Tävlingsmänniskor är människor som har ett hål i själen. De är patetiska, och därför gäller det att komma ihåg att det också är synd om dem.
Tävlingsmänniskor
Svara
Kategoriarkiv: Okategoriserade
Getingboet
En liten geting är något helt annat än en geting. I det första fallet är det något som inmundigas. I det senare fallet ett flygande fä. Det de har gemensamt är att de kan ställa till med förtret och pinsamheter.
”Att ta sig en geting” har, som tyska Wiktionary pedagogiskt förklarar, inget att göra med en riktig geting, alltså den flygande getingen. ”In dem Ausdruck ta sig en geting ist mit „geting → sv“ natürlich nicht die wirkliche Wespe gemeint… Im Svenska Akademiens Ordbok wird auf den Zusammenhang mit dem Wort „risp → sv“ verwiesen, das ein Synonym zu „geting“ ist… Es kratzt im Hals.” Tyska Wiktionay hjälper också både tysken och andra intresserade att hitta ”Sinnverwandte Wörter” som ”ta sig en bläcka”, ”inte spotta i glaset” och ”ta sig en sup” med flera fyndiga folkliga uttryck för att ta sig en pruttare. Enligt svenska Slangopedia är en geting ”en dryck med alkohol, ofta hemmablandat”.
Så långt spriten. Tittar vi närmare på den flygande getingen eller Vespula vulgaris som den ”vanliga” getingen heter på latin, ser vi snart att det är en gul och svart stekel tillhörande släktet Vespula och familjen Vespidae. Precis som det kan finnas många slags getingar att hälla i sig, finns det en mängd getingtyper där ute i naturen. Till och med en tysk. Vespula germanica eller, på ett mer jordnära språk, tyskgeting heter den.
Någonstans i gränslandet mellan vad som är vad hittar vi bålgetingen (Vespa crabro).
Men nu är det den ”vanliga” getingen vi ska titta närmare på. Vespula vulgaris mäter vanligtvis mellan 11 och 16 mm. Drottningen är störst i samhället, hela 17-20 mm, medan drönarna, alltså hannarna, i vuxen ålder landar in någonstans mellan 13 och 17mm. Ovan nämnda tyskgeting, även den vanlig i Sverige för övrigt, är snarlik Vespula vulgaris. Hart när omöjligt att se skillnad på de två typerna med blotta ögat, i alla fall för den som inte kan det här, och inte hör man skillnad på dem heller, trots att den ena är vanlig och den andra tysk. Sticker gör dock båda två, utrustade med en fasansfull gadd som de är, och de är alltid redo att använda sitt förfärliga vapen. Uttrycket ”arg som ett bi” är olyckligt då det som avses är ”arg som en geting”. Hur de stackars, fredsälskande bina hamnat i det uttrycket kan enbart bero på bristande bildning och ren och skär dumhet hos allmänheten och slarv och lathet hos våra historiska skriftställare.
Men låt oss återgå till getingarna och då titta lite närmare på deras bon: getingboet är en slags dödsstjärna, ett hangarfartyg fyllt av dödsbringande potentiellt rasande gaddförsedda mördardjur. De här rent militära fästningarna byggs under våren och försommaren. Det påstås att byggmaterialet är tuggade träfibrer och saliv, men det ska ingen låta sig luras av. En dödsmaskin är en dödsmaskin även då den byggts i papper. Detta visste om någon den gamle marinministern Winston Churchill och han visste vad han talade om när han som premiärminister ville bygga hangarfartyg av papper under andra världskriget. En fotnot i den här historien är att han inte fick det då mer marinmilitärt och i fysiken, kemin och ingenjörskonsten bevandrade medlemmar av det brittiska krigskabinettet lyckades stoppa denna en av Winstons, enligt många, mindre lyckade idéer. Den som är bevandrade i getingarnas djävulusiska värld vet bättre: Winston hade något på g där.
