Fick nyss beskedet att Château L´Arnaude Rouge (2009) fått en guldmedalj i Paris. Igen. Efter att för tre år sedan ha startat lite försiktigt med ett brons för årgången 2006 har de tre följande årgångarna haft den goda smaken att i tur och ordning vinna guld 2009, 2010 och 2011. I Sverige finns årgången 2006 fortfarande i beställningssortimentet.
Jag borde blivit misstänksam när hustrun i valet mellan att bli bjuden på finkrog på födelsedagen eller mat hemmavid, valde mat hemmavid (alltså mat av mig!). Som vore jag en nybörjare i Livets skola blev jag inte alls misstänksam och gick min vana trogen – numer min godtrogna vana – ut till den kaotiska vinkällaren för att plocka fram ett vin eller två värdiga en födelsedagsmiddag. Det blev en av få kvarvarande La Tache 84 – f ö det vin som yngsta dottern för 17 år sedan fick upptryckt under näsan samma dag hon kom hem från BB, vilket lett till att hon tycker att alla viner jag gjort och gör luktar illa. Och för att inte misslyckas ryckte jag dessutom en Corton-Renardes 1990 (flaska 573 av 2026 enligt baksidesetiketten, som var den enda kvarvarande etiketten). Det var först då jag hällt upp middagsvinet och insåg att hustrun skulle sitta där vid bordet som om hon vore jag och gotta sig åt vinerna samtidigt som jag skulle tillbaka till spisen för att avsluta beredningen av varmrätten – Uncle Bens färdiga currysås i ris och kyckling – som jag insåg i vilken grad hustrun tagit efter mitt försåtliga och retliga sätt att nästla till mig toppviner (noterade f ö då jag stekte kycklingen i smör, eftersom olivoljan tagit slut, att smör just innan det bränns vid luktar knäck). Vinerna? La Tache fortsatt fantastiskt, mer Bourgogne blir det inte. Ren i doft och smak, lite ålderstorkat nu, men med bibehållen ”La Tache – frukt” (bland annat en touch av kräftdillspad!) och moget, nötigt gott, mycket komplext och ursprungstypiskt, lång, ren, lite nötig eftersmak, bokstavligen talat en våt dröm för vinnörden. Corton-Renardes inte lika god som La Tache (vilket vin är det?), men lika imponerande. Fantastiskt vin. Oerhört välgjort och personligt. Vital, stor, komplex doft, inslag av valnöt och rostade kastanjer, fortsatt lite jordgubbsbärigt (!), lång (vad trodde ni?), ren, lite valnötig eftersmak. Båda vinerna hade vitala korkar och led inte alls av korkens inverkan under lagring. Bara en sådan sak. Och, hustrun noterade inte ens att maten smakade bränt.
Dela “La Tache 1984 (DRC) & Corton-Renardes 1990 (Leroy)” på Twitter
Kommer ni ihåg tipset på St Bris? Nu har vinet fått Fynd i jag vet inte hur många tidningar och idag fem solar i TV4. En sak rörande det här vinet (Saint Bris) och för den delen Clotilde Davennes Bourgogne Blanc, som jag aldrig upphör att tipsa om, är att de behöver syre. Clotilde tillhör de exakta vinmakarnas skara och hennes viner är snygga, strama och disciplinerade. Så gott som alla viner som är så där välstrukturerade och strama har tillverkats med minimal syretillförsel under vinifieringen och lagringen – raka motsatsen till de tekniker som används när man vill göra vinerna mer ”flabbiga” (är ni med på vad jag menar? alltså lite för mycket helt enkelt) eller uttorkade (som en del vilseledda producenter faktiskt gör med berått mod eller så förstår de inte bättre). Det gör också att viner som Clotildes behöver en del syre, och/eller lagring, för att komma till sin rätt. Jämförde 08 Bourgogne Blanc med 09 häromdagen. Den sistnämnda är nog i sig bäst, men inte just nu, då den är ganska sluten och diskret. Däremot växer 09:an mycket med en eller två dagar på diskbänken i halvkonsumerat skick. Mitt tips till alla er som kan tycka att Clotildes unga viner är lite diskreta: kastrullera dem! Häll någon timme innan ni ska dricka/prova vinet i en gryta och skicka sedan vinet fram och tillbaka mellan två grytor några gånger och slå det därefter på en karaff av typen mjölkkaraff eller, om ni vill vara fina i kanten inför era gäster, tillbaka i buteljen eller rent av i en vinanka eller en tom Les Preuses – flaska. Om någon missat det så är Clotilde Davenne Bourgogne Blanc numer listat i Systembolagets ordinarie sortiment och har fått ett nytt beställningsnummer. Eftersom vinet ligger i modulen T3 måste man sannolikt likväl beställa hem det. (PS ser att Systembolaget menar att Bourgogne Blanc uppvisar inslag av fat, jag kan inte hitta det, snarare motsatsen, men kanske är det lagringen på jästfällning som vilseleder, hursomhelst så har vinet aldrig sett ek och karaktärsbeskrivningen kommer förhoppningsvis snart att ändras till inslag av lagring på jästfällning, eller något sådant, vilket är mer rättvisande för den som funderar på att köpa vinet) Bourgogne Blanc-musik
Gråtmild pannkaks– och dansant plättmusik (av och med dansant fransos som skrev ”Comme d´habitude”, senare känd som ”My way”).
