Husdoktorn, bältrosen & medikamentet

Publicerat av
2

Övertygad om att jag spelade macho när jag sanningsenligt sa att det inte gör så ont skrev min förträfflige husdoktor ut ett bältrossmärtadundermedikament baserat på om jag

Kärt återseende mitt i natten eller hur

förstod hans utläggning rätt koffein och opium och efter viss tvekan tryckte jag i mig ett par piller före sänggåendet eller hur och det ledde till att jag vaknade efter ett par timmar och gick igenom Deep Purples Made in Japan spår för spår solo för solo publiksnack för publiksnack och någonstans mitt i genomgången stod det klart att inget var glömt eller hur trots att det gått åratal rent av decennier sedan vi senast talades vid Made in Japan och jag eller hur och nu på morgonen satte jag på ”Highway star” och visst varje ton satt där den skulle eller hur och sedan kom jag på att Bowie måste ha inspirerats av Annette Peacock och hennes ”I´m the one” den senare delen av låten alltså när han tillsammans med Reeves Gabrels satte ihop ”Something in the air” den senare delen av låten alltså eller hur och om inte annat drog jag mig till minnes mitt i natten snodde Bowie Peacocks pianist Mike Garson eller hur men det gjorde nog inget eller hur för Peacock var en av alla de artisterna som Bowie försökte hjälpa till framgång eller hur i det här fallet bland annat genom att låna ut sin manager till henne eller hur och nu tror jag att jag måste dricka lite honungsvatten och köra yoga alternativt klättra upp på taket och se till skorstenen så den inte fryser i den provencalska vargavintern eller hur? Passande musik, väl?

Bältrossmärtadundermedikamentspillerellerhur

Vacker dröm spricker?

Publicerat av
Svara

Caproni

Såg den på riktigt för första gången i förra veckan och kunde konstatera, att Nya Boeing 787 Dreamliner är det vackraste större passagerarplanet sedan 60-talets Jumbojet och Concorde. Synd bara att det har en för flygtyg olämplig tendens att spricka. Nåja, Capronins trävingar ruttnade med tiden så det kunde vara värre.

Dreamliner

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – det perfekta krogvinet?

Publicerat av
2

Bestämde mig i en stund av dum- och ensamhet för att söka svaret på vad man bäst äter till chilenskt vin. Hade dock bara två viner att prova med. Samtidigt inskränker sig min köksfranska till påstortellini, kyckling i Uncle Bens sötsura sås, makaroner med prinskorv samt vidbränt kött med påssås, varför mitt forskningsprojekt fick ta avstamp i dessa rätter. Normalt brukar, för sitt eget bästa, eventuella gäster aldrig få tillfälle att närmare känna efter vad maten smakar; kort sagt dövas, före matintaget, deras sinnen med, för gäster, på tok för bra viner. Nu var jag, som framgått, ensam och kunde därför ge prinskorvarnas, makaronernas och påstortellinins subtiliteter fritt spelrum. Och till det Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 och Perez Cruz Limited Edition Cot 2009 (finns ej att köpa i Sverige, men kommer, enligt pålitliga källor, att lanseras i en begränsad upplaga fram emot sommaren eller så). Ganska snart stod det klart, att när man tillreder rätter med, ska väl erkännas, ett begränsat mått finess så sitter en relativt sett återhållen och elegant chilenare som en smäck. Allra bäst var vinet, ja båda vinerna, till makaroner, med i olivolja välstekt prinskorv och ketchup (nej, ketchupen hade inte stekt i olivolja, någon måtta på mina köksdumheter är det). Knäcka med smör fick det att kantra lite, men det var nog inte vinets fel utan min iver att slå för många flugor i en smäll. Genom åren har jag förstört många bra viner, och ganska säkert också många smaklökar och rent av middagar, med min sötsura kyckling. I det här fallet klarade sig dock vinet bra. Den snudd på överdrivna frukten orkar med den vulgära såsen och den brända köttbiten mötte sin överman i framförallt Perez Cruz Cot. Avseende min paradrätt, påstortellini, beror, förstås, mycket på hur den tillreds. Jag brukar koka den i vatten och servera den som den är och då gick båda vinerna riktigt bra. Tillsätter man en skvätt grädde, gröna ärtor, torkad skinka och ett uns muskot går de ändå bättre. Vad är då slutsatsen? undrar ni, spänt och uppriktigt intresserat. Jo, den för mitt vidkommande något tvetydiga insikten, att mitt kök går väldigt bra ihop med Perez Cruz viner. Negativt, därför att jag fram till nu levt i villfarelsen att mitt kök går bäst ihop med La Tache – alla förlorade år, och, viner… -, positivt, därför att det svider betydligt mindre i plånboken om jag kan dölja mina tillkortakommanden i köket med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon.  (Däremot, ska ödmjukt erkännas, är det knappast goda nyheter för Perez Cruz, att deras viner rekommenderas till min mat.)

Clotilde Davenne, Annette Peacock & Saint Bris

Publicerat av
Svara

För ett år sedan gjorde Clotilde Davennes Saint Bris entré som en ”tillfällig produkt” på Systembolaget. Trots sin korta tid i rampljuset röstades vinet i november 2011, av ett 40-tal svenska vinjournalister, fram som det fjärde bästa vitvinet under året. Det många missat är, att Clotildes Saint-Bris, denna krispigt, friska och druvtypiska Sauvignon Blanc-fläkt från Chablis, finns i beställningssortimentet. Enligt uppgift finns även Annette Peacocks en gång så nyskapande ”I´m the one” att beställa på CD numer, dock inte från Systembolaget.

