I Albert Bonniers Förlags julbok till vänner och medarbetare 2009 skriver Niklas Rådström (”Det blir ingen julbok i år”): ”Vi har inte vår fantasi för att bedra oss själva, utan för att genom att tänka på hur livet skulle kunna vara se hur det verkligen är”. Det tycker jag är mycket bra skrivet, fast för att visa att jag läst Ernst Bloch vill jag tillägga, att fantasin och dagdrömmen också visar på möjligheterna och hur livet borde vara.
Gästerna tyckte också att sardiner och Grenache fungerade bra ihop. Däremot var sardiner och Jacob´s Creek Shiraz-Cabernet sauvignon 2006 en inte fullt lyckad kombination, även om inte heller den var helt omöjlig. Tilläggas ska, att Jacob´s Creek gick bättre ihop med sardiner i olivolja än sardiner i olivolja och smaksatt med basilika och citron.
Utmärkt svensk jazz (dock med töntig video så titta inte på den)
Enligt franska Le Foot är coachen i Bordeaux, Laurent Blanc, huvudspåret när Franska fotbollsförbundet (FFF) ska utse en efterträdare till franska landslagets (”Les Bleus”) Kalle Anka – coach Raymond Domenech, som lämnar sin post efter VM i år. Vid sidan om Blanc nämns ytterligare två ”hjältar” från 1998, Didier Deschamps och Alain Boghossian, samt Arsenals tränare Arsène Wenger och de båda ”pensionärerna” Jean Tigana och Guy Roux. Vid sidan om dessa har Luis Fernandez, som var mer framgångsrik som spelare än han varit som tränare, anmält att han mer än gärna vill ta över.
Visst vore det kul att se legenden Guy Roux ta sig an landslaget, men som jag ser det, som den soffliggande hemmaexpert jag är, så är Laurent Blanc den klart bäste kandidaten. Kort sagt: lycklig är den klubb eller det landslag som får ha en sådan coach. Och det är ingen tillfällighet att han vann ligan med Bordeaux ifjol och att han gör det i år igen.
Har tidigare berättat att Hedges, som jag arbetar med i Washington State, inte skickar in viner för poängbedömning. Här är ett litet inlägg i debatten hämtat från Hedges hemsida.
Förra albumet ”5.55” samarbetade hon med Air. Nu är merparten av låtarna skrivna av Beck, som också producerat och ”IRM” är ytterligare ett bra album från Charlotte Gainsburg – jag har skaffat det först nu, men det släpptes i december 09, i alla fall här i Frankrike. Heaven can wait och IRM.
John Lennon sa någon gång ungefär att ”fransk pop är lika fånig som det engelska köket är fantasilöst” (rätta mig gärna någon som vet exakt hur han uttryckte sig, för det var mer slagkraftigt än min version, vill jag minnas). Förvisso har det franska musikutbudet förbättrats en gnutta sedan Lennons tid, men något ligger det fortsatt i detta. Dock finns det genom historien ett par lysande undantag och ett av dem är Serge Gainsburg.
Bäst är att skaffa sig samlingsalbumet Anthologie för den gode Serge har ändrat stil så många gånger att man aldrig vet var man har honom. Poet, provokatör, regissör, musiker, skådespelare och en tillgång för vilket samhälle som helst. Att han numer är helgonförklarad och nationalklenod i Frankrike är inget att förundras över. Här kommer ett mycket litet urval för den som vill stifta närmare bekantskap med Serge Gainsburg.
Serge och B.B
Serge i Uruguay
Filmmusik
Bunkermusik
Jazz
Requiem
Vakna och intresserade läsare är medvetna om att jag häromveckan var på Domaine de Brescou (i Côtes de Thongue) och petade i vinerna från skörden 2009. Samma typ av besökare av denna blogg har tidigare även kunnat läsa om skörden i området. Så hur ser det då ut, så här några månader efter druvbärgningen?
