Rapport från Côtes de Thongue

Publicerat av
Svara

Vakna och intresserade läsare är medvetna om att jag häromveckan var på Domaine de Brescou (i Côtes de Thongue) och petade i vinerna från skörden 2009. Samma typ av besökare av denna blogg har tidigare även kunnat läsa om skörden i området. Så hur ser det då ut, så här några månader efter druvbärgningen?

Jo tack, riktigt bra (och om det inte hade gjort det, hade jag inte skrivit något om saken). Det är inte ovanligt att vi har problem med avbruten alkoholisk jäsning (mer sällan) och den malolaktiska jäsningen (inte helt sällan) här. Det förstnämnda hänger vanligen ihop med att det understundom blir en hel del socker/alkohol i kombination med en touch övermognad, vilket kan försvåra för den alkoholiska jäsningen. Problemen med den malolaktiska jäsningen härrör oftast från kyla – vinkällarna på Brescou kyls snabbt ner på hösten. Ibland får vi avsluta ”malon” när vårvärmen kommer smygande i april.

I år har vi varit besparade från sådana här problem, eller, nåja, vi har ett vin som inte är klart med ”malon” än och det kan man leva med. Är det många viner som stoppas upp, kommer man efter i blendningsarbetet. Det kan till och med gå så långt att man inte får fram vinerna i tid och restnoteringar kan innebära minskad försäljning och i värsta fall tappade kunder.

I dagarna buteljerar vi årets rosévin, ”Fleur d´Eté” 09, och några av de vita (”Chardonnay” 09 och ”Mozaique” 09) samt sista 06-slatten av gårdens till volymen dominerande rödvin, ”Terra Sanguina”.

Rosévinet är lite kul, därför att det är en ny produkt, som lanserade för två år sedan. Visserligen var ursprungsvolymen inte så stor, runt 3 000 buteljer, men till året därpå dubblade vi volymen för att i år dubbla en gång till och nu kan vi inte öka mer utan att ändra druvsammansättningen och man ändrar, som bekant, inte på ett vinnande lag. Med andra ord handlade senaste mötet bland annat om huruvida man ska köpa planterade fält, plantera om själv eller göra recépage (alltså kapa befintliga stockar och ympa på en ny druvsort). Detta är, förstås, ett beslut för ägarna, men något av detta gör man säkert i år eftersom efterfrågan finns.

Druvblandningen? Mig veterligt är det det enda rosévin som görs på Grenache, Pinot Noir och Viognier.

Fredagsmusik

LbdddP – Paris bästa Entrecôte?

Publicerat av
8

Sedan många år går en del av mitt liv ut på att hitta bästa köttbiten. I Mendoza äter man med fördel Ojo de Bife på Hyatt och hel skank på Mallmann (eller ”1884”), i San Fransisco serveras en utmärkt Ribe Eye Steak på One Market och i Bordeaux finns bästa köttbiten att finna i Bistro de Sommeliers entrecôte. Till exempel.

Paris, överfullt av brasserier, bistron och rena köttkrogar, är en oemotståndlig utmaning för den som dåraktig vigt sitt liv åt att finna köttbitarnas köttbit. Åratals ytterst seriöst forskningsarbete har lett mig till slutsatsen, att stadens bästa entrecôte serveras på Le bistro du dôme du Paris (LbdddP nedan).

Den här fisk- och skaldjursspecialiserade (!) bistron ligger mitt emot ett av Paris mest kända brasserier, nämligen Bofinger, en bra vinspott från Place de la Bastilles tandpetare. Det är också skälet till att jag alls en gång i tiden hittade till LbdddP. Bofinger var överfullt när jag kom insläntrandes mitt i natten för att få mig något till livs. Då jag besviket vände på klacken och blicken låg LbdddP där, mitt framför mina hungriga ögon.

Självklart blev jag en aning oroad när bistron blott bjöd fisk och skaldjur och en, enda, ensam, ynka, liten kötträtt, kallad Entrecôte ”Limousine”. Men så god den var! När jag var i Paris över helgen och gårdagen passade jag på att titta till LbdddP och deras köttutbud. Det var ett tag sedan sist. Till min glädje kan jag konstatera att LbdddP:s entrecôte fortsatt är den bästa jag hittat i Paris. Överlägsen ledning, faktiskt.

Och, just det, missa inte takdekoren om ni går dit.

Château Lafite Rothschild 1985

Publicerat av
Svara

Har inte sagt hela, hemska sanningen om mina vinkällare. Det var oordning och kaos, det vet ni. Småningom omgärdades pavorna av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen, för att nu citera mig själv. Så, en dag, fick jag ordning på det där. Kaotiska vingömmor en masse blev blott ett fåtal gömmor, där det mesta lades i ordnade högar.

Det var då det hemska hände. Min nya, fina vinkällare, där merparten av samlingen hamnade, läckte. Under ett par ödesdigra veckor då jag befanns på resande fot tog den vatten. När jag kom hem från min resa och gick för att gosa med mina flaskor möttes jag av en förskräcklig syn: där låg de stackars vinarna och plaskade fruset i en blöta som ingen av oss trott var möjlig.

Buteljerna som drunknat var det bara att fiska upp och placera, etikettlösa som de numer var, i en hög som snabbt fick namnet ”okända pavans hörn”. De mögelangripna flaskornas, de var legio, etiketter gick ibland att rädda någotsånär, ibland hamnade även de här buteljerna i ”okända pavans hörn”.

