Den som är elisabetansk såväl till det inre som det yttre är i bästa fall en charmig bohem, i värsta fall ett hopplöst fall. Den som fullt ut är franskklassicistisk såväl till det inre som det yttre är vanligtvis en hämmad petimäter vars livsluft är andras misstag – de gör hens tillkortakommanden lättare att bära. Elvis.
För att kunna se alla sidor av saken och för att lyckas i sin föresats bör vardagsskildraren vara franskklassicistisk till det yttre och elisabetansk till det inre. Det omvända leder i historiens obarmhärtiga ljus ofrånkomligen till en välförtjänt marginalisering. Underbart vackert gitarrspel av Adrien Belew på Nine Inch Nails Ghosts III.
Hans livsluft är att hitta fel hos andra. På så vis blir hans egna tillkortakommanden lättare att bära. Prince-bonus. 3rdeyegirl.
Balansakten att vara franskklassicistisk till det yttre och elisabetiansk till det inre. Tröttsamheten att vara elisabetiansk till det yttre och franskklassicistisk till det inre.
Balansakten att vara elisabetiansk till det yttre och franskklassicistisk till det inre. Tröttsamheten att vara franskklassicistisk till det yttre och elisabetiansk till det inre.
Inspirerad av Paul Auster – återkommer i framtida inlägg om när, var, hur och varför – kom jag idag att tänka på pinsamma handlingar utförda av er man i livets ekorrhjul. Den handling som först, och starkast, dök upp i minnet var en händelse ett drygt halvår bakåt i tiden. Med undantag för den gungande Audins vingliga nedfärd mot sydligare trakter befann jag mig då för första gången på över 25 år på resa i Europa i en svenskregistrerad bil. Glömsk om hur nära vi svenskar står varandra så snart vi lämnat vårt land, förstod jag inte alls varför en minibusslast glada ynglingar vinkade så vänligt och glatt när vi hamnade intill varandra på den tyska motorvägen. När så en av de fosterländska gossarna tog sig före att andas på rutan och därefter rita en slags slingrig väg i imman, valde jag för säkerhets skull att se förbannad ut och ge honom fingret. Det var först då våra vägar skilts som jag insåg att han försökt skriva ett S så jag skulle förstå att vi var bröder. Canned Heat.
Livets väg är enkelriktad och oavsett om den går upp eller ner leder den framåt: någon väg bakåt finns inte. ELO. Led Zeppelin. Khaled.Mano Negra. Coldplay.
Sedan tre ledamöter i Vinkademien i Sverige, för snart ett år sedan och på SvD:s Brännpunkt, förde fram tankarna om Systembolagets – och i grund och botten vissa importörers – oförsvarligt stora utbud av omoraliska skräpviner, tillkomna i ”marknadsanpassningens” och, paradoxalt nog, ”rättvisans” namn, har en verklig debatt i frågan tagit fart. Senast genom artiklar i DN och en debattartikel i AB. Självklart fanns en pågående diskussion redan tidigare, men den lyckades inte riktigt tränga igenom till gemene hen. I samband med all diskussion i frågan, ända sedan debattartikeln på Brännpunkt, följs varje försök att uppmärksamma orättvisor och omoral av upprörda känslor och ett väldigt ojande över att någon försöker begränsa individens rätt till full frihet. Detta är förståeligt. Vem vill få sin frihet beskuren? Bortsett från fanatiska anhängare av obsoleta, men dessvärre fortsatt gångbara, tolkningar av vissa ideologier och religioner, förmodligen ingen. Samtidigt följer med den fulla friheten också fullt ansvar. Således: köp och ät ommärkt, billig köttfärs, köp och ät kött från djur som matats med kadavermjöl, gå på i ullstrumpor stickade i vedervärdiga sweatshops som i dina ögon är finfina arbetstillfällen, sitt i soffor gjorda av regnskog och tillverkade av utnyttjade barn som du på fullt allvar tror att du hjälper, drick dig full och glad på billigt skräpvin tillkommit med hjälp av i onödan bevattnade och övergödda fält och med underbetalda och av undermåligt hanterade växtskyddsmedel skadade arbetare och gläds åt allt cancerogent ochratoxin du samtidigt får i dig, ja, ät mat smittad av amöbor och gläd dig åt din frihet att inte efterkomma någons råd eller pekpinnar eller uppmaningar om en mer eftertänksam konsumtion. Allt detta är helt i sin ordning. I alla fall så länge du inte förväntar sig att någon annan ska ta ansvar om du behöver magpumpas eller drabbas av någon sjukdom till följd av det du stoppat i dig och så länge du inte förväntar dig att någon annan ska stå upp och hjälpa dig om sociala oroligheter blossar upp på platsen varifrån du köpt omoraliskt vin och där du just då befinner dig på semester: i det läget har du din fulla frihet att ta ditt eget ansvar. Pedagogisk musik.
Även solen har fläckar och varje regel har sitt undantag, därför kräver nu vinifierat, sedan det blivit känt att det fortsatt finns tragiska och, uppenbarligen, av okunnighet, eller rent av
dumhet, förblindade människoexemplar som matar vildsvin vintertid, med omedelbar verkan, en tillåtelse, nämligen att jakt tillåts på den som matar vildsvin vintertid! Jakten kommer, lämpligen, vara öppen mellan första december och femtonde mars och tillåtna vapen blir slangbella, pilrör eller luftgevär med ammunition som saltats samt snaror. Black Sabbath.
”Kan du inte raka dig?” frågade Hustrun vänligt då mitt anletes vilda hårväxt fått härja fritt några dagar. Kort sagt såg det inte så kul ut. Men den vänliga frågan fick mig, förstås, att vilja göra annat. Således såg jag snabbt till att forma den vildvuxna coiffuren till ett så kallat bockskägg. Mitt livs första. Och, plötsligt, förstod jag inte varför jag inte tidigare haft bockskägg. Sofistikerat. Moget. Elegant. Ju mer Hustrun suckade och bad om att få tillbaka anletet hon gift sig med, desto mer övertygad blev jag om att framhärda i detta
uttryck för min mognad till man, en person som inte är obstinat eller visar skadeglädje. Fylld av en lätt euforisk insikt om mitt Jags fullkomligande, satte jag mig i förrgår på planet till Rom för att besöka en ny uppdragsgivare i Latina/Lazio. Som sig bör inledde vi med ett restaurangbesök i urbs aeterna, eller den Eviga staden för er som inte får ihop urbs med urban och aeterna med eternity/eternell – och ja, det här med urbs aeterna var mycket onödigt, men så är jag inte fullt lika mogen idag som jag var då, i förrgår. Allt gick bra ända tills middagssällskapets sista gäst anlände som femte benet på bordet. Bortsett från att personen ifråga, värmen till trots, var pinsamt välklädd, visade han sig dessutom ha vad som måste vara världens mest välansade och perfekta bockskägg! Italienare… Middagen igenom satt han sedan och höll fram sitt perfekta ansikte så alla kunde se den välskötta busken, särskilt jag, som gjorde vad jag kunde för att dölja mitt bockskäggs långt ifrån fullkomliga kanter och vilt spretande och av olika kulörer skrikande strån. Tror att till och med mitt bockskägg självt insåg där på krogen att dess saga snart skulle vara all. Någon slags bockskäggsmusik.