Postpåsk & Tallulah
Svara
Två halvtorra tyskar & en hemsk påskalunch
Tänkte överraska med vad jag i en stund av utebliven eftertanke tyckte var den perfekta aperitifen i samband med en Påsklunch: ett par halvtorra tyskar. Hade helt glömt bort att de halvtorra tyskarna numer ligger i Okända pavans hörn tillsammans med andra (nakna) buteljer som dränkts och oklädda och okända dragits upp ur det ofrivilliga plurret.
Således infann sig frågan vad det egentligen var jag skulle bjuda mina gäster på. Problemet var framförallt att gästerna redan stod redo och väntade på att jag skulle återkomma från källaren med min utlovade påsköverraskning, varför det var försent att slå vinet på karaff och smälla ihop en bra story, något som jag allt som oftast gör (särskilt när jag bjuder på undermåliga viner).
Jag tog med mig två pavor. En grön Mosel och en brun Rhen. Helt säkert från perioden 1980-1986. Högst sannolikt Riesling (köpte bara Riesling på 80-talet). Öppnade båda. Av den bruna flaskans kork framgick att det var en Rheingau. Jahaja. Plötsligt kände jag mig som en av de där som förr, på just 1980-talet, innan jag flyttade till Frankrike, brukade komma fram till mig för att berätta att de druckit ett så fantastiskt vin, fast de glömt bort vad det var (”Lars! Jag drack ett så himla bra vin förra veckan, det måste du prova, det är jättebra, ett rött vin, från Spanien tror jag, var i alla fall jättebra till lamm, vet du som arbetar på AB Vin-& Spritcentralen vad det är för vin?”).
Efter en kort stunds funderande bestämde jag mig att bara servera vinet. Som väntat började snart alla oja sig över vilket fantastiskt vin de fått i glaset och det var minsann inget de fick varje dag och en så speciell doft och… och då kunde jag klippa av med att man aldrig ska underskatta en gammal halvtorr tysk, vilket alla tyckte var putslustigt och så var det inte mer med den saken.
Men sedan hände något förskräckligt. Något som i ett, ja ett slags overkligt diminutiv rörelseschema, förvandlade min heta Rhenpotatis, som jag för övrigt skött så framgångsrikt och förtjänstfullt, till ett välfärdsproblem. Just som jag skulle klämma till med Moselpannan, som jag provat av i förväg (klart jag tog en snabbsniff innan jag skänkte första vinet…) och väntat med eftersom den var fullständigt lysande och som jag visste skulle nocka gästerna, skrek hustrun att maten var klar och att vi skulle sätta oss till bords m-e-d-d-e-t-s-a-m-m-a (”jag menar g-e-n-a-s-t, Lars” och så den där blicken ”du ska inte förstöra den här måltiden också med ditt vin, vi äter nu medan det är v-a-r-m-t”) och hur bra Moselpannan nu än var så smakade den lätt avslaget efter sill, ägg, nubbe och allt annat som hör Påskbordet till. Och lika bra var det för jag blev matförgiftad (fast hustrun som efter många år i restaurangbranschen kan det här med matförgiftning påstår att det måste ha varit något jag ätit på morgonen eller än mer sannolikt dagen innan för så snabbt kan man inte bli matförgiftad, men det spelar nu inte så stor roll för den som blivit matförgiftad, kan jag meddela).
Dela “Två halvtorra tyskar & en hemsk påskalunch” på Twitter
Påskdagen & Irya
Lite Irya att fria Påskdagen med.
Långfredag & La Turque
Igår infann sig ett förväntansfullt och småsniket gäng till sedvanlig Långfredagslunch hos vinvännen Göran i Cannes. I enlighet med traditionen väntade en räcka magnum på oss där. Laurent Perrier Rosé, Krug Rosé och Laurent Perrier Grand Siècle dög som aperitif och sushivin innan vi kom till väsentligheterna och gick loss på ett oräkneligt antal ostar – där som vanligt getostarna kom på de tio första platserna och koostarna återigen visade att de relativt sett är överskattade – samt norra Rhône i form av en La Chapelle 99 och en La Turque 01.
Jaboulets La Chapelle är, så vitt jag kunnat erfara, alltid ett oerhört snyggt, välgjort, komplext, elegant och snarast medelfylligt vin. Oavsett årgång är det alltid gjort med stor precision i samma stil. Så också 99:an. Mer utvecklat och moget än man kunde förvänta sig, men det gjorde å andra sidan ingenting. Bra, utvecklad, klassisk Syrah.
