Någonstans i det Koktebelska mörker som lugubert och, för den som är lagt åt det hållet, hotfullt bredde ut sig mellan de sparsamt utplacerade lyktstolparna med sina gatlampor av samma typ som varje svensk bondgård med egen gata och självaktning höll sig med åtminstone ända in på 1970-talet, stötte jag plötsligt ihop med något. En ukrainare, tror jag. Kunde inte se hans skor, men han lät ukrainsk. ”Ouff!” sa han och fortsatte på sitt tungomål och då sa jag ”dobryj vjetjer”, som i bästa fall betyder ”god afton” och vi insåg båda två att så mycket mer skulle nog inte bli sagt, varför vi famlade vidare i mörkret, var och en åt sitt håll, och båda var vi nog glada över att ha träffat på en annan människa, vilket indikerade att varken han eller jag var den enda mänskliga varelsen i den, bortsett från kringdrivande vildhundar i överflöd, övergivna staden. Jo, så finns här en dam med rödfärgat hår på hotellet också. Hon sitter i receptionen, serverar frukost och, tror jag, städar. I vilket fall som helst har hon bara en gäst och hon och jag har lätt divergerande uppfattningar om när vatten kan anses vara varmt: när det rinner eller när man kan duscha i det utan att börja steppa. På tal om stäppen, som breder ut sig från Feodosia och norröver, irrar där trötta tatarer utan håg och med fallet mod runt bland Saperavirankor i vinteridé, med sekatörerna i högsta hugg utför de klatschiga klipp alltmedan de hukar för nordanvinden, som brutalt och skoningslöst anfaller i tjutande stötar som om självaste Stalin satt där i norr och spelade frusna skalor på sin larmande orgel som ville han göra biff av de stackars tartarerna.
Kategoriarkiv: Resa
Kärt återseende i Paris
Datum: 31 januari 2011. Tidpunkt: 12.13. Plats: CDG, Paris. Närmare bestämt: På väg ut från herrarnas vid gate 63, Kiev-flighten. Vad som kom där: Ett par ukrainska vittofflor med överliggande rutmönster.
China i Paris
Le China är ett utmärkt val för den som är i Paris och vill sjunka ner i den koloniala inredningens fåtöljer, svepa en cocktail och äta utmärkt asiatiskt kök, kanske ackompanjerat av lite rosé från Sancerre. Faller andan på och man inte sitter och sölar för länge vid bordet bjuds – som grädde på moset alldenstund det verkligen bjuds – det på kabaré i källaren.
Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir 2007
Min Twosonkollega och jag tillbringade ett par fina sommardagar 2009 i Oregons Wine country. För den som intresserar sig för meningslösa detaljer bodde vi inhysta i ett litet hus på en kulle mitt i Willamette Valley, ett hus där husmor gick runt och såg till att alla hade det bra trots att det var heltäckningsmattor på toaletterna och trots att hennes man varje morgon satt på en pall i köket och luktade ladugård alltmedan han stint stirrade ut i tomma intet till synes oberörd av att vi inhysingar försåg oss av husets läckerheter till frukost. De flesta försökte på amerikanskt, käckt vis med ett ”Hi, how are you” när de steg in i köket, andra var mer kontinentala, som Twosonkollegan, och sa ”And a Good Morning to you Sir!”, vilket fick mannens stint stirrandes anlete att lätt förvridas i någon slags ogillande grimas. En annan ointressant detalj är att det låg en aggressiv orm mitt i vingården när jag en jetlags-morgon steg upp och gav mig till att jogga i vingårdarna som omgärdade det lilla huset på prärien, eller rättare sagt så lufsade jag iväg in i vingården för att en kvart senare komma tillbaka som en skållad råtta eller möjligen en jagad kanin. Bortsett från allt detta ägnade vi tiden åt att prova vin och prova vin och prova vin. Faktum är att det är mycket som inte är särskilt intressant här. Ibland väl vulgärt, andra gånger orent och åter andra gånger helt enkelt inte hemma alls. Å andra sidan finns det somligt som är mycket bra, men det är som regel redan bekant. Dessutom kan man ge sig den på att vinet redan har en importör i Sverige (bra jobbat, kära kollegor!). Hursomhelst, när vi efter en dags ständigt vingårdsbesökande sitter där en afton på Ponzis vinbar, som två utskitna plommon, för att nu citera en mindre välartad släkting, och tappert fortsätter prova från vinbarens vinlista samt från vinpavor som några yngre yrkesmän och – kvinnor vid ett grannbord kastar på oss, kanske därför att jag låter som kocken i Muppet Show och Twosonkollegan, som egentligen struntar i mitt intresse i Terrific Wines men som letar vin för Twoson, är så obetalbart entusiastisk (man ska dock hålla i huvudet att han inte behövt fly från en livsfarlig och aggressiv jätteorm på morgonen), då, då säger det pling! och Twosonkollegan och jag tittar yrvaket på varandra: Eureka! Vinet? Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir. Redan nästa dag var vi där och provade igenom sortimentet och en mängd fat och kunde konstatera att det inte var en tillfällighet att vi tyckte att det var ovanligt mycket Beaune i Lemelsons vin: ägaren liksom vinmakaren är båda Beaune-fantaster och har haft sitt hjärta och sin hjärna där när de gjort sina viner. Detta gör att Lemelsons viner ibland kan förefalla lite ”små” för den som förväntar sig ”American Raw Power” och helt klart behöver de mer tid i flaskan för att komma till sin rätt. Har nu för vinifierat.se:s läsare maratontestat Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir 2007, som släpps i tillfälliga sortimentet den första februari och jag säger bara: köp! Lagra sedan ett år, eller mer, eller dekantera någon timma innan ni serverar vinet, eller öppna det rent av dagen före. Underbart fin Pinot Noir med ena benet i Oregon och det andra i Beaune. Beskrivning? Tja, det är gott, vilket är en bra Pinot Noirs främsta och enda plikt.