Vad det gäller mina Château Lafite Rothschild från 1985 och 1986 (ja, det viktigaste med det här inlägget är att få berätta att jag har Lafite inte bara från ett år utan flera år) var de genomgående illa angripna och det bar sig inte bättre än att de fick läggas, halvnakna, i ett hörn som heter ”Lafite 85 eller 86”.

Kom att tänka på det där hörnet i samband med den korkade pannan i Seattle härförleden. Kort sagt fick jag inspiration att kolla en 86. Övertygad om att det, trots allt, är bäst att prova av de här buteljerna en och en, valde jag på måfå ut en pava och öppnade den. Som vakna läsare förstått av rubriken var det en 85:a. När skjuter ingen hare, å andra sidan:

Château Lafite Rothschild 1985 har allt detta bästa av 1985 och av Lafite. ”85 i kvadrat, Lafite i kvadrat, Åh så gott” är min enda minnesanteckning från provningen (ja, det där med ”Åh så gott” är minst sagt patetiskt, men det är ju sådana vi är när vi sitter där och ojar oss över något storslaget, patetiska). En och annan engländare skulle säkert yra om källardoft och så, men här återfinns framförallt, och inte minst i smaken, en frapperande, god frukt, otroligt god och lång eftersmak. Ett vin i högform.

Sardiner & Grenache

Publicerat av
4

För många herrans år sedan deltog jag i en övning där mat och drycker en masse stod till förfogande för oss nördar, som på fullt allvar trodde att vi skulle kunna skapa en ny, fantastisk kombo typ ost-sill-snaps-öl-gräslök-gräddfil-osv. När ingen umamirapande person står och talar om vad som inte går för sig, kan man under sådana här oordnande former hitta fram till de mest häpnadsväckande upplevelser. För min del mynnade övningen ut i en övertygelse om att jag älskar mycket ung, röd Hermitage (helst Chave) och inte för salta kräftstjärtar.

Häromdagen öppnade jag en burk sardiner, inlagda i olivolja och basilika och med en liten touch av… citron, och fick för mig att det skulle vara gott med lite rött till detta. På bänken i köket stod sedan gårdagen en flaska Domaine de Brescou Grenache 2007. Det fick duga och, wow, det var riktigt gott. Ska nu ut på lite jobb och resande (bl a just till Brescou) men gästerna som är inplanerade till nästa vecka ska få sardiner och grenache till förrätt. (Domaine de Brescou Grenache finns f n inte i Sverige, men är ni på plats i Pezenas ska ni passa på att köpa med er några flaskor hem, se även tidgare text om Brescou.)

Free porn, Sex & XXX

Publicerat av
6

Frågade min webmanager varför det inte kommer fler internauter till min blogg. Först sa han att det beror på att bloggen suger, men när han såg att jag blev ledsen då, förklarade han att det också beror på att jag inte optimerar mot sökmotorerna. Aha, det är det de gör de där äckliga skrytbloggarna som påstår att de har tusentals läsare. Dagligen.

Detta är alltså ett sökmotoroptimerat inlägg, varken mer eller mindre. Därför tål det att sägas igen: free porn, free pics, sex, x, xx, xxx.

Men är det inte synd om alla nya besökare som känner sig lurade? Jo, så här kommer därför lite underhållning för dem (och jag gissar att det kommer att vara de mest klickade länkarna någonsin på den här bloggen): Pin Up, Peep Show

Brettanomyces & Reeperbahn

Publicerat av
Svara

Tänk vad ofta vi i vinvärlden inte vet vad vi pratar om. Men pratar det gör vi. Och det är ganska skönt.

I gårdagens inlägg (post? varför då?) nämnde jag Brettanomyces och det är väl ändå inte sant vad mycket lustigheter det skrivits om ”Brett” (kärt barn har många namn). Luktar det verkligen ”mus” (inte närmare definierat än så) och ”Brett” (inte närmare definierat än så – å andra sidan förefaller det rimligt att ”Brett” luktar ”Brett”)? Och vad är ”Brett” och vad är i själva verket gamla korkar och fat och orena vinkällare (de båda sistnämnda är förvisso i sig bra på att främja Brettanomyces-variationernas utveckling)?

Uppenbarligen kan man olika uppfatta substanserna som jästen Brettanomyces (det finns mer än en variant) kan ge upphov till och exakt hur de tar sig uttryck beror på vilken Brettanomyces-variant vi talar om, hur vinet tillverkats och lagrats och inte minst vilka andra aromer de omger sig med. I grunden kan ”Brett” resultera i – mitt kemiska språk är okunnigt och franskt så ni får ordna egen översättning till svenska – 4-éthyl-phénol (stalldoft), 4-éthyl-gaiacol (kryddnejlika) och 4-éthyl-catéchol (kamferolja).

Att ”Brett” ofta sätts i samband med både det ena och det andra och t ex förhöjd halt av flyktig syra och vinäger är nog inte fel, men beror sannolikt på en i grunden ganska taskig vinifiering och ett hygienisk tänkande som lämnar mycket i övrigt att önska.

Smalt om Brett
Brett om Brett
Brett
Brett Anderson
Reeperbahn