La Turque är gjort i en helt annan stil. Här talar vi snarare kraft än elegans och komplexitet (även om det finns mycket av den varan även i det här vinet). Likväl lyckas Guigalarna hålla balansen år efter år med det här vinet och 01 är utan tvekan en av de bästa 01:or jag provat, ungefär som alla La Turque (ibland i konkurrens med sina Cru-syskon La Mouline och La Landonne) brukar hamna i årgångstoppen – när min egen Clos Dière cuvée I 91 (måste jag passa på att berätta för att framhäva mig själv) sladdade in på Topp 50 i världen när Wine Magazine provade världens 91:or tio år efter skörden vann La Turque, när Clos Dière cuvée I 00 kom trea i Allt om Vins stora Syrah-provning häromåret var La Turque ett av vinerna framför och jag vill minnas att när det anordnades en stor provning på Hotell Grand i Stockholm för ett tiotal år sedan (för att hitta bästa 90:an?) eller så kom La Turque etta och ja, sådär går det ofta i provningar där vinet finns med. Hursomhelst är La Turque hur bra som helst och uppvisar allt det man vill att ett stort rödvin ska visa upp. Imponerande! (OBS! vid första sniffningarna ligger en oväntad flyktig syra som lite sordin i glaset men den ger med sig efter ett tag och då är vinet varken mer eller mindre än vidunderligt och oerhört svår att hitta fel på). Och just det: vinet är, om ni mot förmodan frågar mig, typiskt för sin årgång i sydöstra hörnet av Frankrike och då inkluderande Provence och Rhône.
Väder & vin på Sicilien
Från Sicilien kan jag rapportera att det varit en blåsig och nederbördsrik vinter, att våren kom dit så sent som för några dagar sedan, att det blåste en tilltagande Sirocco i början av veckan och att blendningsarbetet förflöt väl. Tittade dels på en Syrah-box som Systembolaget efterfrågar, dels de blend som jag sedan tidigare gör hos Firriato i Trapani; en ny årgång Zeta Merlot-Cabernet kommer om några månader och det samma gäller för Santagostino Nero d´Avola-Syrah och Santagostino Cataratto-Chardonnay. Det sistnämnda är årgång 2009 och det var, åtminstone hos Firriato, ett ritigt bra år för de vita druvorna. Avseende de blå uppfattar jag variationerna mellan de senaste årgångarna som små. I den mån vinerna skiljer sig från varandra beror det snarast på skördetillfälle och – uttag. Senare skörd ger mer kraft och syltighet, tidigare skörd mer stramhet och kryddighet. Vad som är bäst beror på vilket vin man vill åstadkomma och, förstås, hur pass skickligt och medvetet producenten utför sitt hantverk.
Trattoria al Solito Posto– bra krog i Trapani, missa inte deras antipasti (via Orlandini, 30, tel 0923 24545)
Ytterligare ett sicilianskt påskvin
Det altruistiska Alitalia
I runda slängar hittar Alitalia på en pigg överraskning för sina resenärer en gång av två.
Inget annat flygbolag har en sådan förmåga att få oss resenärer att tillbringa nätterna där vi kanske inte skulle ha hamnat annars eller, som igår, gör sig Alitalia omaket att flyga hem oss från Sicilien via Frankfurt, istället för att bara hålla tiden och flyga Palermo-Rom-Nice. Och vad väntade på flygplatsen i Frankfurt om inte korv och Champion´s League? Håll med om att en sådan finess kräver viss planering från Alitalias sida. Det är klart att jag missade andra halvlek men i alla fall.
Någon hävdar nu kanske att allt det där är uttryck för att Alitalia är världens mest inkompetenta flygbolag, men jag föredrar att betrakta företaget som resenärens bästa vän.
Lord Zinclair, Skribenten & Det självklara
Fick häromdagen från en vinskribent, och kompis, frågan varför jag är inblandad i ett vin som Lord Zinclair (en white zinfandel som släpptes till försäljning häromdagen). Jag svarade med motfrågan varför han skriver om ett vin som Lord Zinclair.
Otvivelaktigt vittnar det om en något bristande självinsikt, och rent av ett visst mått av verklighetsflykt, om man tror att man kan ifrågasätta andras inblandning i massprodukter utan att ifrågasätta sin egen dito. Dessutom: skälet till att vi alla – vinmakare, importörer, sommelierer, vinskribenter, restauratörer…- är inblandade i massviner är att vi måste överleva. Importören i det här fallet, Terrific Wines, som ”ger ut” Lord Zinclair, skulle aldrig ha råd att jaga upp ”okända” godbitar som Lemelson eller att plocka hem kanoner som Sinskey, Serene, Château La Couspaude ochPerez Cruz Quelen om den inte också hade några volymviner i sortimentet.
Dela “Lord Zinclair, Skribenten & Det självklara” på Twitter
Twoson sjösatt på Pontus by the sea
Äntligen är Twoson sjösatt! Det tog fem år av kringflackande vinsökeri och förhandlande med de olika producenterna innan vi kom hit. För att nu inte tala om hur man lämpligen hanterar en sådan här sak i Sverige.
När vi väl var redo att sjösätta gick allt i en väldig fart. Ni som velat bli medlemmar har inte haft mycket tid på er. Å andra sidan fanns inte heller många platser (40 st). (Är någon fortsatt intresserad går det bra att anmäla sitt intresse på info@twoson.se, det kan bli platser över i framtiden eller om någon drar sig ur och vi kommer då och då erbjuda enstaka viner även till andra än de 40 abonnenterna.)
