Chockrosa

Publicerat av
8

I år har vi valt att inte göra rosé vare sig på Domaine Rabiega (Provence) eller Domaine de Brescou (Languedoc). Det främsta skälet till detta är den långvariga torkan och de närmast överkoncentrerade och vätskefattiga druvorna 2021. Medan koncentrationen varit till nytta för de röda och i viss mån även de  vita, har den inte fungerat optimalt för det rosa. Därför var det med viss förvåning – rent av viss mer rubrikmässig chock – jag tog mig an blenden av Les Lauzeraies i Tavel förra veckan. Kort sagt är 2021 den bästa årgången på mycket, mycket länge i Tavel.Lyckligtvis har jag aldrig lämnat det årliga blendarbetet i Tavel annat än nöjd. Däremot har det inte alltid varit lätt att ”sätta” vinet. Under det senaste decenniet har flera år varit rejält utmanande. Frost, coulure, torka, överdrivet regn och mjöldagg har ställt till det. Särskilt tufft var det åren då vinet var ekologiskt certifierat medan bara en liten del av skörden var det. Då var urvalet begränsat, vissa år mycket begränsat, på grund av att skörden inte var bättre än så: det var inte självklart att hitta tillräckligt bra batchar. Nu, när producenten Cave de Tavel, är hållbart certifierad av Vignerons Engagés, är det ekologiska certifikatet mindre viktigt och volymerna att välja från betydligt större. Är sedan året, mot alla odds, exceptionellt bra i hela appellationen blir blenderns arbete rena parkpromanden. Eller för att uttrycka saken annorlunda: Normalt brukar jag börja med att ställa åt sidan batchar som jag känner inte fungerar i blenden och/eller inte är tillräckligt bra, kanske störda av ett uns för mycket av fel sorts beska. Därefter kan det egentliga arbetet börja. I år var varje batch så bra att svårigheten kom att ligga i att välja bort något överhuvudtaget (ja, jag överdriver lite, men inte mycket, maken till år har jag inte sett i Tavel). Nåväl, den nya årgången av Les Lauzeraies når er konsumenter någon gång fram i vår, sannolikt april, då får ni tillfälle att prova själva. Missa för övrigt inte att i år prova de tre terroiren i Tavel (”sand”, ”sten”, ”kalk”), de har, i alla fall inte hos Cave de Tavel, någonsin varit så tydliga, närmast övertydliga som årgången 2021.PS Les Lauzeraies (kalk), nr 2724,  finns i fasta sortimentet och därmed i ett flertal butiker, kan beställas till övriga. Cuvée Royale (sten), nr 70035, och Trésor de Sables (sand), nr 70166, finns att beställa (när nya årgången, 2021, kommer in i lager fram i mars-april).

Musik.

Kommersiellt driven svavelersättning

Publicerat av
6

”Naturvin” har alltid gjorts, även i Europa. När jag gjorde vin utan svavel på Domaine Rabiega i början av 1990-talet var det dock få om någon som ville köpa vinerna – annat än i rent utbildningssyfte. Idag ser det annorlunda ut. ”Naturvin” och ”vin utan svavel” har blivit en kommersiell grej. När Oenologues de France  frågade 468 medlemmar om de gör vin utan att tillsätta svavel svarade 52 % att så är fallet (jag är en av dem). Skälet, sa de flesta, är att de söker ett fruktigare vin, men, tillade de, det finns också en stor efterfrågan just nu. Kort sagt har ”naturvin” blivit en produkt för alla och därmed intressant för betydligt fler än de (ofta) små gårdarna och kufarna som en gång gjorde trenden populär.

Höga hygienkrav

All vintillverkning ställer höga krav på hygienen, den som vill arbeta utan svavel måste vara ändå mer noga. Minsta smuts på druvan eller i vinkällaren och minsta miss i arbetet leder lätt till oönskade aromer och smaker. Aromer och smaker som traditionellt ses som defekter då de avviker från det ”rena” och kemiskt korrekta. Det sista innebär till exempel att det säljs ”naturviner” med en halt av flyktig syra som vida överstiger gränsvärdena för vad som är tillåtet att sälja i Europa. Många, särskilt de som så att säga lärt sig vin via den här höga halten flyktig syra, ser inga problem med detta. Andra har svårt att uppskatta vinet. Samtidigt vill idag, till skillnad från för några år sedan, snart sagt alla dricka och tycka om ”naturvin”. Med andra ord finns det nu en efterfrågan på i konventionell mening korrekta naturviner – alltså utan alltför hög halt av flyktig syra eller en arombild påverkad av brettanomyces för att nämna två vanliga avvikelser – som rent krasst kommersiellt sett är ett vin för alla.

Så hur göra för att dels ära de krav som ställs på ”naturvin” (mycket lite eller inget tillsatt svavel alls, ingen tillsatt jäst osv), dels få till de där konventionellt korrekta produkterna? Till att börja med är det många som idag förtydligar sin version av ”naturvin”, alltså vad den är, till exempel ekologisk odling i kombination med inget eller mycket lite tillsatt svavel och jäst. Det öppnar för användandet av tekniker och produkter som producenten annars inte skulle använt i sitt arbete, och de teknikerna och produkterna är betydligt fler idag än för tio år sedan. Inte för att allt eller ens det mesta är nymodigheter, utan därför att de används på ett nytt sätt eller överhuvudtaget, alltså sådant som fanns men färre använde i sitt dagliga arbete.

Enkla grepp

Enkla grepp att vidta i syfte att minska behovet av svavel är att skörda vid relativt låga pH-värden och att hålla druvor och must kylda till dess det är dags att starta jäsningen. Detta att skörda vid lägre pH-värde omöjliggör vin i ”power-skolan” då de tidigare skördade druvorna saknar de övermogna skördarnas karaktär och möjligheter. Å andra sidan öppnar det dörren för lite friskare och lättare stilar.

”Bioprotection” är ett sätt att i antiseptiskt syfte skydda druvorna och musten innan jäsningen kommer igång. Detta sker genom en noga kontrollerad och styrd tillsats av utvald jäst, som tar herraväldet över druvans skal/musten. På så vis skapas ett skydd mot syre och angrepp från bakterier och annan naturlig jäst som styr aromer och smak åt ett ”defekt håll”. För den sanne och för sin omgivning garanterat lätt tröttsamme nörden kan nämnas att det är jästsvampar som Metschnikowia pulcherrima och Torulaspora delbrueckii som används. Noterbart är att syftet med den här jästen är att skydda, inte jäsa.

Ekfat

Den som får för sig att lagra sitt osvavlade vin på ekfat står inför en stor utmaning. Bortsett från viljan att ge sitt vin doft och smak av tunnan är ett skäl för ekfatslagring att långsamt oxidera vinet.  Den som arbetar utan svavel får se upp med nya fat då de oxiderar innehållet mer än en äldre tunna. Å andra sidan är risken för oönskade bakterier och brettanomyces större i äldre fat. Det nyss nämnda är förstås inga problem så länge konsumenten accepterar eller rent av gillar karaktären av flyktig syra och brettanomyces.

Den som jäst sitt vin och fortsatt inte vill tillsätta något svavel står inför en utmaning som är större än om hen arbetat med lite svavel. Här ska tilläggas att idag – då svavel-frågan svalnat något – väljer många som gör ”naturvin” och vin utan svavel att tillsätta lite svavel i det här läget. Någon invänder kanske, att då är det ju inget vin utan svavel längre. Nej, det är det inte, men om halten är så låg som kanske 20-30 mg/l (att jämföra med de tillåtna gränsvärdena för konventionellt vin på 150-200 mg/l (beroende på vin)) accepterar de flesta numer detta som ett ”svavelfritt” vin.

Den som ändå vägrar svavel måste fortsätta arbeta med så lite syre-kontakt som möjligt, alltså även då vinet kanske ska filtreras och definitivt buteljeras. Självklart är att fortsatt arbeta med högsta möjliga hygien-standard – allt annat straffar sig snart. De flesta som gör ”naturvin” buteljerar helst utan att ha klarnat eller filtrerat vinet, och de ser gärna att den naturliga koldioxiden som uppstått i samband med jäsningen följer med i flaskan, där den ger ett naturligt skydd mot oxidation. Andra tar det säkra före det osäkra och sterilfiltrerar i syfte att eliminera alla bakterier och annat oönskat. Kanske kombineras filtreringen med att koldioxidhalten korrigeras före buteljeringen. Åter andra drar till med det gamla pastöriseringskortet och värmer vinet före tappningen eller rent av varmtappar. Inget av detta behöver framgå på etiketten eller någon annanstans: såvida inte producenten berättar om detta blir det hens hemlighet (dock, är bäst att tillägga, måste allt sådant här föras in i producentens loggbok, där allt hen gör ska finnas dokumenterat, görs inte det kan dryga böter vänta). Ytterligare ett sätt att hålla efter ett vin utan svavel är att behandla det med steriliserande UV-strålning.

Sådan är kommersialismen

I samband med ett internationellt symposium i Zürich om naturvin för drygt tio år sedan kom frågan upp om vad de närvarande tyckte om en biodynamisk föregångare som Nicolas Joly på Coulée de Serrant, visst borde väl han vara ett föredöme och en hjälte i de här kretsarna? Men ej alls, snarare sågs han som en paria, en avfälling som vikt ner sig för de kommersiella krafterna: hans viner sålde ju hutlöst bra och till hutlösa priser och själv var han världskändis. Den här inställningen förvånade vissa av oss och det är lätt att föreställa sig hur de som redan då, för drygt tio år sedan, hade svårt för Nicolas Joly, reagerar på ”naturvinets” väg från deras baby till en kommersiell vara bland andra.

