidigare var mekaniska fel och problem med logistiken vardagsmat. Mycket påminner om Rysslands inmarsch i Ukraina. Med den skillnaden att Ukraina inte fallit till föga, varför det inte gått som vår tids Hitler & co tänkt sig. Oavsett hur mycket det ryska propagandamaskineriet än försöker, har omvärlden redan nu fått klart för sig att den ryska regimen är omänsklig, paranoid, inkompetent och i största allmänhet förkastlig samtidigt som stora delar av den väldiga röda armén får oss att dra oss till minnes Potemkins kulisser.
Men låt oss gå tillbaka till det där mötet, för det är inte oväsentligt, ja, det är hela poängen med Vuillards bok: Så här illa kan det gå om näringslivets och samhällets företrädare låter sig förvillas av en som det verkar – för den som inte tänker igenom saken och ser vidden av det hela – resonlig och rejäl ledare, som lovar guld och gröna skogar förutsatt att han får allas stöd nu.