Hursomhelst, bona är alltså av saliv och tuggade träfibrer, de blir med tiden gigantiska och de är livsfarliga. Detta var något han höll i minne då han upptäckte en väldig boll fylld av surr och omgiven av kringflygande mördarmaskiner, när han öppnade förrådsdörren på landet. Familjen hade anlänt kvällen innan och nu skulle landet öppnas, som det heter. Med andra ord skulle cyklar med tomma däck och leksaker insvepta i spindelväv fram, den vinterdammiga ekan läggas i vatten och den handdrivna gräsklipparen smörjas inför årets första åk. Men. Nu. Hängde. Alltså. Dödsstjärnan. Där. Som ett hån och hot och en föraning om att årets sommarvistelse inte skulle bli som vanligt. Såvida inte far i huset gjorde något åt saken.
Efter en kort stunds funderande skred han så till verket. Gick in i sommarhuset. Samlade familjen kring köksbordet med den gula vaxduken och med de gamla köksstolarna från Ullas barndomshem som tillbehör. Hemskt fula och dessutom rangliga, men vad göra när de hade ett, uppenbarligen, oproportionerligt stort affektionsvärde för Ulla, och ungarna verkade inte misstycka: De gillade rent av det gamla skräpet. Nog av. Där satt nu alltså husfar, Ulla och de två barnen och deras kusin från Vetlanda och såg allvarligt på varandra. Ulla förstod att det här var ett stort ögonblick för husfar och spelade därför med samtidigt som hon visste att detta bara kunde innebära något totalt ointressant, i värsta fall korkat. Hade hon fått en ny chans hade hon definitivt tackat nej till den där dansen och framförallt att följa med hem och ändå mer till den sista getingen och det som därav följde den där natten efter gasken på nationen. Men nu var det som det var. Ungarna var ändå ganska okej, sin arvsmassa till trots och kusinen från Vetlanda väldigt rar.
”Vi har ett problem,” sa husfar och Ulla kunde med nöd och näppe avhålla sig från att sucka. Husfars problem var alltid sökta. Påhittat strunt som i de flesta människors vardag passerar som något man gör i farten. ”Förrådet är infesterat med…” Han gjorde ett uppehåll och tittade på kusinen från Vetlanda. ”… ja, ansatt, hemsökt… av mördarmaskiner! Gulsvarta, flygande giftgaddar. I hundratal! Tusental!!” Kusinen från Vetlanda började gråta. ”Det som gäller nu, familjen, är att ingen, ingen!, lämnar huset förrän det här är åtgärdat. Ni barn går och bäddar ner er i era sängar igen, håll huvudet under täcket, och mamma, ja tant Ulla, följer med och vakar över er och ser till så dörrar och fönster är stängda till dess jag ropar ’Faran över!’. Capice?”
När familjen satts i säkerhet skred husfar vidare i sin trestegsplan. Han hämtade vadarbyxorna och regnrocken, tog på sig dessa, placerade en snusnäsduk framför munnen och knöt denna i nacken innan han satte en sydväst på huvudet. Som pricken över i lät han ett cyklop fylla utrymmet mellan sydvästen och snusnäsduken. Han gick, så gott det gick att gå i den förmodat gaddsäkra uniformen, till sommarhusets lilla hall och såg sig i spegeln: En stridsfärdig soldat i grön plast, en röd, gul och grön och vackert mönstrad snusnäsduk samt ett blått cyklop. Handskar! Han hade glömt handskar. Hittade bara ett par lovikkavantar. Grå med ett rött och gult mönster och en luten stropp prydd av en boll i rött och gult. De fick duga.
Nu fattades bara vapnet. Medan svetten lackade innanför uniformen stapplade han bort till städskåpet och försåg sig med en sopkvast. Redo!
Livet är fyllt av livsavgörande ögonblick. Ulla klev fel den där gången efter gasken på nationen. Till exempel. Det var ett stort och ödesdigert misstag. Ett liknande felval är att inte investera i ett bra aktieklipp man får tips på, eller att investera i en katastrofal affär man får tips om. Mindre dramatiska val kan vara att servera fel vin till maten eller att ta sig en geting för mycket och snacka en massa goja varpå ens bordssällskap somnar eller blir oerhört upprört och börjar bjäbba emot. Just där framför spegeln visste inte husfar att han inom bara en minut skulle stå inför ett sådant livsavgörande ögonblick; ett ögonblick som kunde förpassa honom till byfånarnas och de för evigt förlöjligade husfädernas ömkliga skara, eller passera utan andra påföljder och effekter än ett litet skav i självbilden. Detta är vad som hände:
Husfar ser sig än en gång i spegeln. Nu utrustad med sopkvasten och redo att slå ner boet. Exakt vad som sedan ska hända har han inte riktigt tänkt igenom, men han antar att han ska avlägsna sig så snabbt rustningen tillåter, ta sig in i huset och se till att hålla dörrar och fönster stängda det kommande dygnet för att nästa morgon försiktigt ta sig ut, iklädd sin uniform, för att, förhoppningsvis, kunna konstatera att getingarna flugit sin kos, för vem vill väl bo kvar i ett raserat hus?