Det sista är intressant då en annan sak de flesta var överens om på det där symposiet var att det inte behövdes några regler för ”naturvinet”.  Essensen av naturvinsrörelsen var att gå vid sidan om mainstream, att vara rebell*. Numer finns det förvisso en hel del regler för den som är intresserad. Å andra sidan kan fortsatt i stort sett vem som helst säga att den gör naturvin även då den ersätter svavlet med trixande som inte alls ligger i den ursprungliga naturvinsidé och då druvorna odlas mer eller mindre konventionellt.

*Som vi tidigare påpekat kan inte vinnördar vara rebeller bara töntar, det gäller oss alla, vi är inte coolare än ett gäng filatelister specialiserade på svensk porto mellan åren 1890 och 1905, detta med undantag för de vinnördar som inte inser detta utan faktiskt tror att de är rebeller: dessa är inte ens uppe i filatelistens diskutabla cool-klass, de är lika ocoola som Alexander Bards knästrumpor.

Musik.

Bokens framtid

Publicerat av
1

I samband med årets upplaga av kultur-arrangemanget ”Storytelling i Tällberg” hade jag nöjet att moderera ett samtal mellan förläggarna Svante Weyler (f d Weylers) och Jonas Axelsson (Polaris). En diskussion om ”bokens framtid” som även fick igång publiken och som förhoppningsvis fortsatt på många håll, och som nu fortsätter här genom det här högst subjektiva inlägget.

Inledningsvis är det värt att notera, att bokens historia som ”en bok för alla” är mycket kort. Det är lätt att få intrycket att allt fick fart med Johannes Gutenberg (1400-1468) och hans boktryckarkonst. Riktigt så är det inte. Gutenberg innebar främst kraftigt ökade möjligheter till duplicering på papper i Europa, men inte mer än så. De gamla handskrivna arken, barkbitarna, papyrusen och så vidare blev historia – i alla fall i de delarna av världen som inte redan hade tryckta böcker i form av den för oss européer mindre kända och betydligt äldre kinesiska boktryckarkonsten, vilken även den hade begränsat folkligt genomslag. För att boken skulle bli ”en bok för alla” krävdes en industriell revolution, slopad (eller åtminstone lättad) censur, ökad läskunnighet, fler bibliotek och ökat välstånd. Det är ingen överdrift att säga att boken som ”en bok för alla” och som konsumtionsvara har en i sammanhanget så kort livstid som 100 år.

Boken snart historia?

Den här korta perioden som för vissa av oss är bokens enda självklara historia – ”så här har det alltid varit” – är alltså kort och… kanske snart över. I alla fall menade både förläggarna, och flera med dem, att den tryckta boken står inför utmaningar så stora att den kanske inte överlever, åtminstone inte som vi känner den idag. Inte minst är ljudboken, alltså i någon mening den gamla klassiska muntliga traditionen, på stark frammarsch. I samma takt som ljudet, och för den delen e-boken, vinner mark, tynar pappersboken bort. Effekterna av detta kan bli enorma, och det förefaller klokt att tänka efter nu vad dessa effekter kan bli, om de är önskvärda och om så inte är fallet hur vi hanterar problemet.

Vid en enkel enkät-omröstning fick deltagarna, inklusive panelen och tillresta kulturpersonligheter, ge sin syn på framtiden. Alla menade att den tryckta boken finns kvar om 30 år och att det då också finns kvar bibliotek med nya pappersböcker (någon i panelen menade dock att framtidens bibliotek snarare är digitala mötesplatser). Emellertid har ljudboken tagit över och skolorna kommer inte köpa in nya klassuppsättningar med tryckta böcker. Frågan om det om 30 år finns bokförlag så som vi känner dem idag fick ett tveksamt njae till svar. Däremot var alla överens om att framtidens pass är digitala. Så gott som alla – med undantag för undertecknad – var överens om att framtidens böcker generellt inte är interaktiva och att interaktivitet respektive uppläsning inte kommer påverka berättelserna ungefär så som den muntliga traditionen gjorde på sin tid, och därmed inte heller varken levandegöra eller förändra det ”skrivna” ordet.

Vikten av uppläsaren

För egen del tror jag att ljudboken redan är så långt kommen att många läsare och förlag bryr sig mer om uppläsaren än om manuset, ungefär som rätt rollbesättning kan göra framgångsrik film också av ett svagt manus, eller som en duktig översättare kan få en medioker text/författare att framstå som bättre än vad som är fallet. För mottagaren kan detta bara vara av godo samtidigt som det har mindre betydelse för kvalitetslitteraturens framgång i sig (med det, kvalitetslitteratur, menas här väl skrivna och/eller smarta och/eller viktiga berättelser med förmåga att överleva steget in i en ny tid, detta var f ö något som kort berördes under samtalet i Tällberg: på frågan om vilken 1800-talets i sin samtid kommersiellt mest framgångsrika roman var, kunde ingen svaret, och kanske finns inte heller det svaret i exakt form, men det är tveksamt om någon bok slår Trilby av George du Maurier – Maurier arbetade på sin tid med den berömda tidskriften Punsch och var bland annat morfar till de barn som inspirerade James Barrie till Peter Pan, hans berättelse om Trilby blev i seklets sista flämtande år en exempellös framgång både som följetong i tidskrifter och som bok och teaterpjäs ((och senare flera filmer och… Fantomen på operan)), och vid sidan om berättelsens värld gjordes och såldes en mängd ”Trilby-produkter”, till exempel dockor och tvålar; mest känd bland dessa produkter är kanske i vår tid ”Trilby-hatten” som genom åren burits av många såväl kända som okända personer, inte minst Leonard Cohen). För kvalitetslitteraturen torde valet av uppläsare och eventuella ljudillustrationer likväl vara av yttersta vikt såtillvida att inget av detta får ta fokus från eller ändra texten sådan som upphovspersonen ville ha den – kanske måste framtidens författare ge egna instruktioner om vad som får och inte får göras i de här avseendena.

Djuna Barnes i trilbyhatt

Själv är jag, som sagt, försiktigt positiv. Det är, förstås, viktigt att följa upphovspersonens instruktioner, men bortsett från det öppnar detta dörrar för sådana som vill bygga in mer än bara själva texten i sitt verk. Detta är något jag ägnade mycket tankemöda åt i början av min egen författarkarriär. ”Anakolut (mm)” utgiven 1986 innehåller dels interaktivitet, dels musikhänvisningar och den försökte på alla vis spränga gränser, till exempel genom att brödtexten låg redan på bokens omslag. När boken återutges senare i år (sannolikt i maj) kommer förhoppningsvis greppen med interaktivitet och musik att fungera bättre än 1986, detta i och med att interaktivitet nu är en del av vardagen för många samtidigt som musikhänvisningarna kommer finns på en lättillgänglig spellista på Spotify – annat var det 1986 då läsaren var tvungen att införskaffa musiken och antingen göra ett eget blandband eller spela skiva efter skiva allteftersom musikhänvisningarna dök upp.

Kanske kommer ”boken” i framtiden att flyta ihop med radioföljetongen, teatern, filmen och datorspelen på ett sätt som vi kan ana redan idag, men då på ett mer självklart vis. Och frågan är då hur den traditionella boken står sig i konkurrensen, särskilt då vi väger in att dagens unga och till och med deras föräldrar tar det interaktiva som något självklart, kanske till och med önskvärt.

Samhällets säkerhet

Ett intressant spår i diskussionen om boken i framtiden är individens läskunnighet och förmåga att tillgodogöra sig längre textsjok och, faktiskt, samhällets säkerhet. Vad händer om kommande generationer slutar läsa? Det är svårt att se att låt säga utbildningen på universitetsnivå sker via ljudböcker, och vem ska läsa långa kontrakt och affärshandlingar eller ska de också finnas i ljudformat? Och vad händer med ett samhälle som digitaliserats på ett sådant sätt att en cyberattack kan stänga ner det på nolltid. Kommunikationen mellan de olika delarna och myndigheterna i samhället bryts, sjukhus förlorar alla patientjournaler inom loppet av en sekund… Inget finns kvar. Detta är knappast något som tas på fullt allvar ens i dag då cyberattacker, både kriminella och sådana som är ledda av fientligt inställda makter, börjar bli vardagsmat. (Noterbart är att EMP/HEMP, elektromagnetisk puls, och effekten av den samma är känd sedan 1960-talet, och då den kan ha samma effekt på ett digitaliserat samhälles funktioner som en cyberattack är det anmärkningsvärt att mått och steg inte vidtagits redan för länge sedan i syfte att säkerställa livsviktiga funktioner om de digitaliserade skulle slås ut, och det om något understryker väl hur främmande de här riskerna är för dem som satts att bedöma samhällets sårbarhet i den nya digitaliserade eran.)

Vad händer då med den fysiska bokhandeln? Här gick meningarna isär. Alla ville ha kvar bokhandlarna. Men, visade det sig, vissa handlade redan sina böcker på nätet, andra vägrade inbundna böcker och ville bara ha pocket. En av förläggarna menade att bokhandlarna inte ser om sitt hus i tillräcklig grad, bland annat genom att sitta på för litet utbud. Här kom frågan upp om insatser från regering och riksdag. I Frankrike till exempel har staten gått in och tvingat Amazon och Fnac med flera att ta betalt för leveransen av böckerna de säljer, annat skulle vara smygrabatt och i Frankrike har man inte släppt de fasta priserna på böckerna – två saker som stöttar den fysiska bokhandeln.

Snabbt konstaterades att politiken inte ska styra kulturen. Om detta var alla överens. Dilemmat är att även då politiken för över pengar till andra som i sin tur ska fördela filmbidrag, statsstöd till tidningar och så vidare så blir även det, åtminstone till del och som alltid, en fråga om positioner och vilka svågrar och svägerskor man har.

