Igår samlades Vinakademien i Sverige samt de tidigare mottagare av Vinakademiens pris som kunde närvara. Inte minst var årets pristagare Helena Lindberg från Tenute di Biserno där – grattis till henne! Och så var det sedvanlig vinfrossa, allt, som alltid i det här sammanhanget, på magnum: Launois Grand Cru Blanc de Blancs 1999 (mogen, god, kanske väl mogen för en 99:a, men det kan också bero på att dosagen på hustypiskt vis är lite för hög, en champagne som nog de flesta gillar), Deutz Blanc de Blancs 1989 (viss mognad, förstås, men till skillnad från nyss nämnda 99:an snarast ung för sin ålder, god), Legras & Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1995 (mogen, rund, lite rustik i hustypisk Chouilly-stil), Chablis Grand Cru ”Bougres” från J-M Brocard 1996 (stor, mogen, kraftfull, lång, god eftersmak med underbar mix av mognad och frisk syra och viss lie-karaktär), Maximin Grünhäuser Absberg Riseling Auslese 1997 (oerhört ursprungstypiskt, stor, härlig doft, symaskinsolja, Riesling, underbar syra som bryter perfekt mot sötman i eftersmaken, strålande), Domaine de Chevalier blanc 1990 (stor, komplex, vax, honung, år- och ursprungstypiskt, kraftfullt, fruktigt, kul och imponerande, lite låg syra om man ska gnälla lite, men det är å andra sidan 1990 vi talar om…), Climens 1975 (fantastiskt stor, god, hyggligt frisk syra), Trotanoy 1982 (en av årgångens tre största, strax efter Cheval Blanc och Latour, även om de två dragit ifrån med tiden, dock fortsatt mycket bra; stor, elegant), Il Pino di Biserno 2008 (mycket ung och kraftfull, tydlig cabernet franc (dock bara 38 % i blenden), gräsig, fruktig, väl avvägd ek som behöver lite mer tid för att sitta på plats helt och hållet, mycket bra), Twoson Volnay 1er Cru ”Les Santenots” 2005 från Jobard (klart jag tycker den är vidunderligt bra med en stor, ung och kraftfull pinot på näsan, behöver ett par år till i källaren), Clos de la Bussière 1er Cru 1978 från G.Roumier (mogen, behöver ändå lite tid i glaset för att visa sin bästa sida, kanske väl mogen för en vinmakarnäsa), Château La Lagune 1966 (tegelstensfärd, stor, mogen, ursprungstypisk, vital, ren, bra frukt och syra, mycket bra).
Kategoriarkiv: Vinvärlden
Rekordtidig skörd & struntprat 4.0
Så här några veckor efter de första hurraropen och skördestarten är läget som följer: På sina håll skördar man på, antingen därför att druvorna är mogna eller därför att man fruktar rötan. På andra håll har man gjort ett uppehåll sedan man konstaterat att druvorna faktiskt inte är så mogna som man först trodde – alltså: man tog in lite Sauvignon blanc eller annan tidigt mognande druva och upptäckte sedan att mognaden var synnerligen irreguljär och att man nu måste vänta på den regularitet som behövs för att få en bra kvalitet. Vi avvaktar därför med att betygsätta årets skörd i mer generella termer.