PS Vad ska man med en vinblogg till om man inte får lite insidesinformation: det går att beställa vinet redan nu.
Inlagd sallad i Lindau
Bayrische Hof i Lindau är på alla sätt och vis ett utmärkt hotell. Restaurangen är på gott och ont en tidsmaskin som tar gästen med tillbaka till tidigt svenskt 1980-tal. Caramboler är bara förnamnet. Mest fascinerande är dock salladsdressingen som av någon oklar anledning smakar inlagd sill. Inte ett måste för gourmeten, men väl för smaknörden.
Julstämning i Alsace
Var i vinvärlden hittar man mest och bäst julstämning? Ett hett tips är Alsace i decemberskrud. Särskilt ett år som detta då de små byarna ligger mjukt inbäddade i vitt och röken från de muntra julståndsinnehavarnas godjulönskande munnar drar fram över nejden som dimman en gång i Lützen och den som smakat av tillräckligt mycket glühwein kan samla allt sitt mod och be att få vara med de käcka vinodlarna som åker kälke i Grand Cru-backarna, dag som natt, alltmedan en härlig julstämning som inte ens den suraste Grinchen kan stå emot strålar från tusen och åter tusen juldekorationer och vänliga människors av jul fyllda ögon och sinnen. Julsång.
La Poisse!
Ska i slutet av veckan än en gång utmana Den franska vinterns Bermudatriangel och självklart är det en ny snöovädersvarning utfärdad. Jag samlar mod med något från The Book Of Taliesyn.
Joggandets estetik & Kurre Hamrin
Redan Kurre Hamrin förstod att klä sig, varför han alltsomoftast rullade ner de larviga fotbollsstrumporna till anklarna och tog en eller annan smalbenssmäll utan att gnälla. Joggare som hemfaller åt knästrumpor har inte förstått joggandets estetik alls. Knästrumpor är något man har mot blodpropp på långflygningar och på St Andrews.
Salladsåsvin & Chartrier i Paris
Chartrier torde vara en av världens mest kulturhistoriskt rika och därmed besöksvärda restauranger. Relativt sett är det dessutom synnerligen billigt att äta där. Självklart har Chartrier en massa egenheter för sig också. En fördel med det är att man inte behöver boka bord. Enda sättet att komma in är att köa, vilket, tro det eller ej, kan vara ganska trevligt. Maten är rustik och vällagad och franskt brasserie i kvadrat och servispersonalen är som sig bör klädd i svart och vitt och ser ut som den jobbat på stället sedan det öppnade förrförra seklet. Vinet… ja, man kan prova deras eget vin som lagrats i husets ekliggare i källaren. Det är ett vin som osökt för tankarna till salladsdressing. När jag senast var där provade jag även deras eget vin från butelj. Det var bättre alldenstund det var korkdefekt.
Den franska vinterns Bermudatriangel
NAO härskar och i Rhônedalen haglar vädervarningarna tätt samtidigt som snöchockade chaufförer utför mindre välgenomtänkta manövrar och ger olyckskorparna som utfärdar ”alerte orange”- och ”alerte rouge”-varningar rätt och det hela slutar allt som oftast i ännu ett av Rhônedalens och Autoroute 7:s välbekanta snökaostillstånd och som vanligt är Lyon centrum för eländet. Tidigare i veckan undvek jag med näppe hysterin när jag på vägen hem från Domaine de Brescou, vid Pezenas, väster om Montpellier, som vanligt svängde av mot sydväst strax före Avignon. Dock skulle jag igår köra bil till Paris. 90 mil. Av vilka en ansenlig del går genom den franska vinterns Bermudatriangel – denna det mystiska eländets gapande käft, där hela busslaster snöat inne, otaliga långtradare förlorat både sig och sin last och där mer än en hysterisk fransman skymffullt skrikit åt sina passagerare och medtrafikanter innan han, uppgiven, gråtandes och förlorad på andra sidan förnuftets och sansens gräns, där han vilt gett sig hän åt vansinnets våldsamma ritt, helt enkelt avslutat den plågsamma väntan på att slutligen tappa kontrollen över sitt fordon genom att placera bilen i dikets mjuka snövall, Är ni nöjda nu? skriker han sedan med sina uppspärrade ögon fästade i sina passagerare och de sistnämnda förstår att det inte är läge att fråga Är vi inte framme snart?. Ja, det är inte utan att även jag själv nu är nyfiken på hur det gick – jag menar: här ska jag nu ta mig igenom den franska vinterns Bermudatriangel! – så låt oss komma till saken: I förrgår var kaoset totalt, klockan sex i morse utbröt ett nytt än värre kaos, men igår eftermiddag och igår kväll kunde jag snyggt och smärtfritt glida igenom triangeln utan minsta problem. Visst, det där var vad man kalla antiklimax och nu är det här inlägget reducerat till ännu ett ointressant och meningslöst dito, som du dock läst till sitt slut. Vintersång. Vintervin.