Någon menade att det där ändå bara är snack ity utvecklingen den är ohejdbar. Det är den förvisso. Men utvecklingen kan gå såväl framåt som bakåt. Eller i sidled. Och den låter sig påverkas. Och det är väl där någonstans årets diskussion i Tällberg om bokens framtid ska få sin fortsättning på ”Storytelling i Tällberg” 2023: hur påverkar vi bokens (och därmed samhällets och vår) framtid?

Musik.

PS En retorisk fråga till deltagarna på ”Storytelling i Tällberg” var var folk köpt in årets julböcker, på nätet eller i en fysisk bokhandel (detta med tanke på att alla vill se den fysiska bokhandeln finnas kvar som ett självklart inslag i stadsbilden riket runt), ingen behövde svara och det behöver inte heller någon som läser detta göra, men det är ett faktum att det är vi konsumenter som via vårt köpbeteende bestämmer hur morgondagens stadskärnor ska se ut.

Beskärning som frostskydd

Publicerat av
2

Klimatförändringarna har i enlighet med prognoserna för de samma medfört ett alltmer nyckfullt väder. Till de för allt fler allt mer påtagliga problemen hör vårfrost. Det är inte så att det här problemet inte funnits tidigare – i områden som Chablis och Champagne är det vardagsmat sedan Hedenhös. Saken är den att problemet förvärrats. Detta beror dels på att det ofta är varmare tidigt på säsongen vilket leder till tidigare knoppning, dels att det blivit vanligare med köldknäppar senare på säsongen. Särskilt drabbat av det sista är mer sydliga lägen som södra Provence, där bland annat vi på Domaine Rabiega fått känna på detta både 2020 och 2021.Det är säkert bekant för de flesta att vinodlare i utsatta område försöker bekämpa frosten på olika vis. Till de vanligaste och mest uppmärksammade sätten hör värmande kaminer, som bonden ställer ut på sina odlingar och tänder när kvicksilvret sjunker, samt att spraya vatten över rankorna när det är minusgrader, på så vis bäddas knopparna  in i ett paradoxalt nog skyddande hölje av is.  

För oss på Domaine Rabiega har de ovan nämnda sätten att skydda knopparna hittills varit lite overkill – om det kommer att vara det också om några år får framtiden utvisa. Samtidigt måste, förstås, även vi vidta åtgärder, och det finns då, som tur är, en del annat att göra, som oreille de lièvre (sv. haröra) och pisse-vin (sv. hm, ja, ungefär samma sak).

Vinrankan är just det, en ranka, alltså en klängväxt, som hela tiden strävar uppåt. Det innebär att det är de högst sittande skotten som först utvecklas på grenen. Genom att lämna en extra knopp (haröra) eller två kan vi hämma utvecklingen av de lägre sittande skotten och på så vis försena knoppningen något. De här ”extra” knopparna klipps bort då växtsäsongen ska starta så att säga på riktigt. Normalt minskar det risken för att det ska finnas utvecklade skott att skada för frosten.Pisse-vin används som beskärningsterm också i andra sammanhang än frost, till exempel för att styra uttaget på högavkastande rankor tuktade enligt principerna för gobelet (vinranka beskuren som en krona, utan stöttor, ibland kallat bush vine). Här talar vi dock om frost och en gren som lämnas ”obeskuren” och full av skott. Som i fallet med haröronen innebär det att de här skotten utvecklas före lägre sittande knoppar. När det så är dags för säsongsstart klipps alla ”pisse-vin” av.

Utöver att använda tekniken med pisse-vin på vanligtvis tidigt knoppande rankor, som grenache, försöker vi också fördröja utvecklingen genom att beskära allt senare – och det gäller särskilt då de tidigt knoppande sorterna och rankorna. På Domaine Rabiega börjar vi alltid med cabernet sauvignon, som utvecklas sent, och avslutar med nyss nämnda grenache.

PS Bilderna ovan visar också personalens kläder som används på morgonen då det är kallt och lite termosar och jox samt hur vi lägger de avklippta grenarna i ”varannan rad”, den rad som varit sådd med blommor och baljväxter för biologisk mångfald och naturlig gödning och som ska plöjas ner till våren, medan den nu mindre gröna raden såtts för att agera mångfald kommande säsong.

Lite ny musik från Elvis på det. Bonus: lite äldre musik med Elvis, ändå äldre musik med Elvis och äldst musik med Elvis.

En lång och ointressant middagskonversation

Publicerat av
Svara

”Hej, Erik.”

”Jag heter Pamela. Inte Erik.”

”Ja, alltså, jag presenterade mig. Erik.”

”Jag förstår. Men du förstår inte att jag var rolig.”

”Haha, eh, ja, jo, kul att träffas iallafall.”

”Hurså ’iallafall’? Trots att jag inte heter Erik?”

”Nej, absolut inte! Jag menar bara att, ja, kul att träffas.”

”Varför då?”

”Jag tycker det är kul att träffa dig. Så.”

”’Så’. Vilket uttryck. Hur skulle det annars vara? Inte så? ’Jag tycker det är kul att träffa dig. Inte så.’?”

”Man säger så.”

”’Man’? ’Så’? Man gör så gott man kan? Man gör så gott han kan? Man gör så gott hon kan? Är det du, ’han’, ’man’?”

”Jag…”

”Äsch, jag bara driver med dig, men lite tafatt och dum i huvudet verkar du allt vara. Min vanliga otur.”

”Hurså, ’din vanliga otur’?”

”Ja, du, otur. Jag sätter likhetstecken mellan dig och otur. Har nu redan förklarat varför.”

”Jag är tafatt och dum i huvudet?”

”Just så. Så.”

”Så! Du sade ’så’!”

”Så! Nu sade jag det igen.”

”Så du säger!”

”Försökte du vara rolig nu?”

”Ja.”

”Det var du inte. Fråga mig om min senaste bok.”

”Gärna, jag är verkligen nyfiken på din senaste bok. Kan du berätta lite om den?”

”Vad vill du veta?”

”Lite om när, var och hur du skrev den och varför.”

”Jag tycker inte om att prata om min senaste bok.”

”Men du… ska vi inte prata om din senaste bok?”

”Fråga om mina tidigare böcker.”

”Vad vill jag veta om dina tidigare böcker?”

”Inte vet jag! Det måste du väl veta själv! Herregud så korkad du är!”

”Hm, ja, alltså…”

”Alltså. Så.”

”Jag hänger inte med. Vill du eller vill du inte prata om dina böcker? Jag är placerad här vid bordet för att konversera dig, men det är inte lätt vill jag lova.”

”Så det lovar du? Intressant. Emellertid är det självklart att du inte hänger med. Har ju redan sagt att du är dum i huvudet. Och inte så lite heller.”

”Jaså? Ja, då kan vi kanske tala om mina kompositioner istället?”

”Tala på du.”

”Vad trevligt! Jag trodde du bara ville tala om dig själv.”

”I den mån jag vill tala alls, vill jag tala om något intressant. Som mina böcker. Eller mig själv.”

”Oj, nu kommer förrätten! Vad är det? Laxpaté – gott!”

”—”

”Gott.”

”—”

”Vinet är gott det också. Har du smakat?”

”Den frågan är så ointressant att jag är förvånad över att höra min egen röst säga det jag just nu säger.”

”En riesling från Rheingau, Weingut…”

”Om vi pratar om min senaste bok, vad har du då att säga om den?”

”Jag tycker att…”

”Vad du tycker är irrelevant. Vad säger du om den?”

”Jag tycker att omslaget är vackert, suggestivt, och omslagets hårda pärmar ligger skönt i handen, särskilt då boken är stängd, och jag inbillar mig att det är en bra bok att ha i bokhyllan ifall någon ställer sig att inspektera titlarna i reolen.”

”Reolen. Säger du det bara för att imponera på mig? För att visa att du är bildad? Trots att du är dum i huvudet?”

”Ja.”

”—”

”Reol. Det är ett läckert ord. Håll med om det.”

”Boken. Min bok. Den senaste.”

”Ja, just det, ja.”

”Vad tycker du om slutet?”

”Slutet? Det är lika sinnrikt som resten av boken.”

”Sinnrikt? Sinnrikt? Har du alls läst boken?”

”Hm, nej.”

”Va? Vad sade du?”

”Hm, nej. Jag har inte läst boken.”

”Har du alls läst något jag skrivit?”

”Hm, nej.”

”Va? Vad sade du?”

”Hm, nej. Jag har inte läst något du skrivit.”

”Tur för dig. Mina böcker är både otrevliga och otroligt tråkiga. Som jag. Autofiktion? Har du hört talas om det?”

”Det är mig bekant, ja.”

”Det är dig bekant, ja. Och tycker du då att du just nu befinner dig i en autofiktiv text? Typ.”

”Som en lång och ointressant middagskonversation?”

”Ja.”

”Bortkastad tid liksom?”

”Ja.”

”—”

”Precis det handlar mina böcker om. Bortkastad tid. De är allomfattande konstverk och läsaren är en del av dessa konstverk. Genom det lidande det innebär att läsa mina texter återupplever läsaren det jag tvingats uppleva och det jag skrivit. Läsaren tar sig igenom samma plågor och elände som jag, och dricker samma vin och känner samma ångest och äter samma laxpaté och har samma maginfluensa och så vidare. Roligt är det aldrig. Det vore inte äkta autofiktion. Och större än så blir inte Litteraturen. Och nu när du har upplevt det här meningslösa samtalet är du också en del av mitt livsverk. Grattis.”

