Ukraina – vad händer?

Ja, vad händer på den ukrainska vittoffelfronten och vad händer med projektet i Koktebel och vad händer med Felix? Det undrar jag också. På senvåren i år hände det som redan hänt en gång tidigare under de ett och ett halvt åren jag arbetat med projektet: en ny majoritetsägare kom in och ändrade företagets inriktning. I det här fallet beslutade den nye majoritetsägaren att avbryta alla investerings- och utvecklingsprogram i företaget och på den vägen är det. Således är såväl jag som projektet stand by. Förhoppningsvis går dock Felix på i vittofflorna, som vanligt.

Döden i tanken

Har precis kommit hem från Domaine de Brescou och Côtes du Thongue (Languedoc). Vädret i södra Frankrike har efter en lite skakig inledning på sommaren – mjöldaggsrisk mm – varit fantastiskt med regn när det skulle komma och ovanligt svala nätter i juli. Druvaromerna på de röda vinerna är magnifika – har aldrig tidigare stött på så rena aromer i de här trakterna. Nu på fredag avslutas skörden på Brescou med de sista Carignan-druvorna. Med tanke på det fantastiska året skulle man kunna tro att allt var frid och fröjd på gården, men dessvärre var alla nedslagna när jag var där. Orsaken var att en vinkällararbetare i förrgår omkom på en granngård i samband med att han gick in i en tom tank för att skyffla ut druvresterna sedan det färdigjästa vinet pumpats till en ny tank. När man går in i en tank efter jäsningen måste man alltid kontrollera att där finns syre, och inte bara klodioxid. Det gör man enkelt med en tändare eller ett ljus. För säkerhets skull ska någon stå utanför tanken när man går in och helst ska man ha ett rep kring kroppen så att den utanför snabbt kan dra ut en om man plötsligt slocknar av syrebristen. Uppenbarligen missade den erfarne vinkällararbetaren – 47 år och 20 års erfarenhet hjälpte inte – att vidta de här säkerhetsåtgärderna och innan de två övriga som befann sig i vinkällaren hade hunnit fatta vad som hänt var han död. Tyvärr händer sådant här fortfarande varje skörd och dessvärre inte bara någon enstaka gång.

Oktobersläppet och Systembolagets tågordning

Såg i WOW News (www.wownews.se) en artikel om oktobersläppet, vilket skulle vara kanske det sämsta någonsin. Flera tillfrågade vinkritiker säger att kvaliteten blivit allt sämre på senare tid och oktober 11 är bottennappet, och, som jag uppfattade texten, anonyma företrädare för Systembolaget menar, att företaget sedan en tid fokuserar mer på att produkterna överensstämmer med offertens smakbeskrivning än att kvaliteten är högsta möjliga. Man skulle till detta också kunna lägga att Systembolaget på senare tid alltmer skärpt sin kontroll såväl av de produkter som offereras som av producenterna bakom produkterna. Båda de nyss nämnda sakerna innebär att det nu är lite svårare att hitta på en produkt och påstå att den finns fast den inte finns. Detta leder rimligtvis till en ärligare kamp mellan importörerna och… sämre kvalitet. Om man nu tänker sig att kvaliteten bland annat går ner därför att Systembolaget har fokus på offertens smakbeskrivning så måste försämringen bero på dåliga eller i vart fall felformulerade kravspecifikationer. Därför att man får de facto vad man frågar efter. En intressant synpunkt som framförs i artikeln är att kvaliteten också blir lidande på bekostnad av udda förpackningar som små boxar och pet-flaskor och frågan ställs i vems intresse detta sker. Tja, det sista vet jag inte så mycket om, men helt klart måste man sänka vinkostnaden om förpackningen kostar mer. Så vad kan man göra? Enkelt. Sluta leka vinmakare och göra egna och emellanåt om inte helt omöjliga så i vart fall paradoxala smakbeskrivningar; gör istället enkla specifikationer med fokus på kvalitet, fråga till exempel efter ”bästa möjliga rosé från AOP Côtes-de-Provence i prisklassen 70 – 79 sek” (vad är det då det? tja, det tror jag faktiskt att en tränad grupp provare med erfarenhet på området kan komma överens om och även om inte det här förslaget leder till den perfektaste av världar är den rimligtvis inte mindre perfekt än dagens värld – för övrigt torde ”bästa möjliga” vara överflödigt eftersom man i ett sådant här scenario kan utgå från att det alltid är det bästa av det efterfrågade som avses), och om smakbeskrivningar alls ska användas, gör dessa korta, enkla och som om en konsument skrivit dem, alltså i enkla termer som ”vi söker ett fruktigt och mjukt vin”. I den mån doft och smak ska beskrivas ska man kanske helt enkelt använda sina egna, utmärkta, butikssymboler för syra, sötma och fyllighet. Utöver det kan man slå fast saker som årgång och krav på garanterad volym och man kan förvisso ha önskemål eller krav på förpackningen, miljöhänsyn (odlingssätt, vattenåtgång) och CSR. Vill man ha en viss typ av låt säga Rioja, kan man förtydliga att man söker till exempel en modern Reserva. Möjligen kan man som avslutningen på ett sådant här inlägg konstatera, att det sannolikt också skulle vara bättre för kvaliteten om inköpen och lanseringarna var lite mer spridda över året och framförallt anpassade till produktionscyklerna på norra respektive södra halvklotet. Det skulle definitivt underlätta för producenterna och de importörer som aktivt arbetar för att förse Systembolaget och den svenska konsumenten med bästa möjliga viner.

