Blir inte klok på det här vinet. För ett par år sedan var det så obalanserat och knutet att det föreföll högst osannolikt att det skulle bli något av det. Som en lovande idrottare vars förtjänster kraftigt överdrivs under juniortiden och vars löften aldrig infrias under seniortiden. Förvisso vet jag att välgjord Viognier av rätt klon kan och ska lagras länge, men något kändes inte rätt här.
Provade häromdagen åter vinet och även om det fortsatt är lite tråkigt har det utvecklats på ett bra sätt, som en travhäst som var lovande som unghäst, fick ett par år förstörda av skador och sen mognad och som sedan överraskar med att gå i rasande fart upp i gulddivisionen som nioåring. Fast, för all del, här är vi inte uppe i gulddivisionen ännu.
Château Grillet 1997 är både kraftfullt och koncentrerat och numer hyggligt balanserat och harmoniskt, doften har fått ett välbehövligt tillskott av botrytis (en karaktär som kommer att växa till sig de närmaste åren), syran är fortsatt mycket potent på sitt typiska (runda) Viognier-vis. Jag har inte koll på hur Château Grillet gör sina viner, men jag skulle bli förvånad om de inte brukar någon form av använd ek, vilket i det här fallet lägger en trist slöja över frukten som kanske annars skulle ha varit där. Dock, som sagt, en positiv utveckling. Försöker spara kvarvarande flaskor till åtminstone 2017 – de må då vara stendöda (och säkert utan etikett i min katastrofkällare) eller måhända botrytis-intressanta: i dagsläget är de inte tillräckligt bra för att vara sitt namn och rykte värdiga.