 

 

Konversationsvänlig musik

En januaridag på Junibacken

Publicerat av
Svara

Inte utan snart besannade farhågor styrde vi stegen mot Junibacken, Barnbarnet och jag. Junibacken, en fasansfull plats för den vuxne i rummet som låtit sig uppfyllas av Anders Tegnells evangelium; kort sagt överallt oansvariga och skrikiga och dreglande ungar med snordroppande näsor och nollkoll på vad socialt avstånd är. Som tur är är Barnbarnet en riktig skitunge och hon slängde effektivt ut sådana som befann sig i de hyddor och låtsasbutiker som hon ville vara i, och väl där, i butiken eller hyddan, såg hon till att medelst hotfulla miner och ljud samt fysiskt våld ingen släppa över tröskeln. Det hände att andra mor- och farföräldrar och liknande som var där med barnen blev upprörda när detta hände. Då tittade jag snabbt bort och ställde mig att le mot någon liten telning i närheten, samtidigt som jag gjorde uppmuntrande och kärleksfulla miner mot densamma. En avledande manöver, fylld av kärlek och tydligt signalerande att jag hörde ihop med det uppmärksammade barnet ifråga, inte bråkstaken i juvelerarbutiken. Detta fick snart de nyss nämnda förnärmade vuxna att ge upp och se Barnbarnet som en stackars Pippi Långstrump, utan vare sig mamma eller pappa. ”Stackars barn”, muttrade de allt som oftast medan de slokörade drog sig bort mot Mumindalen eller någon annan del av Junibacken, där våldsverkaren rimligtvis inte kunde befinna sig samtidigt som hon med lika stor brutalitet som framgång höll sin butik i ”Sagolandet” fri från inkräktare. Dock slutade det hela både abrupt och illa när en polispatrull från Norrmalm oanmäld och plötsligt uppenbarade sig och grep mig. Jag förstod förstås varför och förklarade att jag på intet vis kunde hållas ansvarig för mitt barnbarns övergrepp och brutalitet. ”Barnbarn? Försök inte. Vi förstår nog varför du hänger här på Junibacken!” Sa de något aviga poliserna och förde helt sonika bort mig medan Barnbarnet jagade iväg en feberröd unge som försökte äntra Pettsons stuga.

God Jul eller Scener ur ett äktenskap

Publicerat av
Svara

Hittade en ett par år gammal bild på familjens tax. Tagen i samband med att familjen skulle till Sverige för att fira jul. En bra bild såtillvida att den avslöjar den här hundens själ och hjärta. Kort sagt lyser det lömskhet ur de opålitliga ögonen. Då! När jag sitter där och tittar och ryser. Hustrun! Precis bakom mig. Tjuvtittandes på bilden.

Hon: Åh, en sån fin bild på Iton! Minns du så busig han var på den resan? Det var när vi åkte hem till Sverige den julen.

Han: Busig!? Han var lömsk! En förrädare! Man ser ju på blicken att i den finns bara lömskhet och djävulskap!

Hon: Äsch, du är bara sur för att han smet ut ur sovkupén och sprang iväg i tågvagnen, och alla andra som hade sina dörrar öppna hejade högljutt på Iton när han glatt skuttade iväg med dig efter i kalsongerna.

Med denna mardrömslika minnessekvens ber vi att få tillönska alla HR en Bättre jul.

Julmusik. Julmusik.Julmusik. Julmusik.Julmusik.

Julen i repris

Publicerat av
8

Vad är Julen annat än en repris? Same same but different. Därför följer här i ett rekordlång inlägg tre givna julrepriser, där vi inleder med lite skönsång i covid-jularnas spår, fortsätter med vinifierats klassiska julsångsskola och rundar av med novellen Julfesten. Att önska God Jul redan här och nu vore väl att hårdra och att gå saker och ting i förväg och därmed missa att leva i nuet och fånga stundens förväntansfulla essens, som, måste man väl ändå säga, finns så träffande återgiven här nedan, men vi kan väl säga Glad Fjärde Advent!

Coronan är ingen fest (trad. folkvisa från Göteborg och smygreklam för Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 150kr)

På nyårskvällen bubblar det i flaskan, den är crémant

vi skulle gå på krogen och äta något vant

vi grundade med proggen, Tegnellen, Mask och jag

och nyårsdrömmen växte om ett bubbel svalt och bra

 

Coronan är ingen fest

Håll mä om dä frisk och sjuk

Men om livet är pest

Crémanten svalkar bäst

 

Men när vi kom till krogen, då var det ingen dans

där var det knuff och trängsel, och inte mycket distans

vi satte oss i baren och tog en flaska vin

och drömmen börja besannas om en crémant sval och fin

 

Coronan är ingen fest

Håll mä om dä frisk och sjuk

Men om livet är pest

Crémanten svalkar bäst

Sen hängde vi i baren, drick min syster, drick

orkestern malde svensktopp och sista flaskan gick

och attans vad jag ville, att det nånstans fanns en sommelier

som kunde komma fram till mig och säga: de finns mer!

 

Coronan är ingen fest

Håll mä om dä, frisk och sjuk

Men om livet är pest

Crémanten svalkar bäst

 

Sen stängde dom och vi gick hem, vår nyårsdröm var slut

jag snubbla på en gatsten, fick hjälp av en snut

men glöm din värk i kroppen och glöm coronan min vän

för snart så är det åter Nyår, då försöker vi igen

 

Coronan är ingen fest

Håll mä om dä, frisk och sjuk

Men om livet är pest

Crémanten svalkar bäst

Partymusik!

 

 

Julsångsskolan!

Och så, den så hett efterlängtade klassiska Julsångsskolan! Vi börjar för enkelhetens skull med Del 1.

Hur svårt kan det vara att skriva en White Christmas och bli stenrik? Ganska. Dock kan HR:en idag ta del av vinifierats julsångsskola 2015. Efter en slik inskolning är det bara för HR:en att gå vidare med sin egen fantasi och skriva sin egen julhit och komma ihåg vem läromästaren var och se till att dela royaltyn med denne.

Det finns tre sätt att skriva en lukrativa julsångsplåga: 1. En glad, hurtig låt som innehåller ord som jul, tomte och dans. 2. En glad, hurtig låt som innehåller ord som snö, vit och något vintrigt, som en kälke eller en snögubbe. 3. En lätt religiös låt i dur och moll som innehåller ord som frälsare, stjärna och Betlehem.

Nedan följer nu tre idag snabbskrivna exempel på hur det kan låta. Bara att öva och öva tills du är redo att sno lämpliga fraser och ackord från kända julsånger och skapa din egen framgång!

 

1.Hej hopp alla nissar!

A

Hej hopp alla nissar

D

Här kommer Tomten

G

Så rund och trinder

A

Säcken på ryggen

A

Av klappar är full

D

Så fattar vi varandras händer

G

Och dansar en virvlande dans

A                                    D

För nu är Julen här, För nu är Julen här, För nu är Julen här!

G                                    A                                   D

För nu är Julen här, För nu är Julen här, För nu är Julen här!

 

Da Capo al Fine

 

 

2.Våran snögubbe

F                               C

Se sån’t bländvitt leende han har

G

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

F                                C

En morot till näsa och grus i mun

G

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

F                               C

En hatt så svart och en kvast i arm

G

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

F                          C

Å han ler när oss han ser kälka

G

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

 

D               A              G

Våran snögubbe är vår bästa vän

D           A               G

Och vi vet att våren dröjer än

D            A          G                         G7

Många långa vinterdagar än

C

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

G7

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

C

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

G7                                                                             C

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

 

 

3.Sången från Betlehem

D                            Dmaj7

Från Betlehem hördes det en sång

D7                               G

Om en frälsare som oss är född

D                               Dmaj7

På himmelen där lyser stjärnan klar

D7                               G

Större och starkare än vi kan förstå

 

Em                         A                             D

Julens budskap bringar oss fred på vår jord

Em                          A                             D

Räcker ut en hand till människan i nöd

 

D                             Dmaj7

Den stjärnan den lyser så klart

D7                            G

Och vi förstår vad den säger

D                               Dmaj7

Fredens timme är slagen nu

D7                                G

Julen räcker ut sin hand

 

Em                         A                             D

Julens budskap bringar oss fred på vår jord

Em                          A                             D

Räcker ut en hand till människan i nöd

 

vinifierats julsångskola från 2015 del 2

För er som deltog i gårdagens lektion i hur man blir stenrik på att skriva en julsång följer här sista delen i vinifierats julsångskola: ”Hur man skriver en modern julvisa”.

Nu är det inte bara små, dansanta barn, vinterstojande och snöbollskastande ungdomar och fromma kyrkobesökare som kan nås med rätt julsång, också stökiga och trumpna tonåringar är en möjlig kommersiell måltavla. För att nå ut till den här via sina föräldrar understundom köpstarka gruppen krävs dock andra bullar ity tonåringen har en tendens att vända ryggen åt sitt eget gårdagsjag varför den dissar glada, hurtiga låtar som innehåller ord som jul, tomte och dans, för att nu inte tala om hur fel det är för tonåringen att gå loss till en glad, hurtig låt som innehåller ord som snö, vit och något vintrigt som kälke eller snögubbe och att tonåringen frivilligt ska erkänna att en lätt religiös låt i dur och moll som innehåller ord som frälsare, stjärna och Betlehem skulle vara något att ha är otänkbart.

Det den trumpne tonåringen söker är modernitet och något som skrämmer föräldrarna. Vi tar idag därför sikte på så kallad fusion och gör en fusionsjulsång. Detta med fusion är ett modernt påhitt och går ut på att olika musikstilar blandas till en enda röra. Ibland förekommer det också så kallat rap, uttalas rapp, vilket gör låten än mer ungdomlig. Nedan följer ett exempel på en fusionsjulsång där vi blandar och ger ur gårdagens inte alls oävna låtar samt ett exempel på rapp där vi gör om gårdagens visa ”Hej hopp alla nissar!” till så kallad rapp eller pratsång som det hette på Arne Qvicks tid.