Igår sjösattes Twoson i alla fall på Pontus by the sea, där Pontus själv trollat fram mat som passade som hand i handske till de Twoson-viner som vi visade. Den utsökta maten – i sig värd en drapa – finns det andra som är bättre lämpade att skriva om. Här några ord om vinerna:
Först en blanc de blancs gjord på druvor från de bästa lägena i Champagne, utvald av Hanzon och mig och med vår dosage. Kommer till medlemmarna mot slutet av året. Kan sammanfattas med tre ord: fräschör, krita och personlighet.
Sedan en Chablis Grand Cru (Les Clos) från Clothilde Davenne. I min värld blir det inte mer Chardonnay än så här. Rent från ek och oerhört distinkt och kraftfullt i sitt eleganta uttryck. Den som tänker efter inser snart att det är ytterst sällan man faktiskt får tillfälle att prova den här typen av 110 % Chardonnay – Chardonnay. Oftast är druvkarakteristikan delvis eller helt förstörd av en dålig klon, för tidig eller för sen skörd, överdriven bevattning, för högt skördeuttag, felaktig jästtyp, fel odlingsplats (nej, Chardonnay är inte perfekt överallt…) och vanligast av allt: för mycket ek eller inte optimalt använd ek. Det mest fantastiska med en sådan här äkta super-Chardonnay är den explosiva smaken. 2005 Twoson Chablis Grand Cru Les Clos är det första Twoson-vinet som levereras till abonnenterna i april.
Som avslutning en Cabernet franc från A.V.A. Red Mountain och Hedges Family Estate. Visst, jag jobbar där, men det är just därför vi kunde upptäcka och lägga beslag på den här godingen. Många odlare i världen har Cabernet franc som sin knorr i blenden eller rent av som räddningsplanka. Ytterst få gör ren Cabernet franc. Skälet är att den är svår att sälja, detta trots att viner som Cheval Blanc och Saissicaia och dess producenter inte sticker under stol med att vinerna inte skulle vara vad de är utan Cabernet franc. Hursomhelst hade det här vinet hamnat på ett gammalt uttjänt fat och till råga på allt var det ett pressvin. Mer fula ankungen blir det inte. Men ack, en sådan potentiell skönhet det visade sig vara när jag strax efter skörden 2004 testade igenom Hedges alla fat (ca 300 st per dag) för att klassificera inte innehållet utan faten i sig. Med Hanzon som förhandlare lyckades vi övertyga Tom Hedges om att flytta det här vinet till ett nytt, franskt fat från Seguin & Moreau och att sälja vinet till oss. Tror ingen gissade USA på det här vinet. Däremot var så gott som alla vilse i Bordeaux. Börjar bli drickfärdigt nu (och uppför sig alltså som en, tja, Graves (låt vara att fler än en igår drog parallellen till Cheval Blanc utan att veta vad de hade i glaset), med begynnande mognad), men vinner fortfarande på luftning och ett inte alltför vågat tips är att man gärna kan lagra det några år till om man vill. Släpps som tredje Twoson-vin i år. Tilläggas skall att det här är ursprunget till Twoson. Hade vi inte sprungit på det här fatet hade vi kanske inte fått idén att leta upp enskilda fat eller tankar och buteljera dem på magnum.
En Twoson-site är på gång. Öppnar inom kort (jag återkommer om detta): www.twoson.se
King Crimson 2.0
Crimsons låtskatt är så stor så här kommer tre godingar till.
Ett
Tu
Tre
Bonus track
King Crimson – vin
Samma vin
Fakta om vinet och producenten
Lite mer fakta om King Crimson
Vinmakandets vedermödor
Så jag satte mig i bilen, inte direkt glad i hågen, men inte heller motsatsen och styrde med Houses of the Holy sjungande i högtalarna mot Toskana och Siena, förbi susade Côte d´Azur och – medan det började mörkna och CD:n kommit till D´yermaker – så småningom även den italienska rivieran, men där, någonstans i höjd med Imperia, tog det stopp. Brutalt stopp. Mitt i en tunnel hördes plötsligt ett knackande från tunnelväggen. Tock-tock-tock-tock-tock. Det tog en stund att inse att det inte var väggen som knackade på min verklighet utan motorn som pockade på min uppmärksamhet och medan en tämligen otrevlig känsla – en blandning av insikt och frustration – spred sig i kroppen, styrde jag åkdonet in på en Tamoil/Autogrill där jag så småningom ståndaktigt mottog min motors dödsdom av en annars trevlig man i Tamoil-overall. Bilen iväg till en (fransk) verkstad och jag tillbaka hem i en taxi (som tur är finns det bra försäkringar…) och nu får jag tillsammans med uppdragsgivaren försöka hitta en ny tid för vår session. Tur att Led Zeppelin finns.