Ny vinfrossa med Vinakademien & Helena Lindberg

Igår samlades Vinakademien i Sverige samt de tidigare mottagare av Vinakademiens pris som kunde närvara. Inte minst var årets pristagare Helena Lindberg från Tenute di Biserno där – grattis till henne! Och så var det sedvanlig vinfrossa, allt, som alltid i det här sammanhanget, på magnum: Launois Grand Cru Blanc de Blancs 1999 (mogen, god, kanske väl mogen för en 99:a, men det kan också bero på att dosagen på hustypiskt vis är lite för hög, en champagne som nog de flesta gillar), Deutz Blanc de Blancs 1989 (viss mognad, förstås, men till skillnad från nyss nämnda 99:an snarast ung för sin ålder, god), Legras & Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1995 (mogen, rund, lite rustik i hustypisk Chouilly-stil), Chablis Grand Cru ”Bougres” från J-M Brocard 1996 (stor, mogen, kraftfull, lång, god eftersmak med underbar mix av mognad och frisk syra och viss lie-karaktär), Maximin Grünhäuser Absberg Riseling Auslese 1997 (oerhört ursprungstypiskt, stor, härlig doft, symaskinsolja, Riesling, underbar syra som bryter perfekt mot sötman i eftersmaken, strålande), Domaine de Chevalier blanc 1990 (stor, komplex, vax, honung, år- och ursprungstypiskt, kraftfullt, fruktigt, kul och imponerande, lite låg syra om man ska gnälla lite, men det är å andra sidan 1990 vi talar om…), Climens 1975 (fantastiskt stor, god, hyggligt frisk syra), Trotanoy 1982 (en av årgångens tre största, strax efter Cheval Blanc och Latour, även om de två dragit ifrån med tiden, dock fortsatt mycket bra; stor, elegant), Il Pino di Biserno 2008 (mycket ung och kraftfull, tydlig cabernet franc (dock bara 38 % i blenden), gräsig, fruktig, väl avvägd ek som behöver lite mer tid för att sitta på plats helt och hållet, mycket bra), Twoson Volnay 1er Cru ”Les Santenots” 2005 från Jobard (klart jag tycker den är vidunderligt bra med en stor, ung och kraftfull pinot på näsan, behöver ett par år till i källaren), Clos de la Bussière 1er Cru 1978 från G.Roumier (mogen, behöver ändå lite tid i glaset för att visa sin bästa sida, kanske väl mogen för en vinmakarnäsa), Château La Lagune 1966 (tegelstensfärd, stor, mogen, ursprungstypisk, vital, ren, bra frukt och syra, mycket bra).

Rekordtidig skörd & struntprat 4.0

Så här några veckor efter de första hurraropen och skördestarten är läget som följer: På sina håll skördar man på, antingen därför att druvorna är mogna eller därför att man fruktar rötan. På andra håll har man gjort ett uppehåll sedan man konstaterat att druvorna faktiskt inte är så mogna som man först trodde – alltså: man tog in lite Sauvignon blanc eller annan tidigt mognande druva och upptäckte sedan att mognaden var synnerligen irreguljär och att man nu måste vänta på den regularitet som behövs för att få en bra kvalitet. Vi avvaktar därför med att betygsätta årets skörd i mer generella termer.