 

Exempel 1: Fusionjulsång

A

Hej hopp alla nissar!

D

Här kommer Tomten

D                           Dmaj7

Från Betlehem hördes det en sång

D7                               G

Om en frälsare som oss är född

C

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

G7

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

 

 

Exempel 2: Rappjulsång

 

(Här går musiken i bakgrunden, A//, D//, G//, A////, D//, G//, A//, D////, G//, A//, D//)

 

Hej hopp alla nissar!

Rapp: Alla nissar, inga jag dissar,

Här kommer Tomten!

Rapp: Jag säger prompt, kom inte in på min tomt

Så rund och trinder

Rapp: Röda feta kinder, är fan ett hinder

Säcken på ryggen

Rapp: Ryggen ska fan ha spö, och du ska ba dö

Av klappar full

Rapp: Alla klappa händer, sånt som gör ja tänder

Så fattar vi varandras händer

Rapp: We shall overcome, de e vi mot dom

Och dansar en virvlande dans

Rapp: Allt ska brinna, allt ska försvinna

För nu är Julen här, För nu är Julen här, För nu är Julen här!

Rapp: Jag kommer ifrån nord, polen, där är vitt och kallt och ,inget, jag är en röd och rund, hämnare, vill äta från era bord e en, cool en, ska blåsa rent tills ja hamnar, inför tinget, Nu e de så förbannat mycket jul igen, och ni ska fan få skit för det, för sån e ja å ja e ja å ja e Tomten ja e Tomten

 

 

 

Julfesten – en julnovell

I

Det som hände var att det började snöa medan festen pågick. Den traditionella julfesten, dagen före julafton – trots att det är en vanlig arbetsdag hör det till ovanligheterna att någon arbetar på gården dagen före Juldagen; dels har julaftonen varit en arbetsfri dag ända sedan Gamle Produttos tid, dels är de flesta alldeles för bakfulla för att kunna utföra ett rekorderligt dagsverke dagen efter julfesten. (Inom parentes sagt tycker vi sydeuropéer att det är konstigt det där att nordeuropéerna firar jul på julaftonen, fel dag, å andra sidan finns det sådana som firar jul på Trettonhelgen eller rent av inte alls så ja…)

Hursomhelst började det snöa medan vi rumlade runt därinne i vinkällaren. För dagen utrustad med en väldig gran med kulor och blinkande smålampor i regnbågens alla färger och kanske några till. På toppen en stjärna skänkt av San Pellegrino. Vattnet ni vet, fråga mig inte varför. Den där röda Pellegrino-stjärnan sitter alltid i toppen av vår julgran i vinkällaren (vissa rykten vill göra gällande att det var Gamle Produtto som varit kommunist som lagt sig till med stjärnan på den tiden det begav sig, och andra rykten viskade att det var sonen, Ludovici, som skaffat den när han i likhet med många andra trodde att euro-kommunisterna skulle ta över kontinenten, då på 1980-talet, men sedan rasade de ihop, eurokommunisterna, i land efter land: de kommunistiska partierna gick under och deras medlemmar gick istället till högerextrema partier eller missnöjespartier eller så blev de gamla kommunisterna borgare och den som säger att borgerligheten inte är vad den varit har förstås alldeles rätt i det för nu hyser den också kommunister i sitt sköte, vad Ludovici valde?, han slog sig ihop med Berlusconi, så klart.). Nog av. Där sitter den i toppen på granen i alla fall, den röda stjärnan. Vatten eller inte. Och utanför började snön som sagt sakta falla. Först några flingor. Sedan i stora sjok.

Nu tänkte vi inte så mycket på det. Inne i vinkällaren började temperaturen stiga och den vanliga, råa och kyliga källarluften ersattes undan för undan av vår varma och koldioxidstinna utandning (”vi borde fan sluta andas ut,” skrek vid något tillfälle Piero, en av vingårdskillarna och vi tittade på honom, ”klimatet ni vet, alla kor som fiser, fabriker som ryker, turister som flyger, regnskogsbrännare i Brasilien och Indonesien och så alla vi som andas ut koldioxid i stora lass”, sa han då och ingen orkade riktigt med honom så festen bara fortsatte). Doften av ungt vin och gammalt vin och vinäger i avloppsrännorna och andra platser där källarpersonalen slarvat med hygienen trängdes undan av aromerna från våra kroppar och allt det goda på borden.

Tankarna, både de tomma med öppna luckor och de fulla med kondensvattnet rinnande längst sidorna, var behängda med kulörta lampor som blinkade i otakt med julmusiken där den skrålade och skramlade från de högtalare som en gång installerats så att kontoret kunde skrika ut instruktioner och order till vinkällaren eller kalla till sig någon när det behovet uppstod. Kanske ett papper som skulle signeras eller en uppgift som skulle uppges till myndigheterna, hur noga det nu var med det på den tiden, långt innan kravet på fullständig transparens infördes så myndigheterna skulle kunna följa varje droppe vin tillbaka till fältet, antingen via våra loggböcker eller de för ändamålet utformade datorprogrammen (det började som bekant med EU:s nya regler från första januari 2005, då regel nummer 178/2002 började gälla, och allt som gjordes i vinkällaren skulle dokumenteras så vem som helst och framförallt myndigheterna skulle kunna följa varenda detalj i produktionsflödet, och sedan byggdes ju det där på med att allt skulle kunna spåras tillbaka till plantan, ja ni vet, tvärtemot alla tokiga idéer om att vi får göra vad vi vill utan att någon håller koll, vi tar oss för pannan och förbannar la tracciabilitàoch undrar hur den som skriker på transparens missat detta ok på den arme vinbondens utslitna och värkande axlar). Hursomhelst så har vi de där reglerna nu och högtalarna i vinkällaren används mest bara för att spela musik i samband med våra fester.

Ljudet är som framgått inget vidare. Det skrålar och skär sig mest hela tiden. Men det bryr vi oss så klart inte om. Vi smörjer kråset. Vräker i oss från det dignande långbordet med alla skaldjuren, snittarna, den gravade laxen, kalkonen, salladerna och  de många desserterna – alla dessa desserter! – och vi dricker så det står härliga till. Vin och sprit. Vår egen grappa! Sällan någon blir så full att den måste sova över i vinkällaren, även om det händer (en gång blev Tasconi Sr kvar över hela julhelgen: när ingen såg honom hade han lyft bort gallret till en avloppsränna,  krupit ner i den och dragit gallret över sig som täcke, när de hittade honom på Annandagen var han kraftigt nedkyld och fortsatt gravt berusad) , men för det mesta tar sig alla hem eller vart de nu ska efter festen, glada i hatten och vinglande nerför den långa vägen från vinkällaren till landsvägen ett hundratal meter under oss, ja fågelvägen vill säga, och kanske 700-800 meter bort för den som går eller tar sig fram med ett fordon som måste framföras på vägen (skulle någon få för sig att gena genom vingårdarna är det ingen bra idé; raderna går på tvärs över sluttningen).

Högtalarna sattes in på order av Gamle Produtto, sonen till företagets grundare, Doktor Produtto, och far till Signor Produtto, Ludovici, som fortsatt är ordförande och den som i själva verket bestämmer trots att han är ganska dement sedan flera år. Precis som sin far var Gamle Produtto en hängiven anhängare till Mussolini – det var Doktor Produttos stöd och nära vänskap med Il Duce som fick ledaren att i ett utslag av givmildhet och med tacksamhetens tårar rinnande utför kinderna skänka familjen Produtto den väldiga och då nyligen beslagtagna lantegendomen som numer bär deras namn.  En egendom Il Dottore inte hade tid att sköta till båta för verksamheten, som istället kom att drivas av kvinnor och män som Lammermoor och Ambrogio Tasconi (jo, just, mer känd som Tacsoni Sr, alltså han som sov i rännan i vinkällaren och hon, ja hon hette egentligen Lucia, men eftersom hon var ett hängivet Donizetti-fan kom hon att kallas Lammermoor, som Lucia di Lammermoor, ett namn som för övrigt gått i arv genom generationerna, vilket gör att vår tids Lucia Tasconi fortsatt kallas Lammermoor trots att hon inte alls lyssnar på opera och inte håller på med räkenskaperna; allteftersom Doktor Produttos son Gamle Produtto tog plats vid egendomens roder minskade den administrativa apparatens inflytande för att till slut glömmas bort, kort sagt var Gamle Produtto en hejare på siffror och administration och allt annat, inklusive högtalare).

En anekdot är kanske att Gamle Produtto till skillnad från sin far handgripligt visade sitt stöd för Il Duce. Ingen tycks veta exakt hur det gick till, sanningen gick i graven med Gamle Produtto, men smått mystiskt fångades han in av de allierade när Monte Cassino till slut föll. Han hade då, som det verkar, arbetat som kalfaktor åt general Frido von Senger en tid. När de allierade kom inrusande i det gamla högkvarteret som tyskarna sedan länge utrymt, fanns där bara den vid tidpunkten ganska unge Gamle Produtto som tagit av sig sin tyska uniform och därför var iklädd de kvinnokläder han lyckats förhandla sig till av en gumma i trakten. Övertygade om att tyskarna och särskilt general von Senger använt den stackars italienaren som sexslav, skickade de Gamle Produtto först till sjukhus och sedan till psykolog och som kronan på verket fick han en medalj för visad tapperhet innan han skickades hem till gården. Ute i frihet valde Gamle Produtto att ansluta sig till PCI, kommunistpartiet, där han fick många inflytelserika vänner och en del pengar från Moskva och med tiden ett par medaljer för tapperhet i fält också från den italienska staten (ingen visste förstås exakt vad det var för insatser Gamle Produtto hade gjort för att få sina medaljer eller hur han visat tapperhet, å andra sidan spelade det inte någon roll, trakten var stolt över sin mångfaldigt dekorerade krigshjälte och sorgen var stor när Gamle Produtto alltför tidig gick bort och lämnade över till sin tämligen inkompetente men charmige son Ludovici; en man som fullkomligen älskas av tillresta vinskribenter och som framställs som någon slags nydanare i vinvärlden trots att han inte ens före demensen begripit hur det kom sig att druvorna som slussades in i vinkällaren på hösten kom ut som vin året därpå).