Om viner med juriskt stora egon
Det finns viner som är som vin mest är. Och så finns det viner som inte liknar något annat. Rent av finns det hela regioner fyllda av originalitet. Möjligen kan vissa paralleller dras mellan en del drycker från Jura respektive Xerez, men på det hela taget är det mer som skiljer än som förenar de här spännande vinregionerna. I Frankrike säger många, att Jura är världens ände, att hamna där är ett straff som får självaste giljotinen att framstå som ett icke oävet alternativ. Folk som bor i regionen vet bättre. Faktum är, att Jura är ett av Frankrikes grönaste, mest kuperade och vackraste departement med en lång, varm sommar och skidåkning på vintern. Dessutom finns här ett vinutbud som, just det, inte liknar något annat – utom möjligen sig självt. Inte för att jag tror att man kan göra riktiga toppviner på Poulsard, men visst kan det bli stora personligheter. Och om vi pratar vitt så är det bara att jubla i kapp med originaliteten. Här talar vi om viner med så stora egon att inte ens Riedels största glas räcker till. Kort sagt: roligare än så här blir inte vin. När man dessutom hittar mat som hänger ihop med till exempel en klassiskt gjord Savagnin – Chardonnay är lyckan om inte fullständig så i vart fall hyggligt närvarande. Har varit på blixtvisit i området och kan rekommendera restaurangen Le Strasbourg i huvudorten Lons-de-Saunier. Inte världsbäst, men de har en synnerligen bildad sommelier som vet att ge såväl kunniga som avslappnade och insiktsfulla råd och tips: hon kan sina viner och vet att kombinera dem med mat. Till exempel tyckte hon absolut att vi skulle prova just en klassiskt gjord Savagnin – Chardonnay till en Mignon de Veau och det satt, förstås, som smäck, trots att det vid första påseendet inte riktigt förefaller att göra det. Har försökt hitta tips på de här fantastiska vinerna i Sverige. Hittar inget i ordinarie sortiment, men en del i beställnings- och tillfälliga sortimentet och utan att ha provat vinet i fråga drar jag till med följande som tips på vad ni kan prova för att uppleva Juras rikedom i det svenska hemmets lugna vrå. Vad jag grundar tipset på om jag inte provat själv? Jo, om Systembolagets beskrivning av vinet stämmer, och det gör de oftast, bör detta vara ett bra exempel på en klassiskt gjord Savagnin – Chardonnay. Bör fungera utmärkt som aperitif och till väl utvald mat – skulle gärna säga tapas här, men till tapas är och förblir sherry den självskrivna drycken. Men kanske en tallrik med charkuterier eller några av de utsökta, lokala ostarna till exempel en lagrad Comté? Och detta kan man tonsätta med lite belgisk sång.
WOW! Miguel Merino Navajas & Gran Reserva
Såg i wownews.se en grej om filmer och såpor med interiören hämtad från vinvärlden. En anekdot: min kollega och kompis Miguel Merino Navajas är en av författarna till den spanska succéserien Gran Reserva, som utspelar sig i Rioja. Tips från såpornas värld.
Poänglösa vinpoäng 2.0 & Belly
Så hur ska man kunna bedöma vinerna om man inte använder poäng? Tja, egentligen är det väldigt enkelt. Man bedömer bara vinet som en bok eller en operaföreställning – å andra sidan kan man hävda att man borde använda poäng när man bedömer opera: föreställningen är prisvärd på en plats för 300 sek men inte på en plats för 1000 sek, medan den allmänna kvaliteten på föreställningen får 85 poäng av 100 (eller omvänt: operan är prisvärd på en plats för 1000 sek, men inte på en plats för 300 sek, och föreställningen får 95 poäng av 100). Om vi nu tänker oss vinkritik utan poäng så är det, som sagt, väldigt enkelt. Men, och det är ett viktigt men, det blir mindre rubrikmässigt och mindre säljande journalistisk. Kanske mynnar allt detta ut i, att vi ganska snart kommer att se seriösa, yngre bloggare och tidningsmedarbetare som i ord beskriver och bedömer vinerna eller så berättar de bara en historia och rekommenderar ett vin, medan de tidningar, bloggare och andra som är beroende av rubriker och snabbtext fortsätter med sina poängsystem och skalor mellan ej prisvärt och fynd. Belly.
Poänglösa vinpoäng?
Sedan Robert Parkers 100-poängsystem för 30 år sedan slog igenom bedöms allt som oftast vin enligt denna skala. Ibland uppstår en diskussion om huruvida det kunde vara lika bra att, som anteparker, arbeta med skalor upp till 20 eller tio. Mer sällan diskuteras huruvida det är obsolet att bedöma vin i poängskalor. Nu har emellertid ett gäng amerikanska ungdomar fått nog och går till storms mot det som de ser som en gammal, ängslig generations sätt att finna trygghet i sitt vinnörderi, där det varit viktigare att vara rätt än att faktiskt tycka om vinet och våga ha en egen åsikt. Rätt eller fel. Här kan ni läsa mer: Score Revolution.
Frukost med Pascale Jolivet
Twoson-kollegan och jag har sedan en tid hållit ögonen på Pascale Jolivets ”Sauvage” och särskilt då den udda årgången 2009. Igår, efter att hårt ha gått åt Pascale under en gemensam frukost i Bordeaux, där han visade sig vara tröttare än vi, fick vi så äntligen klartecken: vi får köpa alla hans 141 magnum ”Sauvage” från 2009. Släpps till medlemmarna i Twoson Club i maj 2012.
