Jag (Stadd i)Statisk rörelse

Publicerat av
Svara

Hann under tågresan från Paris även med att ögna Le Monde. I (går)dagens litteraturbilaga fanns en intressant diskussion om författarens självcensur. Min andra roman ”(Stadd i)Statisk rörelse” är skriven av minst två jag: ett Överjag, som heter Gustaf Torstens (författarpseudonym jag använde för min första roman ”Anakolut”) och ett Underjag, som heter R. Eller, det är en lek med det där med självcensuren. Jag tror det är omöjligt att i vaket tillstånd undkomma Överjaget. Däremot har jag försökt drömma fram texter, vilket rimligtvis innebär att Överjaget i vart fall är närvarande i mindre utsträckning (figuren R är dock till stora delar skriven i vaket tillstånd; drömskrivandet har jag använt mer för några av novellerna i ”Ditt och mitt livs novell”). Sedan gäller det förstås att inte banga ur när Överjaget ska titta på texten som drömmen resulterade i. Hursomhelst uppfattade Hans Alfredson, som hade vänligheten att skriva förordet till ”(Stadd i)Statisk rörelse”, den där jag-leken och nämner det särskilt i sin text: ”Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen boende iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen…” Tja, det är väl ungefär så även jag såg och ser på saken.

Sommarlätta noveller

Publicerat av
Svara

Snabbtåget TGV tar drygt fyra timmar Paris – Draguignan-Les Arcs (som min hemmastation heter, närmare 90 mil sydost om huvustaden). Bortsett från gunget efteråt är det vanligtvis en skön resa. Passade den här gången på att avsluta Kazuo Ishiguros novellsamling ”Nocturnes” (Faber and Faber, finns t ex på Pocket shop i Sverige). Undertiteln ”Five stories of Music and Nightfall” sammanfattar väl bokens innehåll. Han kan med enkla medel både skriva och berätta historier, Ishiguro. Egentligen en typ av berättande som jag finner ointressant och trist, men när det är så här välgjort blir texterna sommarlätta och lämpliga inte bara för tågresor utan också hängmattor sommartid.

Sommarlätt vin

Bo Hansson ur tiden

Publicerat av
Svara

Hansson & Karlsson var nyskapande och förberedde en generation på White Stripes. Det de senare åstadkommer med gitarr och trummor, åstadkom de förra , för det mesta, med orgel och trummor. Sedan gjorde Hansson världshiten ”Sagan om ringen/Lord of the rings”. Tidigt 70-tal om jag minns rätt. Gammalt och monumentalt i alla fall och nu har Hansson gått och dött. Tråkigt, men samtidigt ger det tillfälle för en ny generation att upptäcka honom och en gammal generation att återupptäcka både honom och Karlsson.

Watership down

Asiaten i St Tropez

Publicerat av
Svara

St Tropez kan, framförallt i juli och augusti, skrämma med sitt övermått av internationella turister och svenska brats (hur blir man en sådan? jo, jag har kommit på det: man växer helt enkelt upp i en skruvad miljö). Dock är staden ack så trevlig även denna tid, men allra trevligast är den vid helger (Kristi Himmelfärd, All helgona o s v) när det inte riktigt är säsong. Eller på vintern då St Tropez intar sin historiska roll som fiskeläge på franska sydkusten. Oavsett årstid kan man få sig ett raffinerat, asiatiskt skrovmål på utmärkta Bahn Hoi, som ligger inklämd i en gränd bakom kyrkan. Lätt att hitta till, lätt att tycka om.

St Tropez
Mer om St Tropez
St Tropez ikon tolkad av Gainsbourg
Hela Frankrikes gendarme

Gustibus Finglögg 2.0 3.0

Publicerat av
Svara

Det var när hundarna gick lös med sina tungor i ansiktet som jag kom på att det var dags att prova Gustibus Finglögg 2.0 igen. Varför tanken infann sig just då vet jag inte, men det är redan ett par månader sedan Årets glögg 2009 provades i det långtest jag utsätter den för. De gör så där, hundarna, för de tror att jag ska gå upp och ge dem skinka. Vilket jag oftast gör. Fast att de alls kan ge sig på mig om morgonarna beror på att andra, inte helt solidariska, familjemedlemmar tycker att jag ska stiga upp, en tanke som annars ytterst sällan slår mig i ottan. Hundarna är väl ett surrogat för denna tanke. Familjens sätt att banka in sin åsikt i mitt medvetande. Slick som slag. Flaskan som nu varit öppnad sedan 6 januari har varit fylld till ungefär 20 % sedan förra testet. Föga förvånansvärt är glöggen fortsatt bra. Färgen har antagit en orangebrun nyans; doften är mindre nyanserad och komplex, men fortsatt bra och den domineras av russin och pomerans, kompletterat av kardemumma och kanel; smaken upplevs som lite för söt nu (i rumstemperatur), men den långa, fina eftersmaken (russin!) förlåter det mesta. Fungerar fint som dessertvin nu i sommar.