Vi brukar börja lite försiktigt. Vi står där mitt i den smyckade och dukade vinkällaren bland alla de skinande tankarna i rostfritt, de starka lamporna högt däruppe i taket, och beundrar förväntansfullt de många blinkande kulörerna och granen med alla sina kulor och vi sippar på lite mousserande från den egna produktionen (gjord på chardonnay planterad  på sena 80-talet, då hela världen planterade chardonnay – en annan tid, då alla ville ha chard, inte som nu då alla vill ha de inhemska, då mest kallade hemska, druvorna, jag säger bara trebbiano), skrapar med fötterna på de renskurade cementgolven med sin flagade rödfärg, pratar lite allmänt om ditten och datten. Då är det vi på kontoret och arbetarna i vinkällaren. Lite mer livat blir det när vingårdsarbetarna gör entré. De är mer högljudda. Sådana som i stort sett inget vet och därför uttalar sig tvärsäkert om det mesta (det är inte lönt att säga emot dem, säger de att Rom är huvudstad i Libanon eller att månlandningen skedde 1937 så är det så).

Riktigt fart blir det när Emilio, Allessandro och Maria dyker upp. Våra utesäljare. De kan partaja. Emilio brukar vara full för det mesta, men inte mer än att han kan kränga massvis av undermåligt vin och hålla igång ett party: ”Party party party” skriker han när han gör entré, greppar närmaste flaska och halsar en stund, så skriker han ”party!” och börjar dansa till vilken musik det nu råkar vara som olåter ur de skraltiga högtalarna. I år råkade det vara Cantique de Noël, en fransk sång av en gubbe vid namn Adam, ganska seg historia, men det stoppade inte Emilio som till och med försökte breakdansa lite, gick sådär, men vi lyckades få upp honom på benen när han fastnat i en slags hopkrupen ställning på golvet och sedan var han ohejdbar: dansade på borden, bjöd upp sin far den demente Signor Produtto, Ludovici, och retade gallfeber på vingårdskillarna genom att säga emot dem och ja, han bara var kul (Emilio är inte bara en alkoholist, partynisse och supersäljare, han är dessutom en kändis i egenskap av rik arvtagare med stående inbjudan till såväl villorna i Saint Tropez som Jeffrey Epsteins partyn, ja, så länge det varade, och Prins Andrews fester och de otyglade saudiprinsarnas innersta och vildaste krets av partysugna och missbrukande vänner, för att nu inte tala om de nyrika kinesernas dekadenta värld).

Intermezzo

Men vad om kvinnorna i släkten Produtto, eller avlade männen sig själva? Uppfostrade sig själva? Levde i celibat? Gjorde allt själva? Såklart inte. Låt oss ta det från början.

Doktor Produtto var homosexuell och hade ett förhållande med Benito Mussolini. Båda var gifta på sitt håll. Il Dottore med Il Duces oäkta syster Gabriella Bellini. När Gabriella visade sig vara gravid blev såväl brodern som maken överlyckliga. Möjligen svalnade deras glädje något när barnet visade sig vara mulatt. ”En satans Dumas!” lär Doktor Produtto har utropat när han fick se sin son Gamle Produtto. Detta brydde sig nu inte Gabriella, eller för den delen fadern, Il Duces abessinske livvakt Melenik, om. De fick för övrigt ytterligare sju barn men det enda som Il Dottore tog under sina vingars beskydd och gav sitt namn var den förstfödde, Gamle Produtto.

Bortsett från den mörka hyn och det lätt krulliga håret gillade Doktor Produtto vad han såg när han tittade på sin son: medan Il Dottore var lika liten och rundmagad som Il Duce var Gamle Produtto reslig som sin mor och far och han var en hejare på gymnastik och friidrott (ja, det krävs inte mycket fantasi för att förstå att Doktor Produttos intresse för sin son inte var helt okomplicerat).

Gabriella spelade, sett till familjen Produttos släkthistoria, en undanskymd roll i och med att hennes förstfödde kom att uppfostras som en Produtto på  familjens lantegendom medan hon själv levde livets glada dagar med Melenik och alla ungarna strax söder om Trapani på Sicilien. Där startade de ett mycket framgångsrikt textilföretag, MG, efter Melenik och Gabriella. Företaget stämdes så småningom av den engelska biltillverkaren MG och fick en rejäl dusör för att byta namn. Och det gjorde de, bytte namn. Till GM. Detta resulterade i att de stämdes av den amerikanska koncernen General Motors. I den uppgörelse som så småningom nåddes fick de en synnerligen väl tilltagen summan pengar. Efter de här båda lukrativa affärerna lade MG/GM ner sin verksamhet och Gabriella och Melenik levde lyckliga med alla sina pengar och barn resten av sina dagar.

Kanske för att modern varit så frånvarande under hans uppväxt hade Gamle Produtto det svårt att få till det med kvinnorna. Viljan fanns men han drabbades av en annars sällan sedd blyghet var gång ett kjoltyg kom i hans närhet. Därför var det kanske inte så konstigt att han äktade Fiorina Fiorentina, eller rättare sagt att detta manhaftiga fruntimmer äktade honom. Sanningen att säga är det så att varje gång den officiella historieskrivningen nämner något i stil med ”det var på Gamle Produttos tid” eller ”som Gamle Produtto lät införa” är det alltid Fiorina som ska ha äran. Medan Gamle Produtto var ståtlig och vacker var han lika värdelös som den fader som inte var hans fader varit. Fiorina var desto driftigare. Hon lever för övrigt fortfarande, snart 100 år gammal, det är hon som bor i lägenheten ovanpå kontoret och som brukar skrika otidigheter till vingårdsarbetarna om de dristar sig till att ta en paus inom synhåll från lägenhetens fönster. Såvitt vi vet är det också hon som fortfarande bestämmer. Allt.

Signor Produtto, Ludovici, son till Gamle Produtto och Fiorina och själv kommen till åren nu, har aldrig gift sig. Han har varit alltför upptagen med att festa med sina polare (han tillhörde och tillhör Silvio Berlusconis innersta kompiskrets med allt vad det innebär i form av sprit, knark, nepotism och hor). Mödrarna till hans barn är dels filmstjärnan och politikern La Cicciolina (Emilio), dels Françoise Le Pen, kusin till den franske politikern Jean-Marie Le Pen (Maria). Båda mödrarna har varit lika frånvarande som fadern under barnens uppväxt varför barnen uppfostrats av Fiorina Produtto född Fiorentina. (Signor Produtto, Ludovici, introducerades för övrigt till båda sina barns mödrar av festprissen, vännen och pajsaren Silvio Berlusconi.)

Och Maria? Ja Maria, hon blev redan under sin skolgång känd som skolans hora och sedan har hon blivit känd som universitetets eller fotbollsklubbens eller vad det nu än är för något hora. Till sin farmors stora glädje och stolthet. Fiorina är nämligen övertygad om att för att en kvinna ska lyckas i affärslivet måste hon vara som en man och Maria är uppenbarligen lika god som vilken häradsbetäckare som helst och står sig gott där. Fiorina har bestämt att Maria är den som ska ta över gården så småningom, därför är Maria inte lika nersupen som sin bror och hon syns inte i kändispressen.

II

Som! vi åt och drack medan snön och mörkret föll därutanför och musiken skrålade och vi en efter en följde Emilios exempel och rusigt sjöng och dansade runt där mellan de uppställda borden och de väldiga tankarna, långt bort från morgondagens ågren och de sociala mediernas dystra domedagstankar om sakernas tillstånd. Traditionsenligt tystnade musiken exakt klockan 18.00, då vi festat rejält ett kvartsdygn, och Signor Produtto, Ludovici, ställde sig upp (sanningen att säga fick han hjälp med just det, att ställa sig upp) och skrek ut sin traditionsenliga julhälsning (en tradition hans farfar börjat med, då, i en tid som ingen längre minns): ”Nog! God jul på er! Dra nu åt helvete!”. Hans julhälsning möttes av många glada tillrop, där tacksamma ord blandades med skratt från de värsta festprissarna och gråt från de mer melankoliskt lagda och de som bara tyckte att allt det där, de kulörta lamporna, dansen och maten och, som kronan på verket, Signor Produttos, Ludovicis, jultal, var så fint att gråten vällde upp och sprutade ur ögonen och hängde som saliv ur deras öppna gråtmunnar.

Det var först nu, när alla skulle hem som  vi insåg att det snöat hela tiden. Mycket. Fullkomligt vräkt ner. Stora sjok, framburna av en hiskelig vind från bergen. En vägg av vitt som mötte den som vågade sig ut och som lyste upp mörkret, som gjorde mörkret mer vitt än svart. Vitt över de bara vinrankorna som slängt sina löv och nu stod där nakna och väntade på att beskäras, vitt på taken som måste skottas om de inte skulle rasa ihop när den väl tilltagna volymen snö började tyngas av varmare dagars blidväder, vitt på bilarna, vitt på cyklarna, vitt på mopederna, vitt på de många vägarna och gångarna i vingården och ner för backen, ner till landsvägen, som inbäddad i, nej snarare försvunnen i vitt slingrar sig bort mot staden, där de flesta av gårdens anställda bor. Nytankade på mod och med spärrarna bortdruckna hoppade de flesta in i eller upp på sina åkdon och gav sig av.