Han går fram till ytterdörren, öppnar den, tar ett försiktigt men bestämt och, tycker han, modigt, steg ut på farstutrappan bara för att där, som i en ond dröm från Helvetet, se grannfolket, Irma och Olle Karlsson, bondfolk, rejäla människor som inte visar med en min om de råkar trampa på en fyrkantad och rostig tretumsspik och få den uppkörd genom foten, stå och glo på getingboet, Irma säger något där hon står i sin blommiga klänning och förkläde som för att understryka att de är på landet och här regerar bondmoramodet, Olle kliar sig i det tunna hårfästet så smäcken åker bak i nacken, och vid sidan om dem Ulla, som med en tydlig gest visar att nu får det vara färdigpratat; hon håller upp en svart sopsäck under getingboet, river med en kratta, en lövkratta, ner det surrande byggverket i tuggad träfiber och saliv så det, Dödsstjärnan, landar i soppåsen, knyter snabbt ihop säcken och… Han vet inte exakt vad som händer sedan, han vaknar upp ur chocken när han står inne i hallen igen och kusinen från Vetlanda tittar storögt på honom och säger ”Får jag också vara med och leka?”.
”Noll tolerans”: Systembolaget börjar sälja frukt
När svavelaktivisten Mats-Eric Nilsson i direktsänd TV (Morgonstudion i SVT, september 2020) hävdade att svavel har en berusande effekt, blev det startskottet för en febril aktivitet bland landets helnykterister. Ganska snart tillsattes utredningen ”Noll tolerans” och nu kommer Systembolaget inom ramen för ett samarbete mellan Örebro universitet, Karolinska Institutet och Folkhälsomyndigeten på försök börja sälja frukt som kan innehålla svavel.
–Det är väl belagt att frukter som aprikoser och plommon, särskilt i torkad form, kan innehålla höga halter svavel. Om nu detta stämmer som svavelaktivisten Nilsson framhärdar i, att svavel har en berusande effekt, måste vi som samhälle reagera, säger socialminister Lena Hallengren.
Skulle utredningen visa att Nilssons tes stämmer till fullo, om uttrycket tillåtes, är regeringen beredd att förbjuda försäljningen av frukt och andra svavelbärande varor till ungdomar under 18 år, och då är det lämpligt att Systembolaget tar över all fruktförsäljning, menar Hallengren och får medhåll av Systembolagets VD Magdalena Gerger.
–Vi har redan ett set up som kan hantera detta. Det vi behöver hitta formerna för är exakt hur vi ska hantera frukten. Det är sannolikt så att vi måste bygga om och kanske också ut våra butiker och lager. Dessutom måste våra transporter ske med kylbilar, säger Gerger, som framhåller att det finns en stor entusiasm inom Systembolaget inför detta att också bli en frukthandel.
-I och med att regeringen och riksdagen börjat tala om att narkotikaklassa de viner som innehåller det uppenbarligen überberusande svavlet, kommer vi bara att kunna sälja osvavlade viner, vilket gör att vi räknar med ett kraftigt nedbantad utbud. Här kommer frukten in som manna från himlen och vi räknar inte med att behöva göra några neddragningar i verksamheten utan tvärtom en rejäl ökning då vi tar över landets fruktförsörjning, säger Greger.
Vilken frukt som kommer att säljas, i vilken form och från vilka leverantör återstår att se. Detta tittar Systembolaget på tillsammans med de övriga aktörerna inom ”Noll tolerans”. Grundstrategin är att hantera frukten på samma sätt som övriga varor Systembolaget saluför och att en ny inköpsorganisation kommer byggas upp för ändamålet. Ett alternativ är att vidareutbilda den existerande inköpsorganisationen då den kommer få mindre att göra när de svavlade vinerna försvinner ur sortimentet.