Vidunderligt vacker ärtsoppemusik. Fungerar också riktigt bra till ärtsoppan gör detta.
I samband med att vi tullade lite på Vinvännen Göran i Cannes vinlager häromdagen passade vi på att avsluta traditionsenligt med lite cigarrer och Chartreuse av olika slag. Det var då något gudomlig flög i Vinvännen Göran i Cannes och han sken upp och sa med ett fånigt leende på läpparna ”Får det lov att vara grön eller gul idag? Nej tack, jag vill ha blå!” och så skvätte han i hälften grön och hälften gul Chartreuse i sitt glas och satt där med världssensationen Blå Chartreuse! En sådan härlig gamäng han är, Vinvännen Göran i Cannes, och det är inte för inte han har ett förflutet som konsthandlare, för det här med färg det kan han.
Så sportfåne jag är har jag svårt att förstå varför fotbollsklubbar och andra som drar till sig marodörer inte ska ta ansvar för detta. Det kan inte vara rimligt att skattebetalarna ska bistå med medel och poliser när ”supportrarna” går bärsärk på arenan och staden. Lars-Åke Lagrell, som förstås motsätter sig att fotbollen tar ett eget ansvar, undrar vem som ska betala för polisinsatser i samband med bankrån. Uppriktigt sagt får en fotbollsordförande vara hur korkad som helst bara den har vett att hålla tyst vid väl valda tillfällen. Sanningen är den att fotbollsklubbarnas funktionärer, och inte sällan spelare, är livrädda för sina egna ”supportrar” och därför låter dem hållas. Det finns en rättvisa i att de klubbar som inte har ordning på sina ”supportrar” får lägga mer pengar på poliser än spelare varmed de förhoppningsvis snabbt försvinner långt ner i seriesystemet. En annan märklig kommentar jag sett är, att det inte gör någon skillnad om en klubb är ett bolag eller en ideell förening. Varför, undrar man då, har man bolagiserat?
Vinvännen Göran i Cannes bjöd till igen och självklart kastade jag mig dit snabbare än han hann säga Côte-Rôtie. Efter att snabbt ha stökat undan en Bollinger R.D. 1995 (exakt som den skulle vara, men en aning oxiderad, tyvärr) och mjukat upp med en Château d´Ampuis 2001 från Guigal och Côte-Rôtie (mycket bra, mycket Syrah., mycket Côte-Rôtie, utmärkt att dricka nu, men står sig flera år framöver, dock skulle jag dricka alla mina Château d´Ampuis 2001 omedelbart och vill någon ha hjälp med den saken når ni mig via vinifierat.se), plockade så vinvännen Göran i Cannes fram en La Landonne 2001. Ett skäl till detta var att han själv var magsjuk då han fägnade oss med La Turque 2001 förra Långfredagen och sedan dess längtat efter lite Fin-Guigal från 2001, ett annat är sannolikt att han inte är helt tillräknelig. Nu kommer det trista i den här historien: La Landonne 2001 var inte bra! Dessvärre blir Guigals Cru-viner så där ibland. Min teori är att antingen pallar de för sin hårda ek-uppfostran och då blir de bara bäst, eller så gör de inte det och då blir de lite lätt uttorkade och förvånansvärt… svårdefinierade . Faktiskt var vare sig Syrah eller Côte-Rôtie något som utmärkte det här vinet. Hur jag hanterade situationen? Jo, min vana trogen hetsade jag alla på den småtrötta La Landonnen, medan jag själv häftigt pimplade Château d´Ampuis.
För oss som gärna äter men är oroade av att tillreda mat är det synnerligen tröttsamt med alla dessa kockar och andra som fördystrar teverutorna vid de mest olämpliga tillfällen med sina grytor och förnumstigheter om än det ena och än det andra totalt ointressanta från matlagandets och hem- och konsumentkunskapens världar. I konsekvensens namn bör väl även bilbyggare, sportskotillverkare, pressmaskinsfabrikörer och andra också får sitta där i morgonteven och förevisa hur de bygger bilar, skor, pressar och annat, för det är helt säkert så att minst lika många är intresserade av bilar och skor som av mat och avseende pressarna ska man aldrig säga aldrig. Dock: tack vare Helge Skoog finns det ett fantastiskt bra matprogram: ”Halv åtta hos mig”. Detta är ett tilltalande och begripligt och endast ibland förnumstigt matprogram där det enda jag saknar är en sådan som jag, alltså en som kastar fisken för den inte har en aning om vad den ska göra med vattendjuret och som bränner köttet och som inte vet hur man gör en sås – annat än, möjligen, om den befinner sig i en påse och ska tillsättas 2 dl vatten och är självblandande – och som fylld av denna insikt om sina tillkortakommanden i köksregionen helt enkelt bjuder på påstortellini, möjligen med en skvätt grädde som ackompanjemang, och till dessert en pinnglass och som är nöjd med det – kort sagt en person som hellre är med i ”Bonde söker fru”, fast han är gift, än Mästerkocken.
Dela “Tevemat, Mästerkocken, Helge Skoog & Påstortellini” på Twitter
Fick tips på att Diderot tycker om Sinskey och hans Cabernet Franc och det förefaller vara sant. Vill samtidigt passa på att nämna att Sinskeys Marcien också släpps nu i februari, men i en upplaga om blott 120 buteljer, varför den mig veterligt ej bedöms någonstans, dock kan jag gå i god för den (jag menar, om inte jag gör det, vem ska då göra det?).