Prästen lika kråka skulle ut och åka… Flera slank ner i dikena vid sidan om vägen som löpte nerför kullen, andra styrde ut i vingården när de insåg att bromsar hjälpte föga i det plötsligt glashala väglaget, ett väglag de sällan eller aldrig utsatts för tidigare (och bilarnas blankslitna däck gjorde inte saken bättre). Andra försökte ta sig ner mot staden på andra vis. Emilio som trots allt var en Produtto, låt vara en försupen sådan, men en Produtto, och dessutom en stjärnsäljare och kändis, fick med sig hela kontoret på ett upp och nervänt långbord som de använde som släde nerför backen. De kraschade halvvägs ner och de flesta blev liggande där, utspridda i snön, tills alpjägare, alpini, från Sjätte Alpjägarregementet i San Candido kom till undsättning på skidor eller i bandvagnar och med många pulkor för alla de skadade. Benbrotten, skallskadorna och förfrysningarna var oräkneliga (enligt uppgift har stadens sjukhus aldrig tidigare  ens varit i närheten av att utföra så många akuta amputationer på så kort tid som dagen efter festen).

Bruno, Giovanni och Alberto, tre av killarna i vingården, gick vilse på sin arbetsplats. De trodde de skulle hitta ner till landsvägen genom att vandra de välkända stigarna bland rankorna. Tji fick de. De såg kort sagt inget annat än en vit vägg som stack dem i ögonen med sina vassa flingor. Giovanni kom bort i snöyran och återfanns först fram på förmiddagen dagen därpå, då snöfallet upphört och vinden  lagt sig. Han hängde stel som en pinne och med mer än en släng av rigor mortis över ståltråden på en av kullens nedersta rader. Bruno och Alberto klarade sig bättre. Bruno, själv gammal alpino,  visste att gräva sig en snöka där han och Alberto kunde övernatta. Det var för övrigt de som hittade Giovanni nästa förmiddag.

Signor Produtto, den demente Ludovici, insåg någonstans mitt i sitt vimmelkantiga rus och sin demens att det nog var bäst att stanna kvar på kontoret över natten. Han fick sällskap av Signora Rondello som skött skaffningen under kvällen och sin dotter Maria, utesäljaren, som helt enkelt var för full för att kunna flyttas. De tre var tillsammans med ett lysande undantag de enda som klarade natten utan köldskador eller kroniska trauman.

Den enda som tog sig ner till landsvägen och vidare in till staden oskadd var den norska praktikanten Linn, som körde telemark nerför backen på ett par brädlappar hon yxat till och spänt fast med spännband hon hittat på kartonglagret. Signor Produtto, Ludovici, bestämde dagen därpå  i en stund av klarhet och där han stod i spillrorna av sin tidigare personal på sjukhuset i staden, att julfesten fortsättningsvis skulle inledas av att en norska med tänd pannlampa och brädlappar på fötterna skulle skrida in i den nedsläckta vinkällaren där personalen andäktigt skulle sitta och vänta, hon skulle sedan sjunga en visa i moll till minne av dem som strukit med under återfärden från den numer historiska julfesten. En minut skulle därefter ägnas åt att minnas och sörja och att kontemplera över människans och tingens och rent av historiens förgänglighet. Sedan skulle de gamla rock ’n’ roll-hjältarna Bobby Solo och Peppino di Capri skråla ur de gamla högtalarna på högsta volym och alla de blinkande lamporna tändas och festen genomföras nu som då och för alltid.

Musik. Musik. Musik. Musik.

Min ryske vän

Publicerat av
Svara

Jag träffade Sergej på hotellgymmet. Vi bodde på Excelsior med magnifik utsikt över staden och vi körde båda våra träningspass tidigt på morgonen. Detta för att hinna ner till terrassen före den stora anstormningen av frukostätare. Det gällde att få ett av borden med utsikt över Dubrovnik i soluppgången.

Hotellet i sig ser annars inte mycket ut för världen. Lyxigt så klart, fem stjärnor förpliktigar, och inte dumt alls där det ligger fastklistrat på branten ner mot havet. Receptionen och huvudentrén återfinns på fjärde våningen, i höjd med vägen ner mot staden. Nivåskillnaden gör att det här planet, som alltså har direktentré från vägen, på havssidan befinner sig fyra våningar upp. Souterräng big time.

Problemet är inte lyxen eller läget. Snarare handlar det om att det är en ful byggnad. En fyrkantig kloss i vitt och glas. Inte vacker alls. Eller, inte vacker alls för vissa av oss. Kanske är det bara vi västerlänningar som hänger upp oss på konstruktionen, kanske tycker till exempel ryssar och bulgarer, för att nu inte tala om kroater, att det är fint. En skön utveckling av den grå och rätlinjiga socialrealismens byggnadsverk.

Gymmet ligger på våning – 1, under nivån med terrassen och frukostmatsalen och två nivåer under den väldiga pianobaren med alla sina fotografier av kändisar, inte minst skådespelarna i Game of Thrones, som tagit en drink där eller smort kråset på Excelsiors lyxrestaurang på samma plan. Kanske Jamie Lannister och de andra sprungit på gymmets fem löpband eller slitit i någon av de båda cross trainer eller roddmaskinen, som står utplacerade på rad med utsikt över hotellets 25 meter långa inomhusbassäng, två nivåer längre ner.

Jag var på plats för att delta i en fem dagar lång resa arrangerad av Kulturrådet , EU och Kroatiska Litteraturfrämjandet. Vi skulle utbyta erfarenheter och ta del av ny litteratur från våra respektive länder – utöver Sverige och Kroatien deltog Slovenien och Bosnien-Hercegovina – och försöka få till stånd utgivning av nya, unga författare från respektive land. Intressant för en liten förläggare som jag, inriktad på vad många skulle kalla obskyr litteratur. Böcker som knappast kan intressera de mer kommersiellt inriktade förlagen. I alla fall inte förrän någon av de obskyra får nobelpriset.

Den uppenbara utmaningen för en liten, idealistisk förläggare är att få det att överhuvudtaget gå runt, att överleva. Mer driven av kärleken till litteraturen och en uppriktig tro på att kulturen behövs för att demokratin och det fria samhället ska fungera och bestå, än en rent kommersiell kraft, är den lilla aktören tacksam för alla bidrag. När inbjudan damp ner på kontoret, det vill säga min hyrestvåa i Svedmyra, var jag inte sen att tacka ja. En fantastisk chans att bidra till det europeiska kulturutbytet, kanske en möjlighet att få bidrag till ny utgivning och, inte minst, det ska erkännas, en gratissemester i paradiset Dubrovnik. Denna urgamla stad, denna gamla stadsstat, Ragusa, som tillsammans med Venedig dominerade Adriatiska Havet under så lång tid, som invaderades av Napoleon och som fick sjuttiofem procent av alla tak förstörda under det fruktansvärda inbördeskriget, som bröt ut när Jugoslavien föll samman. Katoliker, ortodoxa, muslimer, kroater, serber, bosnier… alla mot alla, mitt i Europa, i en tid då ett sådant krig borde vara omöjligt – å andra sidan finns här ingen olja eller andra rikedomar än underskön natur och turism som på ett mer direkt vis kan påkalla omvärldens intresse. De ekonomiska incitamentet saknades och ingen var intresserad av att flytta fram positionerna när röken just höll på att lägga sig efter Kalla kriget. Dubrovnik fick tillsammans med resten av Jugoslavien klara sig bäst det kunde.

Min dagliga timme i gymmet, med start nollsex trettio, var inte bara ett sätt att upprätthålla mitt strikta schema hemifrån. Det var också ett sätt att rensa hjärnan inför dagens övningar och att ladda den med endorfiner och att fundera över mitt nya, ambitiösa projekt ”Malawi”.  Tanken är att samla ihop Malawis viktigaste författare, poesi och prosa, och ge ut en mycket omfattande antologi i Sverige. Finansieringen försöker jag få till genom att hyra ut ägodelar via Hygglo. En privatperson, jag vet inte vem, hyr till exempel min cykel en tid, allt är försäkrat och jag behåller åttio procent av beloppet. Lägg till detta pekuniära bidrag från EU och svenska staten.

Det var när jag lufsade fram där på löpbandet som Sergej dök upp med sin atletiska kropp och ett ”Good morning!”, som om vi var gamla kompisar. Medan jag svettades och kämpade i promenadtempo satte Sergej snart av i full karriär på bandet intill mitt, och utan att verka märkbart påverkad av det hårda tempot fortsatte han ivrigt babbla på. Om vädret (sisådär de senaste dagarna tydligen men nu ska det bli fint, sol, varmt). Om gymmet. Bassängen nedanför (blå, klordoft, ovanligt stor, tom). Om hotellet (lite opersonligt, men bra, bara bra, se på gymmet bara), Om Dubrovnik (så fin stad, otroligt att allt så nyligen var förstört, och tänk på historien, vad kan ni i väst om Ragusa? Men Venedig kan ni?). Om mig.

”Kulturresa? Vi gillar kultur i Ryssland. Vet du hur mycket vi satsade på kultur och hur billigt det var i det Sovjetiska imperiet? Och vi hade en lång tradition redan före det. Dostojevskij. Pusjkin. Berberova. Gogol. Majakovskij. Achmatova. Tolstoj. Turgenev.” Sa Sergej som om han kunde klassikerna på sina fem fingrar.