Vin & pastörisering
Fick för en tid sedan en fråga om hur ”flash-pastörisering” fungerar. En i högsta grad relevant fråga för många vinintresserade, så låt oss ta det från början.
Pastörisering innebär att ett livsmedel under mycket kort tid hettas upp till vanligen 70-80+ (men det finns också varianter där temperaturen är högre). Syftet är att oskadliggöra bakterier och mikroorganismer som på kortare eller längre sikt kan förstöra produkten. Processen användes i vinsammanhang redan före Louis Pasteur (1822-1895), men då utan att den som använde den visste hur den egentligen fungerade, bara att den verkade göra nytta. Detta finns bland annat beskrivet av vetenskapsmannen Nicolas Appert (1749 – 1841) i ”L’Art de conserver pendant plusieurs années, toutes les substances animales et végétales” (ungefär ”Konsten att under flera år lagra produkter från djur- och växtrikena”).
Pasteur, som fick i uppdrag av Napoleon III att ta reda på varför vin ”surnade” och om det gick att förhindra detta, listade snart ut sambandet mellan skadliga mikroorganismer och vinets förfall. Han kom även fram till att hetta var botemedlet. Ganska snart infördes pastörisering som metod både i vinvärlden och många andra håll, som för mjölk, öl och ost. Mänskligheten fick med detta tillgång till mer hållbara, och renare, livsmedel.
En anekdot värd att nämna i sammanhanget är att det också var Louis Pasteur som såg sambandet mellan olika jästsorters inverkan på vinet och slutresultatet. Denna insikt kom att bli startskottet på den moderna vintillverkningen med utvald, neutral jäst med förmåga att jäsa en must utan komplikationer. Något som kraftigt förbättrade kvaliteten på dåtidens viner. Redan för 100 år sedan dominerades vintillverkningen i Frankrike av odlad ”köpejäst”, som alltså, då som nu, användes för att säkerställa jäsningen och vinets kvalitet, inte för att påverka aromerna på konstlad väg.
Men åter till pastöriseringen. Ursprungligen användes alltså metoden på själva vinet, i syfte att stabilisera det. Mer i modern tid talar vi snarare om ”flash-pastörisering”, en variant av ”lågpastörisering” (ca 70+ under 15 sekunder varefter produkten snabbt kyls ner till 4+) och då som en metod som används på musten. ”Pasteurisation éclair” eller flash-pastörisering går vanligtvis till så att musten under mycket kort tid, högst en halvminut, gärna kortare tid, hettas upp till mellan 60 och 70+. Detta bidrar till att mer effektiv urlaka skalen vid rödvinstillverkning. För egen del finner jag att viner som ”boostats” på det viset snarast uppfattas som korthus, byggen utan substans. Det doftar mer än det gjort utan ”flash” och det är mer färg, men smaken är vid sidan om en ofta ”varm, mörk frukt” ihålig, och de här vinerna tenderar att ganska snart rasa ihop som de fuskbyggen de är. En logiskt följd av detta är att ”flash-pastörisering” framförallt används, om det alls används, vid framställning av enkla viner. På bättre druvmaterial är det snarast kontraproduktivt att ge sig på en ”flash”.
PS ”Flash” kan också användas för att ”nollställa” must som fått sin jäsning avbruten och därför måste startas om.
Förbud mot Antwerpen – nu!
De eländiga covid-tiderna har gjort att vi snart sagt dagligen överöses med förbud. Detta har i sin tur gjort att rättskaffens medborgare, suktande endast efter ordning och reda och ett uns rättvisa för den skötsamme och rättfärdige, har fått ligga lågt, ity i dessa dystra dagar, då det går tretton förbud på dussinet, försvinner ett välbehövligt förbud alltför lätt i mängden, men nu är det likväl dags för ett förbud! Staden Antwerpen, eller Anvers som den försåtligen försöker gömma sig som i den franska språkdräkten, har nämligen förbrukat de rättskaffens medborgarnas förtroende och på det skamligaste sätt utsatt er utsände på Belgiens ofarbara vägar för ett övergrepp så vittomfattande att inget mindre än ett förbud mot själva staden Antwerpen kan komma ifråga!