Om viner med juriskt stora egon

Det finns viner som är som vin mest är. Och så finns det viner som inte liknar något annat. Rent av finns det hela regioner fyllda av originalitet. Möjligen kan vissa paralleller dras mellan en del drycker från Jura respektive Xerez, men på det hela taget är det mer som skiljer än som förenar de här spännande vinregionerna. I Frankrike säger många, att Jura är världens ände, att hamna där är ett straff som får självaste giljotinen att framstå som ett icke oävet alternativ. Folk som bor i regionen vet bättre. Faktum är, att Jura är ett av Frankrikes grönaste, mest kuperade och vackraste departement med en lång, varm sommar och skidåkning på vintern. Dessutom finns här ett vinutbud som, just det, inte liknar något annat – utom möjligen sig självt. Inte för att jag tror att man kan göra riktiga toppviner på Poulsard, men visst kan det bli stora personligheter. Och om vi pratar vitt så är det bara att jubla i kapp med originaliteten. Här talar vi om viner med så stora egon att inte ens Riedels största glas räcker till. Kort sagt: roligare än så här blir inte vin. När man dessutom hittar mat som hänger ihop med till exempel en klassiskt gjord Savagnin – Chardonnay är lyckan om inte fullständig så i vart fall hyggligt närvarande. Har varit på blixtvisit i området och kan rekommendera restaurangen Le Strasbourg i huvudorten Lons-de-Saunier. Inte världsbäst, men de har en synnerligen bildad sommelier som vet att ge såväl kunniga som avslappnade och insiktsfulla råd och tips: hon kan sina viner och vet att kombinera dem med mat. Till exempel tyckte hon absolut att vi skulle prova just en klassiskt gjord Savagnin – Chardonnay till en Mignon de Veau och det satt, förstås, som smäck, trots att det vid första påseendet inte riktigt förefaller att göra det. Har försökt hitta tips på de här fantastiska vinerna i Sverige. Hittar inget i ordinarie sortiment, men en del i beställnings- och tillfälliga sortimentet och utan att ha provat vinet i fråga drar jag till med följande som tips på vad ni kan prova för att uppleva Juras rikedom i det svenska hemmets lugna vrå. Vad jag grundar tipset på om jag inte provat själv? Jo, om Systembolagets beskrivning av vinet stämmer, och det gör de oftast, bör detta vara ett bra exempel på en klassiskt gjord Savagnin – Chardonnay. Bör fungera utmärkt som aperitif och till väl utvald mat – skulle gärna säga tapas här, men till tapas är och förblir sherry den självskrivna drycken. Men kanske en tallrik med charkuterier eller några av de utsökta, lokala ostarna till exempel en lagrad Comté? Och detta kan man tonsätta med lite belgisk sång.

Poänglösa vinpoäng 2.0 & Belly

Så hur ska man kunna bedöma vinerna om man inte använder poäng? Tja, egentligen är det väldigt enkelt. Man bedömer bara vinet som en bok eller en operaföreställning – å andra sidan kan man hävda att man borde använda poäng när man bedömer opera: föreställningen är prisvärd på en plats för 300 sek men inte på en plats för 1000 sek, medan den allmänna kvaliteten på föreställningen får 85 poäng av 100 (eller omvänt: operan är prisvärd på en plats för 1000 sek, men inte på en plats för 300 sek, och föreställningen får 95 poäng av 100). Om vi nu tänker oss vinkritik utan poäng så är det, som sagt, väldigt enkelt. Men, och det är ett viktigt men, det blir mindre rubrikmässigt och mindre säljande journalistisk. Kanske mynnar allt detta ut i, att vi ganska snart kommer att se seriösa, yngre bloggare och tidningsmedarbetare som i ord beskriver och bedömer vinerna eller så berättar de bara en historia och rekommenderar ett vin, medan de tidningar, bloggare och andra som är beroende av rubriker och snabbtext fortsätter med sina poängsystem och skalor mellan ej prisvärt och fynd. Belly.

Poänglösa vinpoäng?

Sedan Robert Parkers 100-poängsystem för 30 år sedan slog igenom bedöms allt som oftast vin enligt denna skala. Ibland uppstår en diskussion om huruvida det kunde vara lika bra att, som anteparker, arbeta med skalor upp till 20 eller tio. Mer sällan diskuteras huruvida det är obsolet att bedöma vin i poängskalor. Nu har emellertid ett gäng amerikanska ungdomar fått nog och går till storms mot det som de ser som en gammal, ängslig generations sätt att finna trygghet i sitt vinnörderi, där det varit viktigare att vara rätt än att faktiskt tycka om vinet och våga ha en egen åsikt. Rätt eller fel. Här kan ni läsa mer: Score Revolution.

Frukost med Pascale Jolivet

Twoson-kollegan och jag har sedan en tid hållit ögonen på Pascale Jolivets ”Sauvage” och särskilt då den udda årgången 2009. Igår, efter att hårt ha gått åt Pascale under en gemensam frukost i Bordeaux, där han visade sig vara tröttare än vi, fick vi så äntligen klartecken: vi får köpa alla hans 141 magnum ”Sauvage” från 2009. Släpps till medlemmarna i Twoson Club i maj 2012.