Jo tack, riktigt bra (och om det inte hade gjort det, hade jag inte skrivit något om saken). Det är inte ovanligt att vi har problem med avbruten alkoholisk jäsning (mer sällan) och den malolaktiska jäsningen (inte helt sällan) här. Det förstnämnda hänger vanligen ihop med att det understundom blir en hel del socker/alkohol i kombination med en touch övermognad, vilket kan försvåra för den alkoholiska jäsningen. Problemen med den malolaktiska jäsningen härrör oftast från kyla – vinkällarna på Brescou kyls snabbt ner på hösten. Ibland får vi avsluta ”malon” när vårvärmen kommer smygande i april.
I år har vi varit besparade från sådana här problem, eller, nåja, vi har ett vin som inte är klart med ”malon” än och det kan man leva med. Är det många viner som stoppas upp, kommer man efter i blendningsarbetet. Det kan till och med gå så långt att man inte får fram vinerna i tid och restnoteringar kan innebära minskad försäljning och i värsta fall tappade kunder.
I dagarna buteljerar vi årets rosévin, ”Fleur d´Eté” 09, och några av de vita (”Chardonnay” 09 och ”Mozaique” 09) samt sista 06-slatten av gårdens till volymen dominerande rödvin, ”Terra Sanguina”.
Rosévinet är lite kul, därför att det är en ny produkt, som lanserade för två år sedan. Visserligen var ursprungsvolymen inte så stor, runt 3 000 buteljer, men till året därpå dubblade vi volymen för att i år dubbla en gång till och nu kan vi inte öka mer utan att ändra druvsammansättningen och man ändrar, som bekant, inte på ett vinnande lag. Med andra ord handlade senaste mötet bland annat om huruvida man ska köpa planterade fält, plantera om själv eller göra recépage (alltså kapa befintliga stockar och ympa på en ny druvsort). Detta är, förstås, ett beslut för ägarna, men något av detta gör man säkert i år eftersom efterfrågan finns.
Druvblandningen? Mig veterligt är det det enda rosévin som görs på Grenache, Pinot Noir och Viognier.
Jodå, mycket riktigt körde Veerbeck honom i galopp. Även detta har med saken att göra.
Så var det här, det på denna blogg flera gånger omskrivna vinet: Q-rious VMC 2009. Sedan i förrgår i en butik nära dig.
Ännu en ny version av qrious.se
Sedan många år går en del av mitt liv ut på att hitta bästa köttbiten. I Mendoza äter man med fördel Ojo de Bife på Hyatt och hel skank på Mallmann (eller ”1884”), i San Fransisco serveras en utmärkt Ribe Eye Steak på One Market och i Bordeaux finns bästa köttbiten att finna i Bistro de Sommeliers entrecôte. Till exempel.
Paris, överfullt av brasserier, bistron och rena köttkrogar, är en oemotståndlig utmaning för den som dåraktig vigt sitt liv åt att finna köttbitarnas köttbit. Åratals ytterst seriöst forskningsarbete har lett mig till slutsatsen, att stadens bästa entrecôte serveras på Le bistro du dôme du Paris (LbdddP nedan).
Den här fisk- och skaldjursspecialiserade (!) bistron ligger mitt emot ett av Paris mest kända brasserier, nämligen Bofinger, en bra vinspott från Place de la Bastilles tandpetare. Det är också skälet till att jag alls en gång i tiden hittade till LbdddP. Bofinger var överfullt när jag kom insläntrandes mitt i natten för att få mig något till livs. Då jag besviket vände på klacken och blicken låg LbdddP där, mitt framför mina hungriga ögon.
Självklart blev jag en aning oroad när bistron blott bjöd fisk och skaldjur och en, enda, ensam, ynka, liten kötträtt, kallad Entrecôte ”Limousine”. Men så god den var! När jag var i Paris över helgen och gårdagen passade jag på att titta till LbdddP och deras köttutbud. Det var ett tag sedan sist. Till min glädje kan jag konstatera att LbdddP:s entrecôte fortsatt är den bästa jag hittat i Paris. Överlägsen ledning, faktiskt.
Och, just det, missa inte takdekoren om ni går dit.