”Har du läst alla?”

”Det har alla ryssar. Till skillnad från er, sönderamerikaniserade robotmänniskor, är vi ryssar kultur. Vårt förnamn är Ryss. Efternamnet Kultur.”

När Sergej såg att jag mulnade och tog sats för att säga något tillrättavisande eller åtminstone något som kunde bredda debatten, brast han ut i ett bullrande skratt.

”Jag skämtar förstås! Kulturen är internationell. Det vet till och med fransmännen innerst inne. Det som är sant är att Ryssland är befolkat av starka människor, män, och har så alltid varit. Vi är starkare, så är det bara, och det är därför vi behöver en stark man för att leda oss. En Stalin. En Putin. Men det förstår inte ni klendankar i väst. Bara en sådan sak som att vi inte har några homos i vårt land.”

”Inte?”

”Nej, inte ryssar. Klart det finns en eller annan fjolla, läderbög eller lebbalotta, men de är alla sprungna ur blodslinjer från Stora fosterländska kriget och alla våldtäkter som våra kvinnor utsattes för. Tyskar, rumäner, italienare och andra fjollanstrukna raser tog sig friheter och har skapat mycket oreda. Vi har väl ordnat upp en del av det där, sibiriska läger och så, men allt är inte utrett. En och annan smygbög finns säkert kvar.”

”Så du gillar Putin?”

”Gillar? Det är ett för klent ord. Kärlek. Men ingen sådan där fjollkärlek, hehe, nej det här är sann fosterlandskärlek till en ledare jag är beredd att följa i döden. Men du vet, vi är kompisar.

”Du och Putin?!”

”Se inte så förvånad ut. Varför skulle vi inte vara vänner?”

”Inte vet jag. Jag har aldrig träffat någon som är personlig vän med Putin tidigare, eller till någon annan hög potentat heller för den delen.”

”Om du visste hur många fester vi haft tillsammans. I Moskva. Både hemma hos honom och hemma hos mig. Fast oftast i hans eller min datja i Sotji. Ja, vi har väl varit i hans palats någon gång också men då ska alltid hans fru vara med. Satkärring. Nu går vi och får massage och badar turk!”

Med bestämda steg satte Sergej av mot hotellets spa-avdelning. Jag hängde med så gott jag kunde. En ung kvinna tog leende emot oss. Tydligen kände hon Sergej. Jag vet inte varför, men det fick mig att fundera över om vad det var för massage Sergej talat om och mina farhågor växte då kvinnan bad oss ta av våra kläder och gå till varsitt rum och vänta. Jag skämdes för min taniga och slappa kropp. Till råga på allt hade jag rakat av mig allt kroppshår dagen före min avresa till Kroatien. Sergej tittas ogenerat på mig och jag fann det för gott att inte försöka dölja något. Det var ju som det var. Till min förvåning nickade Sergej gillande. När han såg att jag tittade på honom och att jag noterat hans uppskattande blick fräste han snabbt ”Få inte för dig något, inget bögande här!” Medan han sa detta viftade han upprört med sina armar. Jag fick syn på en tatuering, liksom dold i hans vänstra armhåla.

”Vladi,” undslapp det mig.

”Ja, jag sa ju att jag gillar Vladimir Vladimirovich.”

Jag tittade frågade på honom.

”Putin! För Guds skull Putin! Hur svårt kan det vara att fatta? Jag är nationalist! Fattar du?”

Med det gick vi till varsitt rum och inväntade massösen. Till min lättnad handlade massagen om just det: massage. När den var avslutad hastade jag upp till mitt rum för att byta om inför dagens program. Väl där väntade ett meddelande från Sergej på mig. ”Plockar upp dig efter lunch.” Jag insåg att jag inte skulle vara med på eftermiddagens programpunkter.

*

Det visade sig att Sergej ville ta med mig ner på stan. Till vinbaren D-Vino närmare bestämt. Vi promenerade den korta biten ner till stadens centrum, tog så småningom in på den vackra huvudgatan Stradun, där vi njöt av de många gamla byggnaderna, inte svårt att förstå att flera stadsscener i Game of Thrones King’s Landing spelats in här. Efter en stunds flanerande under tystnad sa Sergej ”Här!” och tog av in på sidogatan Palmoticeva, mer en gränd än gata, och strax steg vi in på den lilla vinbaren D-Vino.

D-Vino är band vinfolk lika berömt som själva Dubrovnik, förklarade Sergej för mig och överraskade med djupa kunskaper i ämnet vin.

”Få inte för dig något nu,” sa han, ”bögjuice är inget för en karl, men en plavac mali från halvön Peljesac är ett vin för en karl med hår på bröstet…” han gjorde en paus , la sin hand på min axel och tittade mig i ögonen, ”… och alla andra fina män… här! här har vi ett vin som går lös på 16 volymprocent, ja jävlar i min själ, ingen bögjuice detta inte, skål!”

Vi satt vid bordet närmast den korta bardisken. De ockrafärgade väggarna var fyllda med tavlor med lämpliga motiv, somliga aningen ekivoka, och personliga hälsningar från kändisar, oftast med anknytning till Game of Thrones. ”I drink and I know things”. Ditkladdad av Peter Dinklage alias Tyrion Lannister. Den unga och trevliga personalen hade snabbt trollat fram ett par plavac mali från Peljesac så snart den fick syn på Sergej.

”Plavac mali, Kroatiens stolthet, ja, här finns många regionala druvor, som grk och posip, men plavac, den sticker ut, det är den enda utländska sorten som kan mäta sig med sent skördad saperavi från slättlandet i Ukraina, vårt Ukraina, vårt Krim, länge trodde man att plavac mali var det samma som italienarnas primitivo och amerikanarnas zinfandel, men så är det inte, det har vi i Ryssland vetat länge, vet du att världens främsta forskningscentrum inom vitikultur var det sovjetiska och urgamla Magarach-institutet i Jalta?, är inte du svensk?, institutet i Magarach leddes av en svensk på 1800-talet, eller i alla fall en del av 1800-talet, haha, annars hade ju karln levt 100 år, eller mer, men allvarligt talat, Sverige hade ju en massa botaniker i von Linnés spår och Christian von Steven hamnade som chef ör Nikitas botaniska trädgård, och vet du vad?, jo, Nikitsky-trädgården som kom till på order av generalguvernören, som var ingen mindre än prins Vorontsov…”

Sergej spände ögonen i mig och i personalen och av pur förvåning såg vi imponerade ut och nickade bekant åt det obekanta namnet.

”… just det, DEN prins Vorontsov, kom att bli Magarach-instutitet, och jäklar vad druvsorter och kloner som sett dagens ljus där, okej, Bordeaux och fransmännens druv- och klonsamlingar där i södern kanske var på samma nivå då, och ja, jag är nationalist!, men plavac mali är plavac mali!, zinfandel och primitivo har sitt ursprung i crljenak kastelanski, crljenak från Kastela, även kallad tribidrag, jävlar vad det där böggänget sitter och glor!”

Sergej, som nu pratade så maniskt att jag började tro att han dragit en lina eller två när han var inne på vinbarens lilla mugg medan personalen öppnade hans flaskor, spände ögonen i en kvintett som satt vid grannbordet. En, som det verkade, engelsman med välansat skägg och stålbågade glasögon, en mullig grekiska, en bullrig amerikan med vårdad accent, en gänglig dansk och en holländare som såg ut som en frikyrkopastor. Om det inte varit för att de hade ett flertal flaskor framför sig, hade de kunnat vara ett lärarkollegium. Lärare i något tråkigt ämne som kemi. När de såg att den maniske Sergej blivit förbannad skyndade sig grekiskan att gjuta olja på vågorna.

”Ursäkta oss att vi tittar på er, men vi kunde inte undgå att höra det där ni sa. Är ni kanske en vinexpert?”

”Vinexpert!? Bögjuiceexpert?! Jag?! I helvete!”

”Hm, jaså, inte, men ni kan mycket om vin, ja, vi fem är här för att vara domare i en vintävling, Dubrovnik Festiwine Wine Competition, där södra Kroatiens bästa viner tävlar mot varandra. Så spännande! Alla dessa lokala druvor! Och som vinerna utvecklats de senaste åren!”

Sergej satt bara och tittade på grekiskan, också långt efter att det blivit outsägligt pinsamt. När till slut holländaren försökte ta till orda flög upp Sergej upp och ställde sig mitt i den lilla baren. Med blicken fäst på en punkt långt bortom D-Vinos väggar stämde han upp med sin bas i en rungande ”Hymn till Sovjetunionen”, originalversionen med både Lenin och Stalin i hjälteroller.

”Sojuz njerusjumyj respublik svobodnych/ Splotila navjeki Velikaja Rus’!/ Da zdravstujet sozdannyj volej narodov/ Jedinyj, mogutjij Sovjetski Sojuz!…”

Han tog i för tsar och fosterland och slet så här långt kommen, alltså efter första versen, upp sin skjorta och vrålade resten av hymnen, alltmedan tårarna strömmade nerför hans kinder. När han sjungit klart alla verserna sjönk han ihop över vårt bord. En ny pinsam tystnad infann sig. Jag la min hand på Sergejs hulkande rygg. Han tittade upp med tårfyllda ögon och sa ömt ”Kurt, vi går hem till hotellet nu.”

Jag fann det för gott att göra som han sa. Medan Sergej betalade för vinerna nickade jag åt de förfärade vindomarna. Så lämnade vi D-Vino, min ryske vän och jag. När vi gick ut genom dörren klämde Sergej till om min vänstra skinka.

”Hm, lika fast i hullet som Vladi.”

Musik.