Morgonmusik

Ostron & glass i Nice

Publicerat av
Svara

I förra veckan kom några huliganvågor och raserade merparten av strandrestaurangerna och betalplagerna i Nice. Det händer lite då och då. För 20 år sedan tog sig en jättevåg upp på Promenade des Anglais och gav sig inte förrän den fick med sig en bil inklusive chaufför ut i havets djup. Hursomhelst bestämde jag mig igår för att trotsa hotande oväder och åka till Nice för att äta en bra glass – även om det regnar och är svinkallt även i södra Frankrike denna ”vår” är det hög tid att bada i havet och äta glass, eller i alla fall det sistnämnda (ett antal badare skymtades dock bland vågorna, enligt vad Nice-borna sa mig ”de vanliga skandinaverna och lite ryssar”). Och glass i Nice det är det samma som Fennochio. Återfinns på två ställen i Vieux Nice, Gamla stan alltså, i vars närhet man för övrigt också äter de bästa ostronen och andra läckra havsföreteelser på Café Turin.

Desperate housewines

Publicerat av
Svara

Det är alla de där gångerna då tiden inte räcker till, man startar försent och har för lång startsträcka och det blir vad det råkar bli till maten. Och så är det alla de där gångerna när man har tid, massor av tid, och aldrig blir nöjd. Således fick jag i helgen för mig att ställa en Alain Graillot Crozes-Hermitage 1991 mot en Château Pavie 1991. Ett skräpår i Frankrike, dock ganska bra i Rhône. Upplagt för Rhône alltså och visst blev det så. Pavien är inte stendöd men trött och frågan är om vinet någonsin varit särskilt kul. Graillot uppvisar, som vanligt, massvis av Syrah och är vid god vigör, men jag har alltid tyckt – jag vet att jag går emot de flesta Syrah-älskare här – att Graillots viner dels har för mycket apelsin- och citruskaraktär som unga, dels blir lite för tunna och uttorkade med åren. Visst, det finns undantag från detta, men den här 91:an har varit och är ungefär som jag nyss beskrev den. Dock ett bra vin med fina inslag av läder och rökt medvurst. Men att dricka det till maten, en rejäl faux filet (vad det nu kan heta på svenska, det är en köttbit i alla fall), inte tillredd av mig och därför med goda chanser att bli en höjdare? Nej, det dög det inte till. Öppnade därför, och det är nu man anar lite desperation, en T de T (Tête de Tête), prestigevinet från Mont-Tauch, årgång 1996. Tja, det var inte dåligt, hygglig vigör och bra för en 14-årig Fitou, men för mig som vinmakare och därmed vinpedofil inget att dricka till en bra köttbit, därtill är det alltför trött och uttorkat. Och det är nu vi kommer till den totala desperationen för vad hittade jag i kökets vinställ om inte en Château Beychevelle 1964, upptagen från vinkällaren några dagar tidigare på grund av försvinnande etikett. Okej, man imponeras alltid av åldern på sådana här viner och det ska erkännas att lite tom Felix ketchupflaska luktade den allt, men jag blev på det hela taget synnerligen positivt överraskad (inte en tillstymmelse till gasbinda, gips eller cement, som annars inte är ovanligt när viner torkar ut). Bra vigör och syra, det känns att det här vinet gjorts med stor precision och jag kan spilla en tår över att jag inte haft fler flaskor och kunnat prova vinet över en längre tidsperiod. Doften är givetvis lite trött, men vital; smaken är riktigt bra: ren, hyggligt bibehållen frukt, väl avvägd ek. Kort sagt lätt mumifierad i doften men med för sin ålder en fin, ungdomlig skjuts i smaken. Och kommen så långt ringde grötklockan och det gavs inte tid till vidare provning. Så, var Château Beychevelle 1964 bra till maten? Inte direkt.

Desperate music