En stad som låter bygga om sitt vägnät på ett så försåtligt vis att också de mest rekorderliga bland de rekorderliga luras att ta fel avtagsväg, varmed de hamnar i den usla och numer förbjudna staden Antwerpens yttre kvarter och som, så snart den rekorderlige lurats in på stadens stinkande gator, låter fotografera denne och dennes bil och därefter skickar ett bötesföreläggande, ett bötesföreläggande!, därför att den nyss nämnde rekorderlige och i sammanhanget såväl aningslöse som oskyldige, ja rent av utnyttjade, tagit detta Sodoms gator i bruk under en tid som inte överstigit tio minuter med en dieselbil som denna korrupta stads höga herrar behagat bedöma som bötesgill!
Med anledning av att såväl den belgiska staten som det belgiska postverket medverkat till att detta Europas Sodom och Gomorra kunnat förfölja oskyldiga, laglydiga och föredömliga européer med löjliga krav på hundratals, hundratals!, euros för denna hittepå-brottslighet, som skapats av den kriminella ledningen för den numer förbjudna staden Antwerpen, måste vi också kräva ett förbud mot nationen Belgien!
Corona & lukt & smak
Covid-19 drabbar oss människor på de mest oväntade och sinsemellan olika vis. Ett av de symptom många vittnat om är att de tappar lukt och smak. I samband med att jag nu haft en ett par veckor lång dust med corona-viruset, har jag haft tillfälle att direkt känna av det där med lukt och smak.
För min del började covid-sejouren med rethosta och lite feber. Detta följdes av trötthet. Så mycket värre än så har det inte blivit. Med andra ord tillhör jag de lyckligt lottade. Fast det var det där med lukten och smaken – nog så viktiga sinnen för en vinmakare och andra som till äventyrs lever på de där sinnena.
Exakt när lukten och smaken började påverkas kommer jag inte ihåg nu, men kanske efter en knapp vecka. Dock blev det hela synnerligen påtagligt. Till att börja med förvånades jag över att världen var så ”ren”, kan inte uttrycka det på ett bättre vis. Kort sagt luktade inget någonting. På gott och ont, kan man tänka, men i mitt fall faktiskt mest på… gott. Detta sagt trots att till och med kaffet slutade lukta.
Den som arbetar med luktsinnet, som kanske fötts med ett väl utvecklat sinne för doft, som tränat sitt nasala organ, vet att detta med dofter är på gott och ont. När näsan behövs är den gudasänd. Men så snart arbetsuppgiften, kanske en vinblend, är klar, är det där överkänsliga organet mest till besvär.
För egen del har jag med åren tränat upp förmågan att stänga ner luktsinnet. Så känsligt som det är efter att ha arbetat på högvarv en dag i vinkällaren är en sådan förmåga ett måste.
Men vad hände nu då? Jo, till att börja med vill jag påstå att vi covidare inte tappar smaksinnet, ”bara” luktsinnet. Att många blandar ihop de båda hänger nog ihop med ovanan att använda de här sinnena på ett mer medvetet vis. För egen del förstärktes snarast smaksinnet när luktsinnet lade av. Ungefär som att prova ett vin och hålla för näsan i syfte att bättre känna vinets smaker, sötma kanske. När näsan vek ner sig upptäckte jag att jag till och med kände sälta i de mest oväntade saker – sälta är normalt min akilleshäl som provare, men nu hittade jag den lätt som en plätt.
Smakerna satt där alltså. Men inte dofterna. Oerhört skönt. En, som jag skriver ovan, ”ren” och fräsch värld. En fascinerande, spännande och, faktiskt, skön upplevelse, som, självklart, måste ta slut, för vad gör vinmakarkonsulten annars? Ljuger resten av livet? Hittar på saker som ”ja, mycket blommig bouquet på min ära och en sådan charmig bärighet där är”, ”men känner inte farbror att vinet är korkdefekt? dessutom luktar det gödsel och skurtrasa!”, ”va?, jajo, det förstås, självklart, men nu fokuserar jag på blommorna och bärigheten!”. Njoo, det skulle nog gå som vanlig vinbedömare, för då kan man säga mest vad strunt som helst eftersom så många andra inte heller vet vad de ska säga. Men som vinmakare och blender är det, dessbättre, omöjligt. I alla fall om kunderna ska stanna kvar. Vill med det sagt försäkra mina kunder om att mitt luktsinne är helt, h-e-l-t, återställt! Bättre och m-e-r värdefullt än någonsin.