Bordeauxprimörer 2010
Tog mig tid att sniffa och smacka mig igenom en stor primörprovning under Vinexpo. Med undantag för de förstaklassade växtplatserna var alla där. Vad tyckte jag då? Tja, som vanligt att väldigt många som talar om en årgångs karakteristika inte alltid vet vad de talar om och att de kraftigt blandar ihop äpplen och päron samtidigt som de försöker sig på förvånansvärda förenklingar. Att vi som gör vinerna beter oss på det viset förstår jag, men att andra går på det… Nog av. Det mest påtagliga är att skiljelinjen mellan ”traditionalisterna” och ”modernisterna” blir allt tydligare. Känns dels i frukten – tidigt eller sent skördad – och eken – mer eller mindre rostning, ondulation och amerikansk. Påtagligt är också att den ”moderna” stilen vunnit mest terräng i St Emilion, vilket kanske delvis har att göra med Château Pavies framgångar med den omdebatterade 05:an, delvis med det faktum att vinerna domineras av Merlot som oftast finner sig väl tillrätta även då mognaden sticker iväg. Många av de här vinerna är mycket goda – låt vara Twoson-kollegan kallar dem träskviner; en åsikt baserad på att han tycker att de gått ner sig i ”powerträsket”- , men man kan glömma forntida dagars långa källartider. Vad var då bäst? Lite svårt att säga. Många gårdar kör med det gamla ”Parker-tricket”, det vill säga presenterar viner med rostning och ondulation. Inte så konstigt eftersom påfallande många tror att de upplever ett synnerligen uttrycksfullt vin och inte ett synnerligen uttrycksfullt ekfat. Jag har valt bort alla producenter som jag tyckte banaliserat sin egen produkt på det där viset – man får helt enkelt prova om den verkliga varan när den väl är på butelj. Viner som redan nu visade sig vara mycket lovande var, bland annat, Troplong-Mondot (påtagligt fin struktur i powerdriven stil), Château Gazin (äkta Pomerol), Château Armeilhac (halva Mouton-priset, så gott som lika bra), Cantenac-Brown och Brane-Cantenac (lika som bär till namnet, kul att prova jämsides, den förra i mer ”modern” stil, den senare mer klassisk), Grand-Puy-Lacoste (klassiskt snygg), Haut-Bailly (snygg och välgjord), många bra vita från 2010, nämner här den som kanske stack ut mest, faktiskt på grund av sin klädsamma blyghet: Malartic-Lagravière. Best in show? Skräppåvens röda vin:Pape-Clement.
Bistro du Sommelier, Bordeaux
Vinexpo hänger ihop med Bistro du Sommelier. Maten är okej, servicen är alltid stressad och ibland hjärtlig, atmosfären avspänd och kollegial, vinlistan bra och billig. Satsar man på ostron med korv och ungt rödtjut från Medoc gör man rätt. Efter kan det vara på sin plats att gå på dyraste köttbiten – den brukar alltid vara bra och relativt sett billig. I förrgår var jag i relativ mening tidig eftersom jag skulle dinera med spanjorer. Till min lycka satt en stjärnsommelier och en stjärnkock som jag känner vid bordet intill. Lite obetänksamt frågade de mig om jag inte ville sitta vid deras bord och prova deras viner i väntan på mitt sällskap. Självklart gjorde jag sedan mitt bästa för att göra slut på deras Mumm de Cramant och Latour 94 på magnum. Tyvärr kom spanjorerna med spanska mått mätt ovanligt tidigt så jag fick motsträvigt lämna stjärnorna med oförrättat värv, men med en fin Latour-eftersmak och även om det inte var något fel på mitt sällskaps öppningsvin, en vit Carbonnieux, smällde såväl Mumms cremant från Cramant som Latour 94 lite högre.
Vinexpo 2011
Sedan mànga àr är det i vinkretsar rätt att gnälla pà den gigantiska vinmässan Vinexpo i Bordeaux. Den anordnas vartannat àr och jag har antingen varit utställare eller besökare sedan 1989 och jag màste säga att allt gnäll förefaller mig vare sprunget ur nàgot annat än saklig grund . Kort sagt är Vinexpo en fantastisk mässa, där viner fràn världens alla hörn samlas. Mellan söndag, idag, dà mässan öppnade, och torsdag, dà den stänger, hinner man knappast med att prova allt man vill lägga in i sitt vinrevir och baka in i sin vinerfarenhet. Lägg till detta massvis av spännande seminarium om allt fràn vinmakeri till de senste marknadstrenderna och mängder av evenemang « off Vinexpo » sà förstàr envar att om tvà àr ska ni utge er för att vara verksamma i branschen, alldeles oavsett om ni nu är det eller inte, och pallra er hit. Vinexpo är ett eldorado för vinentusiasten. Efter detta korta gästspel pà mässans presscenter ska jag nu àter gick mig ut i mässkorridorerna i mitt eviga sökande efter den heliga Graals innehàll eller àtminstone ett par utkainska vittofflor.