 

Tillbaka till rötterna & orena viner

Publicerat av
Svara

Rötter

En just nu påtaglig trend, inte minst i Sveriges krogvärld, är ”tillbaka till rötterna”. Det vill säga Europa, Frankrike, mindre områden, ”okända” druvor, okomplicerat men fokuseratvinmakeri, terroir… En oerhört glädjande utveckling – äntligen! Men. Det måste vara enåtergång till, eller snarare ett nyskapande mot, det som var bra. Krogarna bygger ut sin Bordeaux-avdelning med slotten som alltid varit bra och kompletterar med dem som blivit bättre. Serverar sherry och port. Små producenter i Spanien, Tyskland och Frankrike får plats vid sidan om kollegor från mindre appellationer i Italien och Portugal. Och så vidare. Det tråkiga är att det mitt i den här trenden finns en okritisk naivitet, där man understundom plockar in, bokstavligen talat, vad skit som helst på vinlistorna. Det räcker med att det finns en story, att det är ett litet område eller att vinmakaren, i alla fall då denne är en man, har en mossig mössa och ett spännande skägg och säger crazy saker (vid närmare eftertanke skulle säkert även en kvinnlig vinmakare med samma attribut hamna på vinlistan). Men hur ska man som gäst bete sig när man får prova tre halv- eller heldefekta viner på raken, vilka alla presenteras som korrekta? I ett aktuellt fall, under en resa nyligen, hände detta: ett vin som var orent och mest liknade en torrare variant av Parador 1979, ett som hade behövt luftas rejält för att bli av med störande svavelväte och ett som var så märkt av salubrin och flyktig syra att det var det enda som egentligen kändes, låt vara att druvkaraktären då och då slog igenom, men hallå, samma typ av vin från det området finns utan den flyktiga syran. Det är säkert så att väldigt många gäster ”köper” vinerna som de är, men likväl är det trist när slappt vinmakeri kommer undan på det här viset och det är tragiskt att dåligt gjorda viner tar upp plats på de seriöst syftande vinlistorna medan mer skickligt hantverk ratas. Om nu inte gästen har kunskap nog för att känna skillnad på bull´s eye och stolpskott i vinets värld så måste i alla fall krogen ha det – en ambitiös restaurang, eller, för den delen, en måttligt upplyst gäst, skulle väl aldrig nöja sig med orent kött, småsur grädde eller ofräscha grönsaker?

Mer rötter

 

MVG för AG

Publicerat av
Svara

En gång i tiden, på det glada 90-talet, var Johan Jureskog en ung, lovande kock som

Köttbild snodd från http://ohmansmatochvin.wordpress.com

fördrev sina dagar i Frankrike. Dels på enstjärniga Pierre au Palais Royal i Paris, dels hos oss på Domaine Rabiega i Draguignan. Så snart han tog sig ur vårt franska grepp passade hans karriär på att ta stormsteg. Välkänd från kocklandslaget, TV och, inte minst, fina Rolfs Kök, som han fortsatt driver, försöker han nu göra Kungsholmen till något slags köttmecka och Restaurang AG till, ja, köttkaba?, och visst lyckas han med det. Chansen att hitta Köttbitarnas köttbit här är tämligen stor. Dessutom håller man sig med en trevlig vinlista, där snygga och välgjorda Gruaud Larose 2007 är en liten dröm för 1080 kr (dock tycker jag absolut inta att ni ska dricka det vinet, eftersom jag har planer på att komma tillbaka fler gånger). En sak saknas dock och det är ett anständigt, rent köttvin (jodå, det finns, bevisligen, vit-, röd-, rosé- och köttvin) från köttlandet Argentina, till exempel Bressia Profundo, som till skillnad från de flesta rödtjuten från Argentina, faktiskt är rent och snyggt och befriat från obehaglig skitbeska.

Bobonne & Mons

Publicerat av
1

Franska kvarterskrogen Bobonne på Storgatan är sedan länge inte en av, utan rent av vinifierat.se:s favoritkrog i Stockholm. Alltid vällagad, bra mat, avspänd atmosfär, synnerligen trevligt bemötande och alltid många kul viner på glas och, för att lugna er som blev nervösa, flaska. Nu har folket bakom Bobonne även slagit till med ett brasserie på Birger Jarlsgatan i form av nyöppnade Mons. Tydligen är det ingen genomtänkt tanke, men inredningen är tilltalande vintage, maten, föga förvånande, utmärkt, personalen trevlig och duktig även här och ja, Bobonne har fått konkurrens av sig själv. Två bra krogar att utforska. Gång på gång.

Ekstedt: I rök och eld

Publicerat av
2

Ekstedt heter en nyöppnad krog i Stockholm. Ligger lite undanskymt på Humlegårdsgatan, i närheten av Stureplan. Grundkonceptet är att maten ska tillredas över öppen eld. På ett eller annat vis. Utan att gå närmare in på detaljerna, som jag ändå inte begriper mig på, vill jag istället helt enkelt bara rekommendera krogen. Kul och god mat, mycket trevlig och duktig personal, som gärna hjälper en att navigera i den ambitiösa vinlistan. Bra öl. Man kan behöva vädra kläderna efter ett besök – men låt inte det hindra er att från att gå dit!