Skämt åsido. När luktsinnet för ett par dagar sedan hastigt och lustigt kom tillbaka, slog det till med oanad kraft. Kan inte påstå att jag direkt oroat mig, kanske mer njutit av vapenstilleståndet och den luktfria tillvaron, men självklart ville jag snarast ha tillbaka mitt luktsinne. Det fick jag, som sagt, med besked. Eller, förmodligen är sinnet precis som tidigare. Grejen var att det blev en smärre chock då det varit borta en vecka och jag hunnit vänja mig vid att saker och ting inte luktade. Nu, när allt kom tillbaka, hade jag glömt hur allt, a-l-l-t, luktar. När jag gick ut med hunden i morse kände jag dofterna av de mest märkliga ting. Självklart brinnande ved lång borta någonstans, rykande rimfrost (!), blöta grässtrån och jorden i de tinande rabatterna. Bollen som jag brukar kasta åt hunden. Hundens morgon-tvåa inne bland buskarna.
Sist men inte minst lite fakta kring det här med ett eventuellt förlorat luktsinne: Corona-viruset angriper stödceller i luktslemhinnan som hjälper luktreceptorerna att bearbeta lukter. Lämnar stödcellerna in, lämnar luktsinnet till slut in. Men viruset angriper också luktbulben i hjärnan, där lukterna bearbetas, vilket kan få oanade konsekvenser (se nedan). Anosmi betyder att individen förlorar luktsinnet, hyposmi att förmåga att känna lukter minskar. Värst är kanske parosmi, som innebär felkopplingar, att luktsinnets förnimmelser misshandlas i hjärnan vilket kan leda till att en jordgubbsglass luktar gammal armsvett och en oljetrasa bacon. Ja, detta hemska, parosmi, kommer dyka upp i någon litterär text vad det lider, var så säkra, men till dess, Du som drabbats av parosmi: det finns hjälp att få! Dels förbättras ofta luktsinnet av sig självt med tiden, dels går det att luktträna (vid åtminstone några öra-näsa-hals-kliniker i Sverige).
Ray Ventura med vänner. Patti Smith tycker det osar katt eller något. Taste. A Taste of Honey. Doften av tomhet.
Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ner
Med ett effektivt, journalistisk språk tar Henrik Brandão Jönsson oss med på en resa genom den lusofona världen: riket där solen aldrig går ner. Denna av många bortglömda gigant från Brasilien i väst till Macao och Timor-Leste i öst. Boken är fylld av intressanta fakta och underhållande anekdoter, och allt är skrivet i en inbjudande och lättsam stil, som glider fram över sidorna som en karavell på väg till Goa någon gång i 1500-talets början. Nog av. Läs boken och lär dig, att Rio de Janeiro varit Portugals huvudstad, att Luanda är väldens dyraste stad, att Macao är världens rikaste stad, att de fridlysta krokodilerna i Timor-Leste nu börjar bli så många att de äter upp befolkningen, att byråkratin i Angola är så förödande att den som en gång döpts till Hitler Samussuku får heta det livet ut, att hälften av de drygt 12 miljoner afrikaner som stals och skeppades över Atlanten hamnade i Brasilien, att uttrycket kanonbåtsdiplomati kommer från Vasco da Gamas massaker i Calicut (dagens Kozhikode), att…
PS Tipsade i januari 2014 om Henrik Brandâo Jönssons fina bok ”Gräset är alltid grönare…”. Läs den också.
Månskenssonett
Uppå mörka himlavalvet han lyser,
den muntert och glatt leende gule,
han, den allt annat än hemske och fule.
När vi honom ser, mår vi bra och myser.
Men ack, barn! Akten nu så noga eder!
Ity den så gult lockande fullmånen,
är rena ramaste faran för fånen!
Detta lovar och svär jag på min heder!
Vi tror att vi lovsjunger en goder vän,
när vi skrålar, sjunger och tar vår nubbe,
och glömmer för en stund vår grå grottekvarn.
Men den hemska, mörka sanningen är den,
att den gult leende är en ful gubbe,
en slem, som fulrapar och äter små barn!
Otack är tacken – en elegi över en urspårad partyblottning i elva sapfiskischa strofer
Kära Partydjur! Skåda ni denna lem,
denna väldiga tingest, dold endast av
en gylf av gedignaste och bästa slag,
farlig att öppna!
Bäva månde Elektra, Ulla, Berit,
Therese och Ludmila, darra månde
vart sköte och var jazzgosse! Väldig att
skåda är lemmen!
Vem tror ni har förmågan att uppbära
en slik tingest, en sådan väldig doning?
Säg har ni mitt herrskap någonsin skådat
så stort och vackert?
Vafalls?! Vad är detta för ett barnkalas?!
Ett partaj för små snippor och små snoppar
som mäter sin omkrets i centimeter?
Inget för vuxna!
Jaha! Så nu får man inte gå runt med
Marsipandolken i det fria längre?
Nej vet ni vad, kära Partydjur, nu ni,
tackar jag för mig!
Ni är alla en samling oduglingar,
ovärdiga min Bubbaklubba och mig!
Nu tar jag bussen till stan, där finns alltid
någon som vill se!
Downtown! Med allt ljuset på Anakondan,
på vift i det fria: en väldig Batong,
på flykt från alla med vett och etikett.
Jagad av polis.
Släpp ut mig! Mig och min vackra Apparat!
Gylfen den är stängd, cellen ordentligt låst,
Sparrisen kuvad, satt bakom lås och gylf,
förföljd och mobbad.
Nej, aldrig mer kommer jag förgylla er
värld med glansen av glansen på min Dolme,
aldrig ska ni denna väldiga doning
mer i frihet se!
Aldrig mer kommer Slemhelge byxorna
lämna, Aldrig mer kommer Polaren Jack
huvudet sticka ut till fröjd och glädje,
för ung och gammal!
Bedrövade, förföljda och slagna
till slakhet, hänger vi med huvudena,
min magnifika Åderpåle och jag,
skamligt utstötta.
Alkoholförsäljningen på Farfars tid
Det var bättre på Farfars tid. Bildbevis på detta – lånat från GudhemsAxet – presenteras här intill. Farfar Torsten var liksom sin far och sin son nämndeman och satt, tillsammans med sin syster, fars faster Gerda, dessutom i Ugglums Nykterhetsnämnd. Vidhängda bevis visar tydligt att det på den gamla goda tiden verkligen var ordning och reda . Iallafall på alkoholförsäljningen i Ugglum med omnejd.
Noterar att Systembolaget i Skövde begärt upplysningar om ”vissa personers skötsamhet samt anmärkningar ur nykterhets- eller annan synpunkt”. Det är fint att Herr GG i G-gården (namnen har anonymiserats av Axets redaktör Lars-Erik Kullenwall) får behålla sin ranson då ”det ej kommit till nämndes kännedom att han på något sätt missbrukat eller överlåtit sin inköpsrätt”. Kanske är Farfar och hans kollegor inte riktigt lika rätt på det när de drar ner stackars Herr FF i F-gårdens ranson till hälften med hänvisning till att herr FF i F-gården har tilläggspension och svag ekonomi.
Riktigt tufft blir beslutet rörande Herr KK i K-gården som 1940 hade en tilldelning på 2 liter per månad och som nu, i maj 1941, får se sin ranson minskad till 1 liter per kvartal (!). Hårda bud. Kanske var det fars handfasta faster som då också satt med i nämnden som vidtog detta drakoniska mått på grund av att Herr KK och hans hustru ”åtnjutit pensionstillägg samt har svag ekonomi”.
Sist men inte minst är jag glad att Farfar och kompani lät handlaren B Thurén, Nyborg, ”få försälja pilsnerdricka kl II till avhämtning”, samt att nämnden ansåg ”i övrigt att någon försämring av nykterhetstillståndet inom kommunen härigenom ej kan uppstå, befolkningen är känd för nyktert och ordentligt levnadssätt”. Huruvida det beslutet hade något att göra med den brand som ett år senare slök Thuréns affär framgår inte.
Kan avslutningsvis bara konstatera att såväl Systembolaget som landets nykterhetsnämnder förslappats avsevärt sedan